Maciej Onoszko är ordförande i Svensk-polska föreningen Gotland. Tillsammans med Polens ambassadör i Sverige, Joanna Hofman, lade han den 1 september ned en krans på Lärbro kyrkogård till minne av de polska medborgare som vilar där sedan efterdyningarna av kriget.
DU&JAG
Andra världskriget och dess arv är ständigt närvarande, trots att åren går och allt färre av de som upplevde fasorna finns kvar.
Desto viktigare är det att hålla berättelsen vid liv, menar Maciej. Kunskap är grunden till förståelse, till tolerans och respekt.
Att fram till 1989, då östblocket föll, ha blivit fråntagen historieskrivningen är ett nationellt sår hos den polska befolkningen, menar han.
Och inom alla polska familjer leder släktband bakåt i tiden till all den död såväl Tyskland som Ryssland förde med sig.
– Historien skrivs av segraren. Vi ”vann” kriget, eller tillhörde vinnande sidan, men ”såldes” sedan till Stalin och kommunismen. Så många år som vårt land varit ockuperat och folket tvingats lida, säger han.
Romabon och gymnasieläraren Maciej är ordförande i svensk-polska föreningen på Gotland, en förening vars syfte är att bygga broar mellan de två nationerna. Svenskar och polacker är så lika, är hans upplevelse. Men ändå med så fjärran historiskt arv.
Det är inte första gången han är i bladet, Maciej. I egenskap av ordförande i nämnda förening får han emellanåt kommentera dagsaktuella händelser.
Men den här gången far vi mellan nu och då på ett mer personligt plan.
Vi får följa hans pappa Janusz flykt genom Europa, trängd av såväl nazism som kommunism. Vi får uppleva Maciejs barndom och uppväxt med de vuxnas ständiga rädsla att fängslas liksom folkets revolter och fackföreningsledaren Lech Wałesas kamp på Leninvarvet i det sena 80-talet, det som kom att leva till östblockets fall.
Allt det där som präglat honom, från barndomen fram till i dag.
– Ja, säger han. Man bär allting inom sig. Vi har genom åren kämpat för vår frihet. Pappa sa alltid ”du måste vinna din frihet, den är inte gratis”. Det är ord jag alltid burit med mig.
Den 5 september var Polens Sverige-ambassadör Joanna Hofman på Gotland och lade då, tillsammans med Maciej, ner en krans på kyrkogården i Lärbro.
Det är upprinnelsen och bakgrunden till den här intervjun.
82 år tidigare, hösten 1939, gick Tyskland in i Polen, Gdańsk där Maciej kom att växa upp erövrades redan första dagen.
Från öst angreps landet samtidigt av Sovjet vilket var starten på många års armod och skräck.
– Alla familjer i Polen påverkades, sex miljoner polacker dog. Därför är det så viktigt att kriget aldrig glöms, säger han, Maciej.
I Lärbro minner 46 träkors om de koncentrationslägerfångar som efter Auschwitz befrielse i januari 1945 kom till Sverige med Folke Bernadottes ”Vita bussar” och slussats vidare krigssjukhuset på orten, men inte klarade livet längre än hit.
För några blev den en mellanlandning.
Som för Aleksander Kamiński från Łódz som deporterats till Norge för att bygga järnväg åt nazisterna och därför ansågs som förädare av andra tidigare fångar. Han återvände sedan till Polen där han dog 1970.
Och som Władek Strzelecki från Chelmza som i Sachsen-Hausen tvingats dricka träsprit och därför blivit blind. Han flyttade sedan till Stockholm där han dog 1972 och i dag är begraven på Skogskyrkogården där.
Bara två av alla miljontals människoöden som alla krig är fyllda av, arv som lever vidare genom generationerna och som aldrig går att bli fri ifrån.
Maciej växte upp i hamnstaden Gdańsk på östersjökusten och bor med sin hustru Kasia i Roma. Roma är centrum är världen. Man kan ta vägen via Fårösund och komma dit, så säger han, så känner han.
I 35 år har han levt på Gotland – eller för att använda hans egen tidräkning: 140 kvartal, vi kommer till varför – men det tog sin tid att landa.
Han anlände 1986 för att jobba tre månader hos krögaren Bosse Nilsson på Gutekällaren, men blev kvar. Det är hustruns förtjänst, eller som han kände då: hustruns skuld.
– Det politiska läget hade börjat mjukna, vi hade två barn och hela familjen fick pass för att kunna ta oss till Gotland, där jag jobbat några månader redan sex år tidigare. Sedan hade jag två alternativ; antingen återvända till Gdańsk eller bosätta oss långt bort och klippa banden med det förflutna, Kanadas tundra var på tal.
Men Kasia framhärdade, Gotland skulle det bli.
– Det tog åtta år innan jag riktigt hade rotat mig här mentalt. Nu har barnen, sex stycken, flyttat ut men vi är kvar. Gdańsk är min hemstad, där fick jag min trygghet men Gotland….det här är mitt hemma nu. Jag är så stolt över våra barn, de hade det tufft när de var små men vi hade varandra.
Bakom sig hade Maciej då bland annat sina tre år som speditör i Gdańsks hamn, Polens största, där han 23 år gammal och direkt kommen från universitetsstudierstudier fick chefsansvar för ett arbetslag om 15 personer.
Ingen gjorde vad han bad dem om, åldriga sjåare som tillbringat sina liv i hamnen skulle inte plötsligt låta någon spoling bestämma.
– Inte förrän jag till slut tackade ja till en sup. Jag dricker inte men det räckte att jag smakade, då blev jag en av dem. Det var en test och jag lärde mig en viktig läxa hur viktigt det är med respekt och att inte ses som förmer än andra.
Under hans år i hamnen hade upproret mot den kommunistiska regimen ledd av diktator Jaruzelski börjat gro. Ja, det hade det för all del gjort länge. ”Det har alltid kokat i Polen” som Maciej uttrycker det.
Historiskt hade revolterna har varit många. 68, 70, 76, 80, alla är de årtal inpräntade i den polska efterkrigstidens kollektiva minne.
På nära håll kom Maciej att uppleva uppror mot kommunismen, vilken kom att bli själva startpunkten för järnridåns och hela östblockets fall 1989.
Undantagstillståndet i tidigt 80-tal, inte minst, som regimens svar på Lech Wałesas och Solidaritets fackliga och politiska kamp. Militär på gatorna, känsla av krig, och ett folk som tröttnat på systemet och blev allt svårare att hålla i schack
Lech Wałesa, fackföreningsledare på Leninvarvet i Gdańsk, låg bakom den samhällsförändring som kom att innebära östblockets fall.
Jag frågar vilka minnen han bär från uppväxten i Gdańsk och han säger att hågkomsterna från barndomen enbart är goda. Barn är som barn är, de anpassar sig.
Han minns leken med kompisar, det bekymmersfria. Men också, med tiden, de vuxnas oro för att tala ur hjärtat.
Kritik mot regimen som nådde fel öron kunde innebära förföljelse, kanske fängelse. Ett minne når honom plötsligt:
– Jag minns hur mamma ibland stängde fönstret när vi pratade hemma. Så närvarande var rädslan. Ständig försiktighet, alltid vara på sin vakt. Tänk om någon knackade på dörren!?
Du själv, då? Minns du någon rädsla som barn?
– Nej, egentligen inte. Pappa sa alltid ”Visar du rädsla så förlorar du”. Men en gång, det var under protesterna 1970, då var jag elva år och minns att jag blev slagen av en polis. Det var otäckt.
Oroligheterna just den gången utlöstes av höjda priser på mat och andra dagligvaror och ledde till 45 personers död.
Vänta, vi gör ett instick här. Jo, Maciej gillar speedway, Polens nationalsport. Han gillar dessutom surkål, centraleuropeisk delikatess och viktig vid polska måltider. Så nu vet vi det.
Far och mor, Janusz och Irina Onoszko, 1984. Både levde de med minnen av krig och flykt.
Men pappa, alltså. Pappa Janusz, begraven i Roma på Gotland av en ren slump, egentligen. Det var 1996. Han var på besök hos sonen, skulle stanna fyra veckor – och fick hjärnblödning.
Efter den kom han aldrig mera hem till Gdańsk, en livsresa som präglats av flykt undan förtryckare var över.
– Han vårdades på lasarettet i sju veckor. Ibland piggnade han till, jag sa till honom att ”klarar du dig igenom det här så lovar jag att ta med dig hem till Horodek”. Men så blev det inte. Och här är han nu.
…säger Maciej när vi några dagar efter intervjun ses igen för att ta bilder på kyrkogården i Roma.
Hans mor, Irena, bodde några år på Gotland men ligger i dag begraven i Gdańsk.
Horodek heter i dag Gorodets och är beläget i sydöstra Belarus, långt från nuvarande gränsen till Polen. Här föddes han, 1916, på en herrgård som finns dokumenterad i släkten sedan 1500-talet.
Men när ryska revolutionen startade 1917 bestämde sig familjen för att fly till Vilnius i Litauen.
Här växte han upp, gick i skola och blev med tiden officer i polska armén…och så kom kriget, hösten -39.
Som den polske officerare Janusz var, togs han av litauer som samarbetade med Hitler och sattes i fångläger.
Men, berättar Maciej, berättelsen om pappa bär han i hjärtat:
– Han lyckades fly och 1944 träffade han min mor i Vilnius, de gifte sig och när pappa anade att kommunismen var på intågande satte de sig på tåget till Lublin och bosatte sig senare, efter kriget, i Gdańsk.
Där kom han med tiden att starta stadens tekniska högskola.
Under alla år hörde Maciej aldrig sin far säga ett enda ont ord om varken tyskar eller ryssar. Och under efterkrigstiden visste han att de levde i kommunistisk propagandalögn, men i någon mån stod Janusz, säger Maciej, över allt det där.
– Han försökte alltid vara en så god människa som möjligt. ”Du kan förlora det mesta, men det du aldrig kan förlora är det du har i hjärta och hjärna” sade han. Och så är det. Där har du det där med kunskapen, igen. Bara genom kunskap når man framåt.
Vad har det inneburit för dig, tror du, att ha en far som varit på flykt?
– Bara positivt. Jo, faktiskt. Han såg bara möjligheter, det har jag försökt ta efter. Att göra det bästa av situationen hur den än är.
Alla dessa öden, det relativa i vad som är lång och kort tid. Från Maciejs horisont ligger såväl ryska revolutionen som andra världskrigets start bara en generation bort. Det sätter saker och ting i perspektiv.
Som den skollärare han är – nu på Wisbygymnasiet och tidigare 31 terminer på Högby i Hemse – har han gjort sitt för att sprida kunskap. Genom åren har han gjort flera resor till Auschwitz, Majdanek eller några andra av de koncentrations- och utrotningsläger som går att besöka.
Han har under dessa resor sett många hormonstinna grabbar falla i gråt. Maciej tänker att de är en viktig väg mot tolerans och ödmjukhet.
– Du behöver inte hålla med en annan människa men du måste visa respekt. Det är enda sättet att nå framåt och grunden till att inte slå ihjäl varandra.
Han har sitt lands historia i sig, Maciej. Drar Auschwitz-skämt emellanåt, inte helt politiskt korrekta, men som ett sätt att bearbeta ett nationellt trauma.
Han varnar också för nya tolkningar av det förflutna, eller som tidigare ordföranden i svensk-polska föreningen, Rolf K Nilsson, skrev i ett debattinlägg: ”De ryska trollfabrikerna går på högvarv för att hitta på falska nyheter om Polen och för att sätta landet i tvivelsam dager i väst och stärka antipolska stämningen på hemmaplan”.
Jag förstår att du undrat. Men som den matematiklärare han är, Maciej, uppger han ofta antalet år i kvartal. 35 år, 140 kvartal. För att folk ska få räkna. Än värre var moster Wanda. Hon hade alltid sin klocka ställd 17 minuter före för att hålla hjärnan igång. ”17 är det svåraste talet för snabb huvudräkning” var idén.
Gamla stan i Gdańsk, den östersjöstad där Maciej Onoszko växte upp.
I dag är Maciej i Polen ett par gånger om året, trots allt är det hemma. Språket är hans, kulturen, minnena. Där finns släkt och vänner kvar.
Även om Roma är också är hemma finns det näring att hämta där på andra sidan Östersjön.
Att växa upp som ett kuvat folk skapar en stolthet för landet.
– Om några trampar på den polska identiteten, då slår det bakut. Vi har kämpat för friheten, här i Sverige är den given och det är precis som pappa sa. ”Du måste vinna din frihet, den är aldrig gratis”. Det är alltid värt att ha i minnet.
* * *
Fram till slutet av september pågår en utställning i Gallerian på Östercentrum i Visby om framstående polska kvinnor. Bland dem finns Maria Sklodowska-Curie, som låg bakom den upptäckt som gör att bland annat cancerpatienter i dag kan strålbehandlas, och Irena Sendler, som 1940 räddade judiska barn och vuxna ur ghettot i det tysk-ockuperade Warszawa.