Den 1 januari 2020 började Maria Amér sin tjänst som smittskyddsläkare i Region Gotland.
Och bara två månader senare slog coronapandemin till med full kraft mot världen. För henne innebar det att hennes nya jobb hamnade i strålkastarljuset, och hon gick från helt anonym till en av Gotlands kändaste personer, och blev även vald till Årets gotlänning 2020.
Nu har pandemin klingat av, sjukdomen klassas inte längre som allmänfarlig, och hela världens uppmärksamhet har riktats mot kriget i Ukraina. Restriktionerna är borta, och plötsligt är det nästan som om det inte ens funnits en pandemi.
Men det har det ju, och världen har ännu långt ifrån återhämtat sig. Ännu insjuknar människor, behöver intensivvård och i värsta fall avlider. Med de senaste två åren i backspegeln, och en post-covidvärld framför oss, bad vi Maria Amér att reflektera över de senaste två åren, vad det inneburit för henne personligen men också vad hon tror att de kommer betyda för oss andra.
Vilken är din första spontana tanke när jag ber dig reflektera över de senaste två åren?
– Oj, det är så mycket som de senaste två åren rymmer. Jag var ny som smittskyddsläkare, världen drabbades av den värsta pandemin i mannaminne, det fanns en stor oro över hur världen, Sverige och Gotland skulle klara pandemin, det intensiva lärandet som har präglat de senaste två åren på alla nivåer. Dels rent medicinskt – vad händer med en patient som blir svårt sjuk och hur kan vi hjälpa till, hur fungerar de nya vaccinerna? Men även organisatoriskt – hur ska vi arbeta effektivt inom regionen, vilka aktörer måste ingå eller informeras, hur når vi ut med information?
– Information dels inom vården, men även till verksamheter, organisationer och framför allt allmänheten eftersom det bara är med ett gemensamt engagemang som vi kan pressa ned smittspridningen. Sen den nationella samordningen, att lära sig vilka aktörer vi har där och hur vi kan hjälpas åt. Och inte minst det mediala intresset som är så viktigt i en region som Gotland där lokal media har en stor genomslagskraft och är en viktig samarbetspartner.
Var du själv mentalt förberedd på att något sådant här skulle hända, och i så fall hur skilde sig det scenariot från verkligheten?
– Nej. Även om vi har vetat och kunnat förvänta oss att det skulle komma nya pandemier, så var det en överväldigande känsla att leva i en så pass omfattande pandemi som det blev och därtill försöka bidra till att hantera den.
Vad har du lärt dig av de senaste två åren?
– En hel del, tror jag, om coronavirus, mRNA-vaccin, men även epidemiologi, logistik, organisation och kommunikation.
Vad bör vi andra ha lärt oss?
– Hur viktigt det är att vi hjälps åt när det verkligen gäller, och att vi är bra på det. Att en kris verkligen kan lyfta fram det bästa hos oss människor. Hur beroende vi är av varandra i ett samhälle.
Hur stor sannolikhet tror du det är att det här händer igen i motsvarande omfattning?
– Det finns förutsättningar för nya virusvarianter som kan få pandemiska egenskaper, framför allt när vi människor tar för oss på naturens bekostnad i kombination med snabba transporter globalt som snabbt kan flytta runt på nya smittämnen. Förhoppningsvis finns en större medvetenhet och en skärpt övervakning avseende nya pandemihot framöver. Sen gäller det att komma ihåg vad vi nu har lärt oss.