Förra året sänkte regionen sitt bidrag till kvinnojouren Amanda med 40 000 kronor. Dessa pengar gör stor skillnad för kvinnojouren och de riskerade därför att behöva säga upp sin möteslokal, som har en månadshyra på 5 000 kronor.
I november förra året skrev GA om kvinnojouren Amandas kamp för att få behålla sin möteslokal. Dagen efter artikeln publicerades hörde en tatuerare av sig i Visby. Under en dag i december gick alla hans intäkter, totalt 27 000 kronor, oavkortat till kvinnojouren. Flera andra hörde också av sig med gåvor och andra erbjudanden. Tack vare alla ideella krafter så kan kvinnojouren behålla sin lokal i ett år till.
– Vi är så glada för alla bidrag från föreningar och privatpersoner. Vi har fått in över 50 000 kronor och jag har skickat så mycket tackkort, säger ordförande Ewa Gomander.
Hon är även glad över att det tillkommit fyra nya personer i den ideella jouren. Kvinnojouren hyr en lägenhet där två kvinnor med barn kan bo samtidigt, samt en ensamstående. De får dela på kök och vardagsrum.
– Nu har vi haft fullt och vi jobbar dygnet runt utan betalning. Att vi nu är elva istället för sex personer i verksamheten underlättar. Vi skulle gärna ta emot fler som vill arbeta ideellt på jouren, säger hon.
Innan man får börja arbeta på kvinnojouren får man delta i studiecirklar för att lära sig hur arbetet går till.
Först i vår kommer beslut på kvinnojourens ansökan om bidrag från regionen. De hoppas att det ska höjas denna gång.
Enligt socialdirektör Marica Gardell är det inte önskvärt från kvinnojourernas sida att ha ett direkt samarbete med socialtjänsten, vilket skulle krävas för att få mer pengar från dem. Då krävs det att kvinnojouren måste styras genom att åta sig att följa striktare riktlinjer och kvalitetsgranskning. Kvinnojourerna har ett behov av att agera självständigt.
– Ibland är det perfekt att placera hos kvinnojourerna. Men vid missbruk och psykisk sjukdom kan det vara aktuellt med annat boende, säger Marica Gardell.
I andra fall är Gotland för litet och då behöver den utsatta placeras på fastlandet, så att den slipper stöta ihop med sin förövare.
– Det kan vara en utmaning att få en kvinna att ta emot stöd från oss, ibland skulle vi kunna erbjuda mer stöd. Det kan vara en lång process, som föregås av många ledsna samtal, innan man kommer till det skedet att man lämnar sitt hem och sin vardag, säger hon.