Annalisa Björklund bor i en egen lägenhet på Roma äldreboende. I vanliga fall brukar 95-åringen träffa något av sina fem barn varje helg för att äta tillsammans, dricka kaffe och bara umgås. Nu var det dock länge sedan hon fick besök av någon annan än hemtjänstpersonalen.
– Mina barn får inte komma hit längre och jag får inte gå till affären. Man ska vara hemma. Det känns som att sitta i ett fängelse. Det svåraste är att man inte får träffa folk. Man känner sig ensam, säger Annalisa Björklund över telefon.
Hon är uppvuxen i Skåne men flyttade till Gotland på 1940-talet. Egentligen skulle hon bara hälsa på en vän på ön, men när hon lärde känna vännens svåger föll hon pladask.
– Det sa bara klick, säger änkan med glädje.
Annalisa minns många stunder genom livet, både de fina och de mindre fina. Hon tycker dock att inget har varit lika jobbigt som den rådande situationen och det faktum att hon inte får träffa sina nära och kära. Som tur var finns telefonen, framhäver hon.
Mitt i det dystra knackade någon plötsligt på dörren helgen före påsklovet.
– Det var några barn som kom och lämnade en påskteckning. Men de kom inte in, de bara lämnade den och gick. Jag blev så glad när jag fick den. Det är någon som tänker på oss i alla fall när vi inte får gå någonstans. Det betydde mycket för mig, säger Annalisa och fortsätter:
– Tänk om alla var så. Det hade räckt bra.