Det har gått 50 år sedan den där militärkuppen då den demokratiskt valde socialistiska presidenten Salvador Allende störtades av juntan, ledd av general Augusto Pinochet.
Det kom att bli några blodiga dygn – och år. Först 17 år senare, 1990, upphörde diktaturen under vilken Pinochet förbjöd alla politiska partier och organisationer utanför hans kontroll.
Men den där dagen, 11 september, Carina och Bo minns den som i går.
– Vi kom dit för att arbeta volontärt i norra Chile, i staden Vallenar. Jag som barnsjuksköterska och Bosse som alkoholrådgivare. Den dag vi skulle ta bussen dit rullade tanksen in i Santiago.
Vi träffas i bostaden i Östergarn; ängar och skog, nära till Östersjöns vatten. Det är 35 år sedan de flyttade från Göteborg till Gotland där Carina bland annat varit politiskt verksam inom Vänsterpartiet.
50 år har gått sedan de som 29-åringar kom till ”världens ände” Chile.
Så kändes det, minns de. Långt, lång från Sverige men under utbildningsorganisationen UBV:s vingar tillsammans med ett 20-tal andra svenskar, bland dem Lars Palmgren som med tiden kom att bli Sveriges Radios mångårige korrespondent i Latinamerika.
De har plockat fram tidningsklipp och böcker, berättar om stämningen som rådde; i landet rådde en olustig och obehaglig atmosfär.
Fascistiska demonstrationer på gatorna, ett misslyckat kuppförsök två månader bort, det låg i luften att något skulle hända.
De allra flesta länder i Latinamerika var vid tiden diktaturer. Chiles styre var dock alltjämt valt i demokratiska val, 1970 hade Allende valts till president efter närmare 40 år inom politiken.
Men diktaturen kom alltså även att bli Chiles lott.
Carina och Bosse återvänder i tanken till den där dagen, den 11 september 1973. Berättar och fyller i varandras minnesbilder:
– Vi skjutsades av en vän till busstationen i Santiago för att ta oss till Vallenar. Redan när vi körde in mot stan mötte vi massor av bilar på väg därifrån, det kändes att det inte var som vanligt, något måste ha hänt.
Väl framme var stationen omringad av militärpolis, alla bussar inställda, ett flygplan dök på låg höjd och Carina, minns hon, skrek rakt ut: ”Det är kupp, det är kupp!!!”.
Men vart skulle de ta vägen? Jo, några svenska vänner bodde i närheten så de började springa. Skotten ekade mellan byggnaderna, i en gränd mötte de en stridsvagn.
De minns hur det sökte skydd i ett garage…där det skålades med champagne.
– …så där gick inte att vara kvar, inte bland anhängare till Pinochet, ut i kulregnet igen tills vi kom fram till vår vän där ytterligare svenskar sökt skydd.
Därifrån kunde de se röken på himlen sedan presidentpalatset stuckits i brand och på radion höra president Allendes sista tal bara en kort stund innan han tog sitt liv.
Han valde den vägen hellre än att fängslas, kom det att visa sig.
Efter tre, fyra dagars utegångsförbud hade de svårt att ta in det som hänt. Lik på gatorna och flytandes i Mapocho-floden.
Det hela höll sedan på att sluta i förskräckelse för de båda sedan de lånat en bil för att i ett av Santiagos bostadsområden hämta barnmat åt en vän med nyfödd bebis.
Naivt, kanske, tänker de i dag. Men när de kom åter till bilen omringades de av militär, tvingades in en buss och kördes till en militärförläggning för förhör; ”Skicka dem till fotbollsstadion med en kula i huvudet” blev beskedet.
Men Bosse hade sinnesnärvaro, bad att få låna en telefon och ringde svenske ambassadören Harald Edelstam…
– …som blev fly förbannad, han menade att han hade annat att göra än att ta hand om oss. Men med hans hjälp tog vi oss trots allt därifrån.
Harald Edelstam blev känd som ”1970-talets Raoul Wallenberg” sedan han räddat livet på och skyddat ett stort antal oppositionella under militärkuppen och även hjälpt dem att ta sig till Sverige
Under 1970-talet flydde omkring 8000 chilenare till Sverige och under 1980-talet 28 000, enligt siffror från SCB.
Edelstam hade tidigare fått namnet ”Svarta nejlikan” sedan han gjort liknande insatser som diplomat i Norge under andra världskriget, då räddade livet han på judar och norska motståndsmän.
Den nyss nämnda fotbollsstadion Estadio Nacional kom att bli en central plats under militärkuppen, dit fördes tusentals människor som torterades och dödades.
Bland dem vissångaren och poeten Victor Jara, som mördades den 12 september. 36 år senare, 2009, kom han att få en ståtlig och värdig begravning, ett slags ritual för att läka såren efter militärkuppen.
Sedan Pinochet tagit makten, understödd av amerikanske CIA har det historiskt visat sig, stoppades allt svenskt bistånd till Chile, UBV:s verksamhet i landet lades ner och kvarvarande pengar skänktes till motståndsrörelsen.
För Carina och Bosse blev det aldrig något volontärarbete, de tog sig någon månad efter kuppen ur landet och via Argentina, Bolivia och Brasilien till Peru varifrån de reste med båt hem till Sverige.
Omtumlade och väl medvetna om att de varit på plats när det skrivits historia.
Månaderna i Chile, de hade anlänt redan i maj 1973, har kommit att påverka hela deras liv, genom alla år har de verkat för landets goda.
2003 återvände de för första gången till Santiago, 30 år efter militärkuppen. Moneda-palatset var restaurerat och de synliga såren i staden läkta.
– Men än i dag, så lång tid senare, finns spår av diktaturstyret. Det tar lång tid att hämta sig. Därför är det viktigt att uppmärksamma det här datumet, det visar hur snart saker och ting kan förändras, säger Carina Lindberg.
– Ja, militär verksamhet riktas vanligtvis utåt, här användes militär mot den egna befolkningen, reflekterar Bo Holm.
I Sverige hade militärkuppen konkurrens i media av en annan stor händelse. Kung Gustaf VI Adolf låg för döden och avled den 15 september på Helsingborgs lasarett varvid Carl XVI Gustaf kom att tillträda på tronen.
Dessutom hade nationen just andats ut efter Norrmalmstorgsdramat 23-28 augusti då rånare tog personal på Kreditbanken som gisslan.