Det är den fullständiga titeln på såväl teaternas stora satsning under vårterminen som Jonas Jonassons succéskröna som föreställningen bygger på och författaren fanns förstås i premiärpubliken.
GA har tidigare berättat om hur Hogränsbaserade Jonasson och teaterchefen Thomas Sundström möttes på landshövdingens sommarfest. (Som tack (?) dyker dessutom Cecilia Schelin Seidegård upp på ett oväntat sätt i föreställningen). Ett sammanträffande som ledde fram till att öns länsteater för det facila priset av en euro fick göra den första spelade versionen av boken.
En jättelik Sverigefana hänger som scendraperi när spelet tar sin början och strax ljuder en upphottad version av nationalsången. Så är också handlingen delvis en exposé genom ett sönderfallande folkhemssverige.
Scenografilösningen är enkel men smart. Som moderna byggmoduler finns åtta rum fördelade på två plan. Således mycket nära den klassiska farsens sju dörrar. Och en skruvad gangsterkomedi är närmast vad det handlar om, även om här emellanåt finns ett underliggande allvar.
Inledningen utspelas på skumma pensionat Sjöudden där den ängslige portieren Per Persson (Filip Johansson) och den kufiska prästen Johanna Kjellander (Tove Vahlne) funnit varandra.
Rollfirma LB & LB (Lennart Bäck och Lena Bogegård) avverkar direkt några av sina många knäppa bifigurer och Bäck kostar på sig en namngliring riktad till Jonas Jonasson.
Föreställningen har, dramaturgiskt riktigt, hunnit pågå ett tag innan den av publiken efterlängtade Mördar-Anders gör bullrande entré med sin begäran om pilsner till en nykterist.
Farskarusellen snurrar i gång på högvarv när pensionatstrion bildar mördarfirma men där Mördar-Anders successivt ändrar personlighet och blir frälst, kanske framför allt i ”Jesu blod” (som innebär att han byter ut sin tunga ölkonsumtion mot rödvin). Det handlar om minst sagt grovt inkomstbringande brott som tillhandahålls men där Mördar-Anders likt Al Capone endast åker dit för ekobrott.
Janne Åström drar - förstås - ett tungt komiskt lass. Han har naturligtvis fått något av en drömroll. Huvudrollen som Mördar-Anders passar honom som handsken och han infriar förväntningarna.
Han bygger upp sin karaktär till den dominerande, frustigt mustiga personlighet den ska vara även om han mot slutet kanske är mer av mysfarbror. Det kändes svårt att innan ens tänka sig möjligheten att han inte skulle prestera, det skulle i så fall vara en viss risk för överspel. Men Janne Åström behåller skeendet igenom en mångfald nyanser i sin tolkning istället för att bara slugga, vilket ger karaktären den önskade komplexiteten.
Tove Vahlne övertygar i sin udda prästroll med ett utspel som är såväl komiskt men även melankoliskt eftertänksamt när så är på sin plats.
Filip Johansson känns inledningsvis lätt försiktig och hans karaktär sitter inte som gjuten. Men han spelar upp sig och några föreställningar framåt har han säkerligen satt sin figur.
Lennart Bäck och, till teatern återbördade, Lena Bogegård sätter rollrekord. För att särskilja sina sammanlagt 29 personager handlar det om igenkänningstecken som markerade scenkläder, peruker och grova dialekter. Några förvandlingar sker till och med inför publiken. Det handlar om timing och snabbhet och fungerar genomgående alldeles utmärkt. Något liknande har inte skådats på en gotländsk teaterscen.
Regissören Thomas Sundström har haft ett inte helt lätt jobb med att överföra den myllrande förlagan till scenskick. Första akten är starkast. Tempot är högt, handlingen rullar galant och galenskaperna stegras men där det ändå finns plats för ett visst allvar och eftertanke.
I andra akten går det, trots skottlossning och sedelportfölj, emellanåt på tomgång när Mördar-Anders genomgår sin religiösa metamorfos och tillsammans med kumpanerna börjar sin bilburna Sverigeodyssé. Här kunde skeendet ha komprimerats och några scener faktiskt uteslutits.
För grundhandlingen är här egentligen inte det viktigaste. Det handlar främst om att bygga komik, figurer och musik för att sväva ut i ett fartfyllt, burleskt teateräventyr. Och det lyckas ensemblen med.