"Nu mår jag rätt okej, men det har varit nervöst", säger Benny Hallgren, som hjälpt flera ukrainare att fly till Gotland.
När GT kliver in på Brukshotellet i Roma möts vi av stora leenden från de ukrainska kvinnorna Olena Kurlova och Tamara Partyka. De hälsar och tackar genast för att Gotland tagit emot dem. Barnen Alexandra Kurlova, fyra år, och Eva och Alexey Partyka, åtta och tre år, leker i korridorerna. Efter flera dagar på resande fot finns det mycket spring i benen.
– Det var en lång resa. Den var väldigt bra, Benny hjälpte oss hela vägen. Han köpte allting till oss, säger fyraåriga Alexandra på ukrainska, översatt av mamma Olena Kurlova.
Denne Benny, som Alexandra pratar om, heter Hallgren i efternamn och kommer från Roma. För 20 år sedan besökte han Ukraina för första gången och blev genast förälskad i staden Odessa. Efter det har han skapat sig ett liv där och blivit ukrainsk medborgare.
– Odessa är en fin stad. Jag har fler vänner där än i Sverige, konstaterar han.
Men i torsdags förra veckan förändrades allt.
– Vi hörde när de första bomberna ramlade ner. Då vaknade vi och tänkte "vad fan gör vi nu?". Vi höll oss lugna, men såg hur panik utbröt i stan och alla bilar som försökte ta sig ur landet, säger Benny Hallgren och fortsätter:
– Jag ringde alla mina vänner och sa att de måste lämna Odessa. Ingen vet om det här kriget kommer att pågå i en vecka eller ett år, då är det bättre att ta sig till ett säkert ställe. Jag tänkte framför allt på barnen.
Eva Partyka fyller snart nio år och är medveten om att ett krig rasar i hennes hemland.
De första Benny Hallgren hjälpte var vännen Tamara Partyka och hennes barn Eva och Alexey, som Benny är gudfar åt. För en vecka sedan anlände de med flyg till Gotland. Sedan dess har de bott hemma hos Benny, där de tagits omhand av hans faster.
– Barnens pappa hjälpte oss till gränsen. Alla män mellan 18 och 60 år måste stanna i landet, konstaterar Tamara Partyka innan hon fortsätter:
– Jag trodde aldrig att det här skulle hända och jag vill fortfarande inte förstå det. Jag hoppas att kriget snart tar slut. Jag är ledsen för ryssarnas skull, inte ens de vill ha det här. Det är inte deras fel att det är krig, men de kommer att få det svårt i framtiden.
Vad har du sagt till dina barn?
– Min dotter fyller snart nio år, så det är klart att hon förstår att det är krig. Men jag försöker hålla mig samman så att hon inte blir orolig.
Fyraåriga Alexandra tillsammans med mamma Olena Kurlova. "Jag gör allt jag kan för att hon inte ska förstå allvaret. Hon är bara fyra, så hon tror att vi är på ett äventyr. Hon skulle gå sönder om hon visste vad som händer."
Olena Kurlova och dottern Alexandra anlände i sin tur till Visby hamn på torsdagskvällen, efter sju dagar på flykt.
– Benny ringde och sa att jag måste rädda mitt och min dotters liv, att vi behövde fly. Jag var förvirrad först, jag blev paralyserad. Sedan var vi helt plötsligt på flykt.
Benny lärde känna vännerna Olena och Tamara genom jobbet. Alla tre arbetar inom bygg- och fastighetsbranschen.
– Jag är så tacksam för Benny. Han är väldigt omtänksam och han har tagit ett stort ansvar för oss. Han har ordnat med allt, från Ukraina till Gotland. Vi ville inte köra genom Ukraina, så vi fick ta en stor sväng runt landet, genom Rumänien, Ungern, Slovakien och Polen, säger Olena Kurlova och fortsätter:
– Min dotter är en hjälte, jag trodde inte att hon skulle kunna göra en sån här lång resa.
Vad har du sagt till din dotter?
– Jag gör allt jag kan för att hon inte ska förstå allvaret. Hon är bara fyra, så hon tror att vi är på ett äventyr. Hon skulle gå sönder om hon visste vad som händer.
Med på flykten från Ukraina var även australiensaren Rob Calder. På grund av landets hårda restriktioner under pandemin har han inte varit hemma i Australien på två år. Innan han kan återvända måste han vara fullt vaccinerad, något som inte gått att ordna i Ukraina. Så nu befinner han sig på Gotland på obestämd tid.
Vad tror du kommer att hända?
– Varje dag ber vi för att kriget ska ta slut. Men jag tror att de kommer att fortsätta skada vårat land och vårt folk, tills Ryssland är besegrat, säger Olena Kurlova.
Både hon och Tamara är noga med att poängtera att det inte handlar om ett krig mellan den ryska och ukrainska befolkningen.
– Vi ser ryssarna som bröder, vi har alltid välkomnat dem. Vi talar samma språk och har samma kultur. Så vi kan inte förstå att de gör så här mot oss. Men vi vet att det inte är ryssarna som valt det här, det är en person. En person som inte bryr sig om hur många människor han dödar för att nå sina ambitioner, säger Olena Kurlova.
Vad vill ni säga till Putin?
– Sluta. Sluta genast, säger Olena Kurlova.
– Att han måste tänka på sina barn. Allt han gör nu gör han för sina barn, det är de som kommer att behöva ta ansvar för det han gör, säger Tamara Partyka.
Nu bor Tamara Partyka och Olena Kurlova tillsammans med sina barn på Brukshotellet i Roma. Ante Larsson, som står längst bak, är beredd att ta emot fler på hotellet. Till höger i bild står Benny Hallgren och australiensaren Rob Calder.
Några timmar innan Olena och Alexandra anlände med färjan till Gotland vandrade omkring 2 000 gotlänningar med facklor på Visbys gator för att visa sitt stöd till den ukrainska befolkningen. Olena och Tamara får se ett klipp från manifestationen:
– Wow, det är fantastiskt. Vi känner ert stöd, säger Olena Kurlova.
Stödet kommer från alla håll, från norr till söder, öst till väst.
– Jag grät hela resan genom Europa, alla ville hjälpa oss. De känner smärtan hos de oskyldiga som måste fly, eller som dödas. Jag är säker på att ukrainare kommer att göra detsamma för andra som behöver fly, säger Olena Kurlova.
Hon berättar om ett minne som har etsat sig fast extra hårt från flykten:
– När vi var i Gdansk såg vi en kvinna som kom körandes i en liten bil. Hon kom med sin tioårige son och i baksätet satt en ung kvinna, runt 17 år, med en nyfödd bebis. Hon som körde bilen berättade att den unga kvinnan hade fött bebisen under flykten genom Ukraina, och att hon hade bett henne om hjälp. Så hon tog med en främmande kvinna, med sin nyfödda bebis, i bilen och körde dem till Polen. Det kommer jag aldrig att glömma.
Benny Hallgren är gudfar åt Alexey Partyka.
I drygt en vecka har kriget nu pågått.
– Ingen trodde att det skulle bli ett krig, säger Benny Hallgren.
– Hade någon sagt att det här skulle hända för tre veckor sedan hade jag aldrig trott på det. Vissa tror fortarande inte att det är krig, för vissa städer är fortfarande orörda och de förstår inte att de också kan bli angripna, säger Olena Kurlova.
Vad har ni lämnat kvar?
– Allting, allting, allting, säger Olena Kurlova.
Både hon och Tamara har kvar sina föräldrar i landet.
– Det är en stor smärta. Där finns våra släktingar, våra företag, våra lägenheter. På 20 minuter lämnade vi allt och vi vet inte när vi kan återvända, säger Olena Kurlova.
Olena Kurlova.
Samtidigt som kriget rasar i hemlandet måste Olena och Tamara fortsätta hålla ihop, för barnens skull. För att deras äventyr inte ska raseras.
– Vi känner oss väldigt trygga här. Benny har berättat för oss om Gotland, även innan kriget. Vi vet att gotlänningar är gästvänliga, så vi kände oss övertygade om att vi skulle känna oss välkomna här.