År 2021 kunde kvinnor i Sverige rösta för första gången men den kvinnliga rösträtten infördes redan 1919 då Sveriges riksdag klubbade igenom det historiska beslutet. Därmed hade det som brukar kallas ”allmän och lika rösträtt” blivit verklighet. På åhörarplats i riksdagen satt gotländska Carolina Benedicks-Bruce.
– När förslaget klubbades igenom gick det lugnt till och Carolina skrev i sina anteckningar att förslaget för kvinnlig rösträtt gick igenom, säger Johanna Pietikäinen.
Johanna Pietikäinen har jobbat på Brucebo i Själsö där Carolina Benedicks-Bruce och hennes man William Blair Bruce bodde under början på 1900-talet. Hon har också skrivit boken "Heartists" om konstnärsparet.
Reformen för allmän rösträtt hade föregåtts av många års hårt arbete. Carolina Benedicks-Bruce var en av förgrundsgestalterna i kampen för kvinnors rätt att rösta.
– Carolina var den som började här. 1906 höll hon de första mötena på Gotland, säger Johanna Pietikäinen.
Carolina Benedicks-Bruce satt i styrelsen för Landsföreningen för kvinnans rösträtt, LKPR, i Stockholm. 1912 bildade hon lokalföreningen Föreningen för kvinnans politiska rösträtt, FKPR, i Väskinde sedan även i Klinte och Slite.
LKPR var en del av rösträttsrörelsen och riksorganisationen för rörelsen för kvinnlig rösträtt i Sverige och var ansluten till den internationella rösträttsorganisationen "International woman suffrage alliance".
Carolina Benedicks föddes på Gysinge bruk, hon kom från en rik familj och utbildade sig till konstnär. 1881 skrevs hon in i den lägre bildhuggarklassen vid Kungliga akademien som den tredje kvinnan någonsin.
– Ganska tidigt, i sina övre tonår uttryckte hon frågan om varför kvinnor och män inte hade samma möjlighet till utbildning, säger Johanna Pietikäinen.
Carolina Benedicks-Bruce var ekonomiskt oberoende och förväntades gifta sig och bli en god hustru.
När hon valde att inte gå den utstakade vägen mötte hon snart motstånd.
– Hon var skulptör och det ansågs vara det mest manliga inom konstnärskapet. Hon blev utsatt för glåpord och kallades manhaftig, säger Johanna Pietikäinen.
Sommaren 1885 träffade Carolina Benedicks den kanadensiska konstnären William Blair Bruce som hon sedan gifte sig med och år 1900 skapade de sitt sommarhem Brucebo på Gotland.
Paret framstår som ovanligt fritänkande för sin tid.
– William verkar också ha varit ovanligt liberal och framåt i sitt sett att se på hur en relation skulle vara. Han uttryckte tidigt att om de fick barn skulle de dela helt på ansvaret. De skulle vara varannan dag i barnkammaren, det var väldigt ovanligt då, säger Johanna Pietikäinen.
Även Carolina Benedicks-Bruce var kritisk och räddes inte för att ta ton.
– Hon tyckte att Carl Larsson betedde sig som ett svin mot Karin Larsson. Redan innan rösträttsrörelsen kunde man se en rättskamp och feminism hos henne, säger Johanna Pietikäinen.
Carolina Benedicks-Bruce var inte bara engagerad i rösträttskampen hon hade även ett stort intresse för kultur- miljöfrågor, styrelseuppdrag och politik. Hon var ordförande i Gotländska kvinnors medborgarförbund, tog initiativ till Gotlands Lottaförbund och höll föredrag både för Lottakåren och LKPRs räkning.
– Hon verkar ha varit en person man vände sig till. Hon var generös och givmild samtidigt som hon hade pondus.
Kvinnorättsrörelsens färger var gult, vitt och lila.
– Hon hade en öppen gul och vit bil och det beskrivs hur Carolina susade fram på landsbygden: "Här kommer rösträtten flygandes, passa er nu", berättar Johanna Pietikäinen.
1911 hölls en stor internationell rösträttskongress och i samband med det ordnade Carolina Benedicks-Bruce en endagstur till Gotland.
– Besökarna klev i land klockan sju på morgonen och togs emot med pompa och ståt. På Brucebo arrangerades middag och dans och besöket avslutades med att Carolina höll tal, säger Johanna Pietikäinen.
Rörelsen möttes av ett starkt motstånd genom åren och till och med Carolina Benedicks-Bruces egen bror Gustaf Benedicks, som var riksdagspolitiker, skickade in motion efter motion mot kvinnlig rösträtt.
– Han beskriver hur det skulle vara fruktansvärt om tvätterskor fick rösträtt. Det fanns motstånd även inom den egna familjen, säger Johanna Pietikäinen.
Förslaget om kvinnlig rösträtt röstades ned flera gånger innan det slutligen röstades igenom efter krigsåren 24 maj 1919.