När de drygt 200 svenskbyättlingarna som samlats i Roma kyrka sjunger gamla svenskbyvisor får besökaren Kerstin Hjort från Jönköping gåshud. På några bänkrader längre fram sitter en pojke med vattenkammat hår, som torkat.
Det är nästan slut på den två timmar långa gudstjänsten och pojken med det välkammade håret gäspar stort. För att kyrkan även fortsättningsvis ska fyllas krävs det kanske att han och generationerna kring hans blir engagerade i föreningen.
- De gamla försvinner nu, då är det viktigt att språket, relationerna mellan länderna och de svenska traditionerna förs vidare, säger Sofia Hoas, Ordförande i Föreningen Svenskbyborna.
Hög medelålder
Medelåldern bland besökarna är hög. Men en man i den äldre generationen Buskas oroar sig inte särskilt mycket över mängden gråspräckliga frisyrer i kyrkan.
- Folk brukar bli intresserade av sin historia först när de närmar sig femtio, säger han.
Men för ordförande Sofia Hoas är frågan aktuell. Sedan i fjol har hon därför utvecklat svenskundervisningen i byn.
- Vi försöker också känna in vilka aktiviteter och former engagemanget hos unga ska ha, vi har till exempel startat en facebookgrupp. Där kan man få kommentarer som: "Jag heter Annas i efternamn vad innebär det?", säger Sofia Hoas.
Linnea Jakobsson är en av de unga som tagit plats i föreningen. Hon är på sin 18:e gudstjänst, och inte missat ett ända år av firandet. Sedan en tid tillbaka är hon med i styrelsen som mest består av äldre, som hon säger. För henne, vars farmor föddes i Ukraina, är det viktigt att kunna föra berättelsen om Dagöättlingarna vidare.
- Det är inget man vill ska dö ut, och det känns som det kan bli så om inte fler unga kommer med, säger Linnea Jakobsson.
En annan viktigt bit är gemenskapen.
- Det känns som man är släkt med alla, som att man är en stor familj. Vi har berättelsen tillsammans.