När Sara Uppborn miste sin mamma Maud härjade covid för fullt. Det gjorde att hon aldrig fick chansen att vara med på sjukhuset och ta farväl. Snart två år senare går det inte en dag utan att hon tänker på sin mamma. Via en sorgegrupp mötte hon diakon Malin Martis, som mött många andra i liknande situation.
Nära 100 avlidna på Gotland smittade med covid har under pandemin lämnat familjer, vänner och anhöriga i sorg. Liksom för Sara Uppborn i Roma fick de på grund av restriktioner i vården aldrig chansen att finnas med i livets slutskede.
Sorg är tungt att bära ensam. Många söker någon att dela den med, allt fler vänder sig också till Svenska kyrkan.
– Förra året hade jag 182 bokade samtal, säger Malin Martis, diakon i Romaklosters pastorat, medan Sara häller upp kaffet.
De två möttes i sorgen, en vänskap som har betytt mycket för Sara.
– Att gå i en sorgegrupp kräver ingenting tillbaka av mig och man behöver inte vara troende, säger Sara och berättar hur hon för snart två år sedan miste sin mamma Maud Jonsson.
Under hösten och in på våren 2020 kände sig Maud Jonson, 75 år, tröttare än vanligt. Sara bor inte långt därifrån och träffade henne i stort sett varje dag. Det är inte förrän efteråt som hon tycker sig se på bilder att allt inte var som det skulle.
– När en bekant berättade att hon hade cancer blev mamma lite rädd och åkte in till akuten, säger Sara Uppborn och berättar att det var lördagen den 1 maj.
Ett par dagar efteråt blev det biopsiprovtagning i magen, och senare röntgen. Sara visar den sista bilden hon har på sin mamma, sittande hemma på en rollator på mors dag. Då hade hon fått komma hem.
– Den 4 juni åkte hon in igen. Det var svårt att få kontakt med vården. Jag var arg och ledsen. Ganska fort fick vi beskedet att hon hade spridd cancer från bukspottkörteln, säger Sara Uppborn.
Fyra dagar senare väntade hon på att mamman skulle få komma hem igen.
– Vid 15-tiden ringde de till min pappa och sa att ni får nog komma in, för hon hade tappat medvetandet. När pappa satt i bilen på väg för att hämta mig ringde de igen och berättade att hon redan var avliden.
När Sara Uppborn miste sin mamma Maud härjade covid för fullt. Det gjorde att hon aldrig fick chansen att vara med på sjukhuset och ta farväl. Snart två år senare går det inte en dag utan att hon tänker på sin mamma. Via en sorgegrupp mötte hon diakon Malin Martis, som mött många andra i liknande situation.
I ett normalläge utan covid och restriktioner, menar Sara Uppborn, hade det varit självklart att hon, syskonen och pappan turats om att vaka vid sjuksängen.
– Hon hade inte behövt vara själv många timmar, säger hon och berättar om frustrationen att inte få vara där:
– Jag hade velat ställa upp och finnas för min mamma, på samma sätt som hon alltid ställde upp för mig.
Att få ett dödsbesked på telefon liknar Sara Uppborn vid en trafikolycka eller annan plötslig chock.
– Det var så svårt att ta in, för allt gick så fort. Jag tänker att det hade varit annorlunda och att jag inte hade känt samma ilska i en naturlig värld där vi inte hade en pågående pandemi.
Sjukvårdens resurser ställde upp, med besök hos lasarettets kurator redan dagen därpå, senare efter den sommaren även hos psykolog på vårdcentralen.
– Mamma skulle ha fyllt år den 3 juli, vi hade begravning dagen innan. Covidvågen hade då trappats ner och som tur var fick vi vara 50 personer. Med fyra syskon och många barn fyllde vi det till sista plats, säger hon och berättar hur vaktmästare vid avskedsrummet på sjukhuset, Norra kyrkogården och Roma kyrka visade stor respekt och förståelse.
De ordnade och fixade så att Sara kunde få se sin mamma, och även sitta med urnan vid några tillfällen.
– Det betydde mycket och gjorde skillnad, säger hon.
Sara Uppborn berättar att hon hade kontakt nästan dagligen med sin mamma Maud. Nu vill hon att familjen ska fortsätta prata om mormor, för att barnen aldrig ska glömma henne.
Sara Uppborn berättar hur de existentiella frågorna efter begravningen kom smygande.
– Jag ville ha som ett halmstrå. Visst kommer vi att ses igen? Och vart kommer man när man dör? Jag ringde Fonus och sa att ni kommer säkert att tycka att jag är jättekonstig, men hur vet man att det är min mammas urna vi begravde?
Hon blev varmt bemött och fick de svar som hon behövde. Via vården fick hon tips om Svenska kyrkans arbete i sorgegrupper. Efter ett första samtal på telefon fick hon träffa diakon Malin Martis i kyrkans lokaler på Träffpunkt Roma.
– Jag är en sån som tycker att det är skönt att få prata, och med Malin var det så lätt, säger Sara och berättar att det kändes tryggt med en gång och inte alls stelt.
Många samtal har det blivit sedan dess, och långa promenader tillsammans med Malin och hennes hund.
Diakon Malin Martis har under hela pandemin, och långt dessförinnan, stöttat och hjälpt gotlänningar genom sorgen i grupper som träffas för att dela och bära varandras upplevelser.
Att bära sorgen ensam är tungt. Att dela den tillsammans med andra i en sorgegrupp har stöttat många. Malin Martis har snart hållit i 15 olika grupper och Sara kom med i en av dem, på våren 2021.
– Vi var fyra eller fem stycken, i olika åldrar med olika livsberättelser. Men jag kände ändå att i gruppen var vi så lika i hur man känner och tycker, säger Sara och berättar hur skönt det kändes att ha andra som förstod att dela bördan, sorgen och alla frågor med.
Malin Martis berättar att även om deltagarna i en grupp kan känna igen sig i varandras sorg så är varje livsberättelse sin egen.
– Man kan inte jämföra sorg, varje sorg är unik, säger hon och berättar hur hon inte minst under sina fem år i sjukhuskyrkan fick uppleva det på nära håll.
Sara Uppborn menar att arbetet i sorgegruppen har varit en hjälp för att hantera sina känslor kring döden.
I vår blir det tre år sedan Sara miste sin mamma.
– Jag tänker på henne varje dag. Sorgen är inte lika jobbig längre, men den finns där som ett ärr även om klyschan säger att tiden läker alla sår.
Att fortsätta prata om den som gått bort, och våga fråga anhöriga och den som drabbats av sorg om de vill prata, är råd som Sara Uppborn menar fungerar för henne själv.
– Jag tycker bara att det är skönt och jag vill att min mamma ska finnas med mig i mitt hjärta resten av mitt liv. Jag vill att mina barn ska få prata om sin mormor, och det känns så skönt att de kan göra det, säger hon.
Att vågar fråga hur den som mist någon mår, menar både Sara och Malin, är många gånger bättre än att låtsas som att inget hänt, eller att undvika den som är i sorg.
– Det är inte farligt att fråga, men man bör vara varsam med att ge svar och åsikter. Att se och lyssna och dela närvaro kan många gånger vara tillräckligt, säger Malin Martis.
Sista bilden togs på mors dag 2020. Sara Uppborn visar Malin Martis, som har egna minnen från tiden då Maud var dagmamma och de möttes i kyrkans barntimmar.
Att på olika sätt visa att man finns och att man bryr sig kan lindra ensamhet och uppskattas av de flesta som drabbats av sorg.
– Man kan skicka ett sms med ett hjärta, eller en dikt, och skriva: "Jag tänker på dig". Ett sms kan vara befriande, för då kan man själv avgöra om man orkar svara och vill ha kontakt, säger Malin Martis.
Hon berättar att det finns andra former av sorg än dödsfall, som att plötsligt bli uppsagd och arbetslös, en separation, en förlust av något eller någon där vänner och omgivningen också kan göra skillnad för den som drabbats.
Att på olika sätt hantera känslorna är oftast bättre än att låta dem påverka en negativt.
– Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud, men du kan hindra dem att bygga bo i ditt hår, säger Malin.
Även om den akuta sorgen har lagt sig för Sara har hennes liv för alltid påverkats.
– Ingenting blir sig likt. Har man levt med någon i 50 år ska ett helt nytt liv skapas, där inget längre blir som förut.