Sleman-Alexander Knutas föddes i Kurdistan 1911. Minoriteter som levde inom området förföljdes och en av alla de som tvingades på flykt var Sleman-Alexander Knutas tillsammans med sina föräldrar och två bröder. Under flykten dog Slemans yngste bror och mor. Fadern, Sleman och hans kvarvarande bror fortsatte sin vandring och hamnade så småningom i Azerbaijan. Här fick fadern arbeta som fåraherde, men efter en tids sjukdom dog även han. De två föräldralösa barnen gav sig ut på vandring igen och tog sig till Georgien. Här fattade en tysk man från Ukraina tycke för Sleman och tog honom med sig hem till Ukraina. Det var sista gången som Sleman såg sin bror.
Tyskens familj skulle dock visa sig vara både elak och våldsam. Sleman försökte flera gånger fly och lyckades så småningom ta sig till Gammelsvenskby där en äldre kvinna tog honom under sitt beskydd.
Men tiderna i Gammlesvenskby var hårda i början av 1920-talet. Svenska Röda korset skickade hjälpsändningar till byn och 1922 såg hjälporganisationen till att Sleman blev adopterad av en familj vid namn Knutas. Officiellt blev han nu Alexander Knutas. 1929 fick hans familj och de andra i Gammelsvenskby tillstånd av Sovjetstaten att åka till Sverige. Och så kom han att hamna på Gotland – i Roma.
– Han var mycket omtyckt här i Roma, alla tyckte om honom. Han och min svärfar var goda vänner. De bar samma namn och brukade hälsa på varandra: "He tö kemen", som betyder "Hej du namne", berättar Christina Knutas från föreningen Svenskbyborna som driver ett museum i Roma.
Josef Erdem från Borlänge fick 1985, när han gick på gymnasiet, fatt i en text som berättade om Sleman-Alexanders öde. Han fängslades av historien och ville veta mer.
– Det påminde mig om min egen släkts historia. Jag ringde upp Svenskbybornas förening och fick då veta att Alexander inte levde längre utan hade gått bort 1981, men jag var välkommen att komma till Roma där Svenskbyborna skulle ha en stor träff den första augusti 1986, berättar Josef Erdem.
Så blev det också och fler besök i Roma har det blivit sedan dess.
När föreningen Svenskbyborna i Roma för en tid sedan beslutade sig för att rusta upp Alexanders grav, började ryktet om Alexander att sprida sig vida omkring och när den uppfräschade gravstenen, med hjälp av medel från Leader Gute, skulle invigas vid en ceremoni i slutet av förra veckan kom besökare från många håll i Sverige. Bland andra sångerskan Suzana Barmani som skrivit en sång till Selman-Alexanders ära och läraren Mem Dogala från Lund.
– Alla kurder vet vem han är idag och han är som ett tempel för oss. Tack och lov för Svenskbyborna som tog hand om honom och nu tar hand om hans grav, säger Mem.
– Det är miljontals kurder som delar samma öde som Alexander och i stora drag delar kurderna och svenskbyborna samma historia av förföljelse och deportation, säger Suzana.
Historien om Sleman-Alexanders Knutas har i samband med den restaurerade gravstenen i Roma även uppmärksammats i kurdisk radio och i en kurdisk satellit-tvkanal.
I samband med att föreningen Svenskbyborna lät göra i ordning Alexander Knutas gravsten, restaurerande man även Kristoffer Hoas grav. Kristoffer Hoas var den person som hjälpte till att få svenskbyborna till Sverige 1929.