Sockerbetor upphängda i långa girlanger dinglar över landshövding Poignants porträtt på minnesstenen utanför sockerbruket i Roma.
– Det är 104 betor som var och en representerar en betkampanj, säger Marek Jönsson och berättar att stenen restes 1944, 50 år efter att landshövding Poignant som en av flera drivit på att sockerbruket blev till.
Mitt ute på slätten fanns då inte mycket mer än en järnvägsstation. Tillgången på vatten, som behövs i stora mängder i sockerframställning, och järnväg som kunde transportera betorna ligger bakom hela samhällets uppkomst. Men, den 18 december 1997 – fyra dagar efter att sista säsongen och betkampanjen var över, bildades kamratföreningen. Ägaren Danisco stängde fabriken men bidrog med 200 000 kronor till föreningen.
I onsdags träffades många av de 68 forna arbetskamraterna som ännu är i livet för att dricka glögg och minnas. Marek kommer aldrig att glömma dagen då 86 personer skingrades.
– Sista betlasset kom på luciadagen 1997. Fabriken stängde dagen efter tidigt på morgonen, säger han och berättar hur han följde de sista betornas väg in på bandet.
Några anställda fick gå kvar i ett år, för att avveckla fabriken. Danisco valde mellan att riva eller sälja och byggnaden blev kvar. Marek hade blivit "betinspektör Marek Jönsson" med hela Gotland och kunde knappt gå och handla utan att någon stannade honom och ville prata betor.
– För att mildra smällen fick odlarna fortsätta och betorna gick på båtar från 1998 till 2006 till Simrishamn från Klinte, säger han.
Marek fick behålla jobbet. Som pensionär sedan flera år jobbar han ännu kvar i fabriken. I sina gamla arbetskläder låser han upp den öde fabriken. Det mesta står orört kvar, i de delar som inte hyrs ut till företag som snus- och whiskytillverkare.
– Det här är "Gamla Hulda", säger Marek Jönsson och klappar den tyska gigantiska kokpannan som användes ända från starten 1894.
Mareks minnen är många och fabrikens betydelse för hela det gotländska samhället, menar han, är en viktig del av öns historia. Faktum är att betodlingen ligger bakom flera generationer nya gotlänningar.
– På 1960-talet kom finska betflickor hit för att arbeta. De bodde på kampanjehemmet, det som i dag är brukshotellet, säger Marek Jönsson och bläddrar i pärmar fyllda av historiens vingslag.
Avlöningslistor visar vad polska gästarbetare fick i timmen, och hur arbetskrävande betodlingen var. Tidsåtgången har gått från 1940-talets 540 till 15 timmar per hektar, från sådd, betgallring och skörd. Marek berättar att frusna betor som tinar blir totalförstörda och att jobbet som betinspektör ibland kunde vara tufft.
– Jag har varit med om att döma ut 300 ton på stående fot. För odlarna blev det en fullständig chock, säger han.
Den 27 maj 1979 steg Marek in genom dörrarna på sockerbrukets kontor och började jobba. Redan då sades att fabriken inte skulle bli långlivad.
– Men det blev 28 år till, Halleluja! säger han och berättar att han i dag går kvar i fabriken som guide för att berätta dess historia för whiskyintresserade på besök i destilleriet.
Sommartid fylls tre guideturer i veckan och i dag sysselsätts 60 personer i fabriken.
– Jag tycker att historien är viktig för att kunna gå in i framtiden. Jag minns tiden med glädje, men att gå och sakna något som man inte kan få tillbaka måste vara en dåres fåfänga drömmar, säger Marek Jönsson.