Sofia Hoas är orförande i Föreningen Svenskbyborna. Hon har rötter i Gammalsvenskby, farfar och farmor kommer därifrån, Gustav och Katarina.
Kyrkan i Roma var praktiskt taget full på måndagsförmiddagen, för första gången på många år firades Svenskbydagen medan den pågick krig i trakterna runt Gammalsvenskby.
Ett känslomässigt tungt faktum, så klart, sedan Ryssland inledde sitt anfallskrig den 24 februari i år.
Sofia Hoas är ordförande i Svenskbyföreningen:
– Den här dagen betyder mycket för alla som har rötterna i byn, det är ett sätt att hålla sin historia levande. Särskilt viktig blir samvaron ett år som detta, säger hon.
Det tog också prästen Staffan Beijer fasta på, när han hälsade välkommen till den gudstjänst som inledde högtidsdagen:
– Skönt att det är som vanligt igen efter pandemin, ändå är det inte som vanligt. Det finns mycket oro och många tankar kring det som händer, med att vara tillsammans ger oss styrka liksom det skickar styrka till de som är kvar i byn.
Staffan Beijer har såsom präst i Roma, där Gotlands svenskbycentrum är beläget, omfamnat historien och flera gånger varit på plats i byn vid floden Dneprs norra strand i södra Ukraina.
Beijer höll i gudstjänsten tillsammans med tillförordnad biskop Sven-Bernhard Fast.
Sven Bjärlestam och Sofia Hoas
Sven Bjärlestam , tidigare rektor på Lövsta, har bott i Ukraina, i staden Kakhovka, sedan 1997. Han har ägnat sig åt grönsaksodling och bland annat introducerat ny teknik till jordbrukarna i trakten.
I våras började oroligheterna trappas upp och två veckor in i februari följde han UD:s råd att lämna landet.
– Det var med tungt hjärta, och sedan kom den ryska invasionen, säger han.
Sedan dess, och även dessförinnan, fungerar han som svenskbyföreningen ombud då pengar sänds till behövande.
Han har konton och kontakter som gör det möjligt för byborna att ta del av de summor som samlas in på Gotland.
Gammalsvenskby var före kriget en välmående bygd. Även nu ger marker och träd goda skördar, men ingenstans finns att sälja det odlade - vägarna är för farliga att beträda.
Kakhovka, den stad som Ryssland redan tidigt annektera, ligger nästgårds till Gammalsvenskby. Genom åren har Bjärlestam varit i byn en eller ett par gånger i veckan.
Det har, sedan 90-talet då han flyttade till landet, rått framtidstro och stark självständighetskänsla i landet. Numera är det mer deppat inför framtiden.
Även för personlig del är framtiden oviss, berättar han:
– Min hustru är kvar, först vågade hon inte lämna landet. Nu vill hon inte, rädd att vårt hus ska intas av ryska soldater.
Så hur tänker du om framtiden i Ukraina?
– Jag tänker att läget kommer att stabiliseras, då reser jag dit omedelbart. Men det blir inte som förr. Krim, till exempel, kommer ryssarna aldrig att släppa.
Sven-Bernhard Fast
Gammalsvenskby är en plats där historien haft sin gång, ursprungligen etablerad 1782 sedan svenskättlingar från estniska Dagö tvingades till Dneprs flodbäddar.
1929 fick omkring 90 procent av befolkningen i byn tillåtelse av Sovjetstaten att utvandra. De ankom Trelleborg den 1 augusti 1928, därav datumet för högtidsdagen.
I dagsläget är det oroligt i trakten, det vet vi, inte minst genom rapporter flera gånger i veckan i denna tidning. Strider har koncentrerats till Cherson oblast, den region där byn är belägen.
På lördagen kom rapporter att ukrainska armén förstört brofästet till bron vid Nova Kakhovka-dammen, vilket är början på en ukrainsk motoffensiv med syfte att återta södra Ukraina.
I Gammalsvenskby finns dagligen ryska soldater. De har annekterat hus att ha som bostäder under vintern, bland annat byns daghem.
Hjälparbetarna gör vad de kan för att stödja byborna. På lördagen kunde en av dem ta sig till staden för att köpa mediciner för i Sverige insamlade pengar.