Tapetseraren med över ett halvt sekels erfarenhet heter egentligen Bo-Åke Eriksson men kallas för Putte.
–Det var när jag var barn, en liten putte, som en granne började kalla mig för det över staketet, säger Putte och skrattar.
Några år senare, när Putte var en yngling, gick vägen in i tapetserarbranschen via Slite möbelaffär som behövde en lärling. Året var 1961. Han gillar att hålla på med händerna och säger att han har en yrkesstolthet som "finns upp över huvudet på mig!".
–Jag är en tjurskallig gammal tapetserare som använder gamla metoder och material. Det är ett sätt att leva, att vara tapetserare.
Det råder ingen tvekan om att Putte trivs med sitt arbete och att han älskar möbler.
–Ser jag en nedgången möbel som jag får sätta fingrarna i då blir jag begeistrad! Tänk vad mycket möbler jag kommit i kontakt med.
Han är nyfiken och intresserad av möbelns ursprung och likt en detektiv söker han svar på exempelvis var den kommer ifrån, vilken historia den kan berätta och vem som har gjort den. Han tycker det är roligt att fråga och veta mer och själva kundkontakten är en stor del av jobbet.
Men även om kärleken till möbler i allmänhet är stor så är det något alldeles, alldeles extra när vi kommer in på 1940- och 1950-talsmöbler. Det är en passion, som han säger själv. Han rabblar snabbt namnen på flera designers från denna tid, vilka han beundrar: Carl Malmsten, Yngve Ekström och Axel Larsson för att nämna några. Han reser sig upp och går för att hämta några formhistoriska böcker och ropar plötsligt från rummet intill:
–Och Bruno Mathsson! Honom får du inte glömma!
Vi bläddrar en stund i de böcker han hämtat och pratar om möbler av i dag och möbler från förr. Om möbler som står sig, klassiker som fortfarande känns aktuella.
–Ta till exempel stolen Lamino av Yngve Ekström. Den blev vald till 1900-talets möbel och tillverkas ännu i dag i Vaggeryd, säger Putte och får något drömmande i blicken.
Han har nämligen själv varit på plats för att studera tillverkningen av denna ikoniska stol.
–Den är gjord i böjträ. Det är helt otroligt! Alltså, jag säger bara: 50-talsmöbler i teak och skinn. Jag kan få gåshud för mindre!
Putte har en teori om varför de drygt sjuttio år gamla möblerna hamnat i skymundan.
–Det var en hysteri ett tag kring 1700-talmöbler vilket delvis grundades på att Ikea gjorde en 1700-talsserie och sedan ville
folk ha tag i originalen. Det var inget fel med det, men 1940- och 1950-talsmöblerna glömdes bort, säger Putte och betonar vilken guldålder det var i svensk möbeldesignhistoria. Sedan så har vi den praktiska aspekten.
–Man sitter förhållandevis bra i dem. Det är inget man kan anklaga dagens möbler för, säger Putte med viss skärpa, men även med ett stort skratt.
–När jag sitter i en modern möbel så hamnar jag efter ett tag utanför den och får ont i kroppen. På 1940- och 1950-talet däremot gjorde man bra möbler.
Putte berättar att det i dag finns cirka 350 tapetserare i landet. Själv fick han sitt Mästarbrev 2009, är medlem i Tapetserarmästarnas centralförening, och arbetar i dag inte bara som tapetserare utan även med möbelrådgivning samt besiktar möbler och tapetserarjobb som andra har gjort. Han säger flera gånger under intervjun att han älskar sitt jobb och att det som är allra bäst är att, så att säga, väcka en möbel till liv.
–Att få in en ruin och sedan återställa den. Det är otroligt!
På frågan om han har några råd att ge när det gäller gamla möbler som man kanske ärvt eller köpt själv så kommer svaret direkt:
– Försök att ta hand om dem och ge dem en möjlighet till att få fortsätta användas!