"Jag var arg, då, men inte nu", säger Tommy Karlsson om den busringning han utsattes för 2008 som blev ett viralt klipp – "Arg gotlänning", med nära en kvarts miljon visningar på Youtube. Att hans familj något år senare smygfilmade honom vid köksbordet för en delvis hätsk debatt kring Galgberget bekommer honom inte heller. (Infällda bilden är hämtad från Youtube-klippet).
Det hade varit så passande att ta avstamp i det där köket. Det ser precis så identiskt ut som det kan bli, såhär 13-14 år senare. Och där sitter han nu, på samma plats vid matbordet som i de klipp från Youtube jag tittat på så många gånger att jag kan återberätta i stort sett varje rad, och bättre än huvudpersonen själv. Men frågan är inte vad det säger om mig, utan snarare om honom.
Och det är den klassiska, för att inte säga episka, busringningen från 2008 som satt sig hos gemene person – den mer ”normala” skaran (inte jag alltså) av de som känner till Tommys virala karriär.
För den som inte genast känner till ”Dullan” har förhoppningsvis hört talas om ”Arg gotlänning”, eller "han som blir uppringd av taxin".
– Det tog ju gas direkt. Folk undrade, vänner till och med från fastlandet ringde och undrade vad jag höll på med. "Och vad arg du är då", sa de.
Framför allt tyckte folk att han borde ha insett att det var en busringning, efter ett nästan sju minuter långt samtal.
– Det var ju där någonstans jag tänkte och som jag också sa, att det kanske var en bandspelare eller någon ljuggrej, eller så. Men sen säger hon från taxin än en gång ”det är inte vårt ansvar” – då tog det eld, det kokade, haha.
Många muggar finns i Tommys hem. Men han dricker egentligen aldrig kaffe.
Tommy minns på pricken var han befann sig när han pratade med ”Malin från taxi”. Hon som enträget hävdade att han eller ”någon” beställt en taxi från hans telefonnummer kvällen innan.
– Jag stod i vardagsrummet och stampade så att frun (han var gift på den tiden) trodde att golvet skulle braka sönder. Jag vet att jag sa en massa saker som man inte får lov att säga. Och jag svor nog en del. Ganska kraftigt. Men det liksom bara pumpades ut ord.
Även om han anstränger sig så går det inte att återskapa känslan och den ilska som infann sig under telefonsamtalet med "Malin från taxi" – busringningen som gjorde Tommy till "arg gotlänning" med hela Sverige för nästan 14 år sedan.
Men, hon (Malin) kom aldrig med nån taxi, konstaterar han och ler litegrann. Inte någon räkning från taxibolaget heller.
– Jag tycks ha klarat mig, skrattar han vidare.
Än i dag händer det att någon kommer fram på gatan, eller i ishallen efter en hemmamatch med Sudrets HC.
Det är både folk han känner men också andra – som känner igen honom som Dullan, eller den arga gotlänningen med taxin.
– När jag berättade för folk på jobbet att jag skulle intervjuas för tidningen till någon serie om kända, eller okända, gotlänningar. Något i den stilen, för jag var inte riktigt säker. Men en kollega sa i alla fall att ”då blir det en lång intervju, du är ju både och men också ökänd”, haha.
Många på Sudret känner, eller känner igen, honom. Men inte som Tommy, det är Dullan eller Vallan som gäller, lite beroende på vilken socken.
Det som slår en är Tommys omedelbara sätt att inte bara välkomna till sitt hem – utan också in i sitt liv. Både till tiden när han blev ett fenomen på Youtube som den vanvettigt förbannade gotlänningen, men också nu.
Det är få som inte undrar, rentav ifrågasätter, varför de ska vara med på intervju i tidningen. Varför skulle deras liv vara så intressant, spektakulärt nog att fylla ett helt uppslag i tidningen? Och vad är egentligen syftet?
Det undrade aldrig Tommy, när jag frågade om vi fick komma över till honom, jag och Malin (inte hon från taxin, utan Malin Stenström, journalisten).
Jag som för ovanlighetens skull var nervös inför att ta den där kontakten, möttes av det självklaraste i världen, när vi efter mycket om och men fick kontakt.
DU&JAG, Dullan.
Men den som sett ett eller annat klipp med Dullan, som de heta diskussionerna om Galgberget eller busringningen med ”Malin från taxi”, den förstår kanske oron. Hur arg har den här personen inte varit efteråt – när klippen där han ovetandes smygfilmats eller spelats in hamnat för allmän beskådan på nätet?
– De gaddade ihop sig, sa saker som "nej det hetar Galgbacken", för att trigga igång någonting. I hundra år har det hetat Galgberget där de körde speedway förste maj varenda år! Så det tog lite kokning där också, inombords. Men de ville trigga igång någonting.
Även om han trivs att vara hemma, och i perioder sitta och göra "ingenting", är det viktigt att inte sitta hemma och "stänga in sig" om man är lite nere, resonerar Tommy.
Möjligen hade han dragit några pilsner (konstaterar han själv) vid vissa av de videoklipp som sedan följde, som diskussionen huruvida det heter Galgberget eller Galgbacken. En inspelning som för övrigt avslutas med att "Dullan" ber sina familjemedlemmar att hålla käften och därefter följa med ut för att "få på käften i kubb", synnerligen uppretad.
Och helt uppriktigt så haglar det svordomar. Ganska kraftigt, som sagt. Men ingen tycks ha tagit illa vid sig under alla år, i vart fall inte de "närmast sörjande" och sannerligen inte huvudpersonen i fråga, menar han själv.
– Jag har sett klippen flera gånger, och när jag gör det så skrattar jag. Det var många som sa att det med Galgberget var lite bra men att det fanns ingenting som slog taxiåkningen, för det var suveränt bäst. Att en människa kunde bli så arg att det kunde bli... Jo, jo men det gick över, sa jag. Jag är ingen arg person, och jag brukar inte bli det. Men just då skulle det inte mycket till, för då tände det på alla cylindrar.
Det finns alltid ett nytt skämt på lut när Tommy "Dullan" Karlsson är i farten.
Snarare dyker tjafset Galgberget (som handlar nästan lika mycket om Lindeberget) upp som inspiration då och då, berättar han. Som när kompisar och arbetskamrater vill få igång ett roligt samtalsämne. Då skrattar han åt sig själv, säger han. För det är en viktig del i livet att skratta och ha kul.
– Jag är en glad jäkel, för det mesta. Om jag inte mår bra så stannar jag inte hemma själv och stänger in mig.
Tommy berättar att de senaste veckorna varit just en sådan tid efter att relationen han haft de senaste två åren, tagit ett abrupt slut. Men också att han börjar ta sig tillbaka och att det finns en tidsgräns för hur länge man kan sitta hemma och grubbla.
– Jag tänkte faktiskt på det på jobbet i dag. Om ni skulle fråga om jag är singel. Egentligen är jag nog det, nu. Men svaret är ändå "nästan". För räknar man med katten så är jag inte det.
Att Tommy är en kattperson ut i fingerspetsarna blir tydligt redan i farstun.
Kattmänniskan Tommy går inte att ta miste på när man besöker honom i radhuslängan i Rone. För en tid sen fanns även Lilla och Vitas, men nu är det bara Lillis kvar. Han har funderat på hur det vore att skaffa en ny katt, när Lillis dagar, gud förbjude, är förbi.
– Men det blir ingen mer katt. Jag är 58 år och det känns för sent att skaffa en kattunge när man är så pass gammal.
Katterna har en alldeles speciell plats i Tommys liv. Sedan några år har han bara en katt kvar, Lillis. Men han håller fortfarande räkning på de bortgångna vännerna, som hur många veckor de skulle ha varit om de levt i dag.
Samma sak är det med barn. Tommy har inga egna och så får det förbli.
– Det är för sent. Eller det är aldrig för sent, men jag är för gammal. Börjar man närma sig 60 som jag så ska man inte bli pappa, inte enligt mig. Det är att ställa till det för sig själv men också för barnet.
Men bekantskapskretsen är stor. Och Tommy har bonusbarn så det räcker både hitåt och ditåt, som han uttrycker det. När en av vännerna, som i dag bor på Tyresö, kommer hem om sommaren är det fullt hus i Rone.
Bajen (smeknamn för Hammarby IF) har en självklar plats i Tommys liv, som här hans förråd hemma i Rone.
– Med hans tre barn har jag varit med sedan starten, från födelsen med barndop och allt. För dem har jag alltid varit "Vallan", det finns ingen annan – aldrig Tommy eller "Dullan". I dag är de sex, nio och elva år gamla. De har blivit som mina egna barn, det är... ja, det är häftigt.
Men det här med dina två namn, när är det Vallan och när är det Dullan?
– Det är ungefär lika mycket av båda, lite beroende på i vilken socken här på Sudret.
Helt säkert är att han inte är ”Tommy”. Säger någon Tommy Karlsson så vet nästan ingen vem det är, inte ens han själv.
"Dullan", eller "Dulan" som det var från början och fortfarande uttalas, härstammar från tidigt 70-tal när Tommy gick i sjunde klass.
– Jag gick alltid och sjöng på Tom Paxtons version av "Hang down your head Tom Dooley", därav "Dulan".
Stavningen är inte så noga, troligtvis är det extra L:et något som smugit sig in i folks medvetande i samband med Youtube där flera av klippen heter något med "Dullan". Vallan är från en julkalender från 84 med Staffan och Bengt. En jobbarkompis började kalla honom för Vallan, och så sen har det bara fortsatt så.
Bajen i mitt hjärta? Nja, nästan, om du frågar Tommy "Dullan/Vallan" Karlsson. Vänster sida av bröstet är tilltänkt en permanent hyllning till favoritlaget nummer ett, Leksands IF, som han började heja på som grabb under tidigt 70-tal.
Jag ber honom en sista gång att blicka tillbaka, och frågar vad han minns av den där första tiden när han lite över en natt blev "arg gotlänning" personifierad. I alla fall blev det så i den digitala världen, på Internet.
– Snacket gick omedelbart. Det dröjde inte särskilt länge innan P4 Gotland hörde av sig. De ville förstås prata lite om den här taxiåkningen. Det började med att de spelade upp klippet. Allihop på jobbet satt och lyssnade vid radioapparaterna, alla maskiner var avstängda. De skrattade och var överlyckliga, ”hör vad arg han är”.
Upphovsmännen till den tjänst för busringningar, som använts för att ringa upp Tommy, var också med på ett hörn i radions intervju.
– Du har glatt hela Sverige, sa de. Vad folk har skrattat.
– Jo, det gör jag med, nu, men inte då, sa jag. Nej, vi hör det, sa de. Hahaha...