”En del säger att han aldrig använde kniven. Men jag tror inte att de förstår, man blir förbannat rädd.”
Orden är Anna-Lotta Ekstedts. Tillsammans med hennes dotter Sophie sitter vi vid köksbordet och pratar. Tårarna finns där, blandade med lättnad över att ingen kom till fysisk skada.
Att berätta om rånet, menar de, är viktigt. För de allra flesta blev knivhotet, där gärningsmannen inte fick en krona med sig, bara en kort nyhet i tidningsspalterna.
– Jag önskar ingen annan att bli drabbad, säger Sophie.
Den tisdagsförmiddagen arbetade hon ensam i kiosken. Det var sommarlov och lugnt med kunder.
– Jag såg honom komma springande in genom dörren. Han var maskerad upp under ögonen och bar luva, säger Sophie.
Hon insåg direkt att något inte stämde.
– Han slet fram en stor plastpåse och la på disken och hade en stor kökskniv i handen, säger hon.
Mannen pekade med kniven mot Sophie och ville att hon skulle öppna kassaapparaten. Efteråt kan Sophie inte förklara varför hon reagerade som hon gjorde, men instinktivt tog hon ett steg tillbaka och backade ut genom personaldörren.
– Jag fick känslan att han skulle springa efter mig. Jag höll för dörren från andra sidan och ropade efter hjälp, säger hon.
Via kioskens larmsystem var Securitas och polisen snabbt på plats.
– De kom jättefort med bredsladd. Polisen ringde oss medan de körde och fick ett signalement, så att de skulle kunna plocka honom på vägen hit, säger Anna-Lotta Ekstedt.
Men vittnen hade sett den maskerade knivmannen försvinna på cykel.
Det blev förhör med polisen. Kiosken stängdes och polisen tittade på filmen från övervakningskamerorna. Resten av dagen cirkulerade polis-bilar i området.
– De letade efter kniven, eller andra saker som han kunde ha gjort sig av med under flykten, säger Anna-Lotta.
Hon berättar att hon och Sophie åt lunch tillsammans.
– Vi grät och pratade om vad som hänt. Sedan åkte Sophie hem, säger Anna-Lotta.
Där, tillsammans med sin egen familj, snurrade tankarna.
– Jag behövde hålla mig sysselsatt för att inte behöva gråta inför mina barn, säger Sophie.
Bara en minut innan rånet hade Sophie varit ute i kiosken vid tidningshyllan. Att hon stod bakom disken, och inte oskyddad mittemot knivmannen, var bara tur.
– Det finns så många OM. Tänk om det hade kommit in en mamma med ett litet barn just när rånaren flydde ut med kniven, säger Anna-Lotta.
Dagen efter rånet var Sophie tillbaka på jobbet. Hon har gått hos en psykolog, expert på traumabearbetning.
– Sophie är bara i början av sitt arbetsliv. Hon ska jobba i 40 år till och det känns pest om hon ska behöva bära på det här, säger Anna-Lotta.
Mycket i livet har blivit annorlunda, för dem båda.
– På 20 sekunder blev den trygghet jag hade bortblåst. Jag tittar på folk på ett annat sätt nu och har blivit mer misstänksam, säger Sophie.
Anna-Lotta känner en ilska inombords.
– Om en man är beredd att gå in i en situation som kan sluta i dödsfall för en kassa på max 3 000 kronor är det illa, säger hon.
Efter rånet har rutiner ändrats och larm har uppdaterats, för att bli ännu effektivare. På ett anslag i entrédörren ombeds kunder att ta av sig hjälmar och solglasögon.
– Rån i dag handlar inte om att bli av med pengar, det innebär fara för livet. Tänk på säkerheten för dig själv och att du har larm och någonstans att komma undan, säger Anna-Lotta.
Mannen kunde gripas efter några dagar. Så småningom väntar rättegång.
– Jag skulle vilja att det kom till stånd en medling. Jag skulle vilja sitta mitt emot den här killen och berätta hur det han gjorde har drabbat min dotter och mina barnbarns mamma, säger hon.