– Du är den du är, du gör det du kan efter din förmåga i dag. Men oftast gör ni mer än så, ropar Elisabeth Johansson, som håller i rehabträningen för strokedrabbade, innan passet börjar.
Elisabeth Johansson är sjukgymnast i grunden men nu är hon tränare på heltid. För Strokeförbundet har hon fem grupper i veckan, både i vatten och på land. Men totalt leder hon 18 pass i veckan.
– Vi sitter inte och klämmer på gummibollar. Det är så långt ifrån rehab man kan komma men det är det här de gillar. De når över sin egen förmåga även fast de inte tror att de klarar det, men så blir de så peppade av varandra, berättar hon.
Göran Hammarlund är gammal idrottare och har bland annat spelat fotboll. År 2001 fick han en stroke, och sedan många år tillbaka går han på Elisabeth Johanssons träning.
– Det bästa är att man får röra på sig, och Elisabeth är otroligt duktig, berättar han.
Gruppen består av ett 20-tal personer, mestadels strokedrabbade men även anhöriga. Innan träningen börjar samlas flera i en soffgrupp utanför lokalen för att prata, och under träningen uppmuntrar och hjälper de varandra att klara övningarna utifrån deras egen förmåga.
Den sociala biten är en viktig del, tycker Inger Westerlund, som är kassör i Strokeförbundet och anhörig till en strokedrabbad.
– Det är så viktigt att ständigt hålla igång, om man lägger av är det svårt att komma igen. Elisabeth gör det så bra och det betyder allt. Trots att det är en stor grupp har hon koll på var och en, säger hon.
Jan Norrby instämmer i att Elisabeth Johansson lyckas få igång hela gruppen.
– Hon får verkligen med oss. Hon är ett litet krutpaket, säger han.
Träningspassen läggs upp på olika sätt, deltagarna får till exempel jogga, träna med gummiband och öva motorik med bollar. Det viktigaste för strokedrabbade, där ena sidan av kroppen ofta blir försvagad, är att få kroppshalvorna att fungera ihop igen, berättar Elisabeth Johansson.
– Det viktiga är att bli hel igen. Alla är på väldigt olika nivå. Jag har varit med om så många läkare som sagt att "nu kommer det inte att hända något mer", men det händer saker hela livet. De tar små, små steg hela tiden och det är så häftigt, säger hon.
Vad ger det här dig?
– Den glädjen de har får jag tillbaka. Vissa tränar tre gånger i veckan och har gjort det under lång tid. Det är så häftigt att se dem utvecklas, det tar aldrig stopp, och man märker hur glada de blir, säger Elisabeth Johansson.