Smedjan, med tjänstebostaden ovanpå, ligger som en flygelbyggnad till den guldockrafärgade mangården. Längst bort till höger syns den stora gotlandsgården, troligtvis från tidigt 1700-tal.
Från stora vägen strax norr om Roma samhälle kan man skymta den stora gården bakom en dunge av lövträd – även om den sommartid täcker ganska väl. Gårdsbilden blir desto tydligare för den som svänger in på avfarten, som leder upp och vidare till Barlingbo.
Det är inte orimligt att anta att gemene man blir hänförda av den ståtliga gårdsbilden med det stora kalkstenshuset i förgrunden.
Så kände åtminstone Nils Hellgren från Dalhem, när han tillsammans med ena dottern Susanne Jannehag, besökte gården en sommardag för två år sedan för en loppis inför att fastigheten skulle säljas.
– Jag resonerade som så att det inte gick att inte ta chansen, när en sådan här gård är till salu, säger Nils och fortsätter:
– Det här kan väl bli ett lagom sommarställe, tänkte jag.
Den stora lantbruksfastigheten med sina sju hektar mark och flera byggnader, varav två mer eller mindre magnifika boningshus, liknar förstås ingen vanlig sommarstuga. Men Nils och hans fru Kristina har en stor familj och på Diskarve kan de samla alla barn och barnbarn på samma ställe.
– Det är ju tanken att de får ta över sen. Men vi håller igång härute så länge vi orkar och vill. Vi är inte vana vid att sitta hemma och inte göra något. Det är bättre att vara här och fixa med saker, det finns ju alltid något, säger Nils, som har ett helt yrkesliv bakom sig som snickare.
Kristina och Nils i den gamla smedjan som var det första som byggdes på den nuvarande gården.
Men med familjen med på tåget; barnen, och även barnbarnen, är minst lika involverade i gården, har det blivit ett gemensamt projekt att jobba på – och att samlas vid.
Både paret Hellgren och deras döttrar Susanne och Cenita bor i närheten, sistnämnd bor i Roma och övriga i Dalhem.
– Vi bor ganska litet och trångt. Eftersom vi är en stor familj har vi fått en naturlig plats att samlas på vid högtider, säger Susanne.
Sedan de tog över Diskarve har det blivit betydligt oftare än så. Och de har lagt ned en stor mängd timmar på att måla fönsternischer och fixa i ordning.
Sovrummet har inretts med tidstypiska saker. Den här symaskinen med tillhörande bord har tillhört gårdens tidigare ägare.
Med gamla saker från gården, men också egna klenoder och samlarföremål, har framför allt Susanne byggt upp en loppis på gården. Det är dels ett stort tält på baksidan av det stora boningshuset, dels finns föremålen utspridda på väl valda platser i den flygelbyggnad som inrymmer både smedja och tjänstebostad.
– Folk som kommer kan bli lite arga, många säger att det här inte är en loppis. Troligtvis tycker man det för att jag inrett huset med alla prylar, inte för att det är särskilt dyrt. Men jag har gjort det bara för att det är så kul, säger hon.
Loppisbesökare får med andra en inblick i historien, som på Diskarve sträcker sig hundratals år tillbaka i tiden. Smedjan antas vara gårdens första hus, som uppfördes någon gång i början av 1400-talet.
Statarbostadens kök var dess största rum. En statare skiljde sig från en dräng då man oftast hade en familj som följde med till gården.
Hennes syster Cenita (Krafft i efternamn) berättar att gården byggdes på efter hand. Det stora vita kalkstenshuset är 1700-tal och fungerade först som boning för godsägare. Under första hälften av 1800-talet byggdes det som sedan kom att bli det utmärkande huset på gården, mangårdsbyggnaden i ockragult. 1800-talet var också Diskarves storhetstid, och lantbruket hade troligtvis en hel del tjänstefolk.
Cenita och Susanne berättar att det fanns statare som bodde och arbetade på Diskarve, ända fram till statarsystemet avskaffades under mitten av 1940-talet. Det var inte så vanligt på Gotland, som på många andra håll. Att gårdens statarbostad finns kvar, i stort sett orörd sedan den lämnades, är nog ganska unikt, enligt systrarna.
En del av "tornet" vid den östra gaveln som ansluter statarlägenheten med den guldockrafärgade mangården. Nu är det galleri.
Om gården, dess flera byggnader och inte minst dess historia, finns såklart nedtecknat på olika håll. Men inte i den omfattning som man skulle kunna förvänta sig för ett gammalt gods av den här digniteten. Familjen har fått reda på mycket av brodern till den senaste ägaren – Bror Olof Svensson, numera avliden.
– Men det finns säkert fler berättelser om gården och vilka som bodde här. Vi vill veta allt, säger Susanne.
Diskarve syns delvis från Romavägen och lockar en hel del spontana besök, åtminstone utanför grinden. Nu finns det en möjlighet att komma närmare än så, tack vare att de nya ägarna har både loppis och galleri.