Efter nästan 1 000 år med män som predikat i öns kyrkor fick Gotland 1976 sin första kvinna i predikstolen. Men Gunhild Bergmar fick prästvigas i Uppsala, sedan biskopen i Visby stift vägrat. Hon ska ha blivit väl mottagen i sin församling, men som ny präst fick hon ta emot anonyma brev och ofredande i form av nattliga telefonsamtal.
– Väldigt sorgligt och tragiskt, säger Pernilla Cramnell, kyrkoherde i Romaklosters pastorat, om det kvinnoprästmotstånd som fanns på ön då.
I dag finns 30 yrkesverksamma präster verksamma inom Visby stift. 14 av dem är kvinnor. Flera nyinflyttade yngre präster på ön har fått medelåldern att sjunka till dagens 51,8 år.
– Det är så det ska vara! Jag tänker att det är helt naturligt. Det är skönt att ha sluppit möta kvinnoprästmotstånd och veta att man är välkomnad av församlingsborna, säger Pernilla Cramnell om utvecklingen.
Hon flyttade från en tjänst i Enköping till Gotland för fem år sedan. Då hade hon hört att det ännu i vissa kretsar på ön levde kvar en del konservativa tankar kring kvinnliga präster. Men det var inget som hon mötte väl på plats.
– Det har verkligen varit välkomnande och öppet, jag har snarare känt att man har blivit glad, säger Pernilla Cramnell.
Sedan i somras bor hon och hennes familj i prästgården i Roma. Hon har 22 kyrkor och fyra präster att vara chef över, präster som bidrar till den jämställda statistiken på Gotland.
– Vi är fyra kvinnliga präster och en man. Rune är 71 år och när han slutar måste vi försöka hitta en man, säger Pernilla Cramnell och menar att blandningen av män och kvinnor behövs.
Sunniva Rettinger är den senast inflyttade kvinnliga prästen. Hon bor i Dalhems prästgård, där Pernilla Cramnell är kyrkoherde.
– Församlingspräst i Dalhem med ungdoms- och konfirmandsansvar, det var precis vad jag ville, säger hon och berättar att det var hennes mamma som hittade annonsen och att längtan till Gotland beror på att mamman flyttat till Fårö.
Egendomligt nog vilar en långväga släkting, också präst i Dalhem, under en gravhäll i koret.
– Jag undrar vad de hade tänkt om att det nu är en kvinnlig präst – i deras tid var det otänkbart, säger Sunniva Rettinger.
Pernilla Cramnell och Sunniva Rettinger har båda stött på motstånd mot att de är kvinnor, framför allt under sin studietid.
– Jag har blivit ifrågasatt, men också mer eller mindre motarbetad. När jag väl blev präst blev det som en triumf över att de personerna inte har någon röst. Jag upplever att det är Gud som kallar oss som präster – det kan ingen människa sätta sig emot, säger Sunniva Rettinger.
När Pernilla Cramnell gick sin prästutbildning var två tredjedelar av hennes kurskamrater kvinnor.
– I dag prästvigs det fler kvinnor än män, säger hon.
Att det har flyttat in en ung kvinnlig präst som dessutom är vegan i prästgården i Dalhem, tror Pernilla Cramnell, har sänkt tröskeln för nya grupper att närma sig kyrkan. Sunnivas välkomstgudstjänst i augusti blev varm och fin.
– Jag kände mig väldigt buren. Jag har känt att många tycker det är roligt att det är en ung präst, en kvinna, och att det lyser i prästgården, säger hon och berättar att hon är aktiv på sociala medier.
Ofta använder hon hashtaggen #världensbästajobb under sina kyrkliga inlägg.
– Det är vad det är! Det är en ynnest att få fira gudstjänst med människor i livets alla skeenden och jag får göra det jag är ämnad till, säger hon.