Vad ska man i stan och göra? Är det egentligen inte onaturligt att inte bo på landet? Jo, det tycker de, kompisarna Oliver och Petter.
Här, vid Vinarve gård i Rone, finns vidderna, fälten, friheten, här finns stenmurarna som Petters far Göran anlagt med sin svett; sten på sten som sträcker genom landskapet.
Det kunde varit i USA, från satellit ser det ut så. Raka vägar och fält, som stormaktens stater.
Det skiljer åtta år mellan dem, men nu börjar Oliver, som är 24 och bor i Eke, växa ifatt. I tonåren var skillnaden större, så klart.
De träffades i samband med revyspelandet i Rone. Oliver var bara tio år första gången han gick dit, såg ”Teidn star still” som hans mamma medverkade i.
Petter stod på scenen, Oliver tänkte ”Wow! Man behöver inte vara gammal gubbe eller tant för att vara med”. Det tände en låga.
Nu är han sedan länge själv revyartist, senast i ”En kväll för fader Allan”, minnesföreställningen i Klintehamn för författaren och filosofen Allan Nilsson (1933-2021).
Det är Marie Nilsson Lind som är upphov till den här artikeln, hon som under en intervju inför nämnda Allan-föreställningen sa att ”Du måste skriva om Oliver, han kan allt om Närrevyn, alla texter, allting, han är helt otrolig”!
Så jag tänkte att ja, varför inte, och skickade iväg en messengerbubbla.
Svaret: "Gärna. Vill du träffa någon mer lite yngre som tycker det mesta var bättre förr?".
Bingo!
Du som läst Du&jag-avdelningen genom åren vet att även jag har den ådran. Det var bättre förr. Det var det ju egentligen inte, nuet är alltid bäst för det är det enda man kan göra något åt, men ändå.
Och när är ”förr”? En filosofisk fråga, så klart. Det var härom dan, kanske? Eller är ”förr” för tio och sedan eller femtio? Är det på 1600-talet? Nej, inte det, då var det fan inte bättre.
Det står trots allt ett skimmer om det som varit. Kalla det nostalgi, kalla det vemod för att tiden går, ja, kalla det vad du vill.
Det förflutna är det enda vi känner till, om framtiden vet vi intet. Så jag svarade samma sak: "Ja, gärna!".
Petter Winarve tog över Vinarve gård av sina föräldrar för fyra år sedan, där finns lamm, värphöns och långeliga anor.
– Jag är 14:e generationen här på gården, historien går ända tillbaka till de danska kyrkböckerna. Det är så klart speciellt att vara del av allt det.
Det blev naturligt att ta över, säger han. Inom sig låg längtan latent att vända hemåt och åter bosätta sig på den plats där hans ursprung finns.
– Jag var i väg ett tag, gjorde lumpen i Berga och bodde ett tag i Havdhem, men det var inte riktigt hemma. Var jag än var längtade jag hem.
Vad längtade du till, sätt ord på det?
– Kulturen, revyerna här ute, miljön, lugnet, att gå här och sparka i gruset. Och att vara bonde…allt man gör gör man för sig själv.
Här lever han med sambon Charlotte och två barn, fem och tre år. Charlotte från Visby pluggade till lärare i Göteborg men Petter fiskade upp henne, som han uttrycker det, när hon var hemma en sommar.
Nu har de ett liv ihop.
Också Oliver är uppvuxen på gård, i Eke. Lamm, nöt, växt. Nog för att han också tänkte bli bonde, men han hejdade sig.
– Jag skulle aldrig kunna lära mig allt! Jag gick handel och administration på gymnasiet och det var rätt kul, det tycker jag.
Så nu gör han chips. Gotlandschips. Allt man vill går att göra. Han drev Ekelogen när han var 16, ett lider-projekt som fungerade som ungdomsgård. Nu far han mellan Eke och fabriken i Stånga. Längre bort i världen behöver ingen komma. Tycker han. Och Petter.
– Här finns ju allt, som de säger.
Ja, vad finns det här som inte finns i Visby?
– Om vi vänder på det, säger Oliver. Vad finns i stan som inte finns här? Jo, en massa lägenheter där folk sitter och längtar ut på landet. Och krogar, men man kan ju inte gå på krogen jämt. Här kan vi ta en öl på puben. Jag trivdes inte i stan, jag, när jag gick på gymnasiet. Många bor nog där för att det finns bostäder.
Förr, på 60-talet, reflekterar Petter, var Burgsvik centralort, sedan blev det Hemse, med tiden flyttade folk till Visby.
– I dag är det lika långt till New York som det är till stan, allt är samma, liksom.
De är som ambassadörer för landsbygden, Oliver och Petter. Blir det åtminstone i den här artikeln.
Nog händer det att de far till stan, snurrar i någon rondell eller rent av roar sig en smula. Ner på Munken, ner ner på Munken.
Sju mil har de hem, ja, det beror förstås på var de åker ifrån, men sju mil. När de passerar 90-gradaren i Hejde går kroppen ner i varv och när de sedan kommit förbi Hemse sprider sig det totala lugnet.
Och Petter, får han bara ta sig genom Upp-Rone och åka ytterligare ett par kilometer söderut, till gården, ja, då kräver han inte mer.
– Att få går här ute, lyssna på Dan u Kjell i lurarna, det är så genuint, titta, jag ryser bara jag pratar om det, säger han där vi sitter i köket; kaffe, bullar.
Men, alltså: Närrevyn. Under tre decennier existerade den och blev känd i hela riket, inte minst genom lyckopillret ”Summarn kommar”.
Dess sånger och sketcher, inte sällan och allt som oftast författade av Allan Nilsson, har kommit att bli soundtracket till inte minst Olivers liv.
Revygnistan hade tänts där i Rone bygdegård när han var tio. Sedan fick han tag i en Allan Nilsson-skiva och Närrevyns trippel-cd som han lyssnade på när han frestade i sin Epa.
Varv på varv gick skivorna, i traktorn också när han hjälpte till på fälten.
– Man hinner lyssna många gånger när det inte går så fort, som han säger.
Vad är det som fångade dig så?
– Jag vet inte, det är fint med det lokala. Och så är det så jäkla bra texter, alltihop.
Och du har lärt dig allt?
– Nja, inte allt, kanske. Men det allra mesta. Jag blev förvånad över hur lite Marie kunde, skrattar han.
För så var det ju. Oliver hade missat att skaffa biljetter till de enda två ”Fader Allan”-föreställningarna som först var planerade. Döm då om hans förvåning när Hanna Hermansson, lillasyster Nilsson som bor i Havdhem, hörde av sig med frågan om han ville medverka på scen.
– Alltså…det var ju helt sjukt! Jag blev jävligt förvånad, kan jag säga, men det var ju skitkul. En ära.
Inför smattrande applåder fann han sig på Rondo omgiven av idoler som Berra Alvengren, Arne Ohlsson, Ingrid Wahlgren och syskonen Nilsson.
Ja, så mycket betyder Närrevyn att han faktiskt lyckats köpa loss två halvtimmesprogram från SVT, där de låg och samlade damm.
– Jag sa att det var till Allan, det var när han satt på hemmet. Det kostade två och ett halvt tusen, men vadå, folk måste ju få se det! Så nu ligger det på Youtube.
Petter sitter intill och skrockar, jo, säger att…
– …man tröttnar aldrig på Närrevyn, det är så jävla klämmigt. Och så fyndigt, så mycket igenkänning. Närrevyn och Dan u Kjell, de fångar historien som är aktuell än i dag.
Han minns resor till släktträffar i Trollhättan, en enda Dan u Kjell-kassett i bilen vilken vändes var tionde mil, tur och retur.
I deras visor gömmer sig det vi kallar livet. Det som kanske i själva verket inte var bättre förr, men som åtminstone sämre nu.
Men för att då ta oss till denna krias egentliga kärna. För nu slår vi fast (äntligen får jag göra det!) att det var bättre förr. Eller nja. Du fattar. Okej, tio punkter:
Musiken.
Oliver: Det fanns logdanser i varje socken, det behövde inte vara så märkvärdigt, några spelade och man hade ett ställe att samlas.
Lugnet.
Petter: Det var nog många som kämpade och slet för att få det att gå ihop då också, men man kanske tog det som det kom. Och inte lika mycket ensamhet som nu.
Saker fick ta sin tid.
Petter: Ja, känslan är att saker fick lov att ta tid, i dag är det så slimmat vilket gör att folk blir stressade för att ingen hinner allt som förväntas. Färre personer ska göra fler saker.
Sparsamhet.
Oliver: Folk köpte sina möbler och så hade man dem, bytte inte hela tiden. Det var väl ingen som renoverade? Nu byter man kök och skåpsluckor och blir aldrig nöjda.
Det fanns ingen klimatkris.
Petter: Nu pratas det bara konsumtion. Köpa, köpa, köpa. Hur fan ska vi kunna konsumera oss ur klimatkrisen? Jag blir förbannad varje dag.
Den globala handeln.
Petter: ”Made in China”, står det så på allting i Italien och Marocko också? Och allt barnarbete för att vi ska köpa billigt, det blir jag också förbannad på.
Folk fann sitt nöje hemma.
Petter: Man behövde inte fara så långt, det som behövdes fanns i bygden. Min farfar hade fru och barn men bara en motorcykel. Det räckte, hela familjen behövde aldrig ge sig iväg.
Allting fanns inte tillgängligt.
Oliver: Det gjorde att man kunde bli nöjd med det de hade. Om jag gjort något bra nu vet jag att någon annan kan göra det bättre någon annanstans, det visste man inte då. Det kan leda till depressioner, tror jag. Att aldrig kunna få känna sig bra.
Det fanns ingen ”Årets julklapp”.
Petter: Tänk vad skit folk köper, fokus är på saker utan värde. Men en sak har blivit bättre, tänkte jag på.
…säger han och nämner hanterandet av människors psykiska hälsa, ställandet av diagnoser hjälper många att hitta rätt. Det är ett framsteg, förr ansågs de dumma i huvudet.
Ja, det finns ju annat också som blivit bättre, så klart. Kvinnans ställning i samhället, FN:s barnkonvention som blivit lag, digitaliseringens möjligheter. Till exempel.
Men den tionde, då? Det var ju bara nio. Kanske att man slapp hålla reda på om det skulle vara .com eller .se på hotmail-adressen. Det är ju så jädra mycket mejl som sägs ha skickats men aldrig kommer fram!
Jo, vi vet. Det går att skratta åt bakåtsträvandet och nostalgin – och det gör vi också, glimten i ögat är inte försumbar – men det finns så klart något djupt mänskligt i att minna sig bakåt.
Inte minst Allan Nilsson hade tydliga drag av pessimism i sitt livsverk, precis som en annan Allan, Allan Edwall, ”Visst blir det bättre, men aldrig blir det bra” som han sade.
Det är svårt att bli nöjd med det som är, det enas vi om, det är en mänsklig svaghet.
Det finns alltid grönare gräs, alltid något annat, ingen blir någonsin färdig och alla går vi ständigt i den bedrägliga fällan att ”bara jag blir klar med det här så lugnar det sig sedan”.
Det gör det inte.
För det är och var ju det där med att det alltid finns saker att göra. För de flesta. För Petter i sin glesbygdskavaj: Det är jord som ska jordas, höns som ska hönsas, spill som ska spillas, maskiner som ska maskinas, ull som ska ullas och aldrig tar det slut.
– När jag lägger mig med barnen och sjunger godnatt, då kan jag känna mig helt lugn en stund. Sen går jag nedför trappan och kommer ihåg allt jag måste göra.
När börjar livet, tänker han ibland, Petter. När börjar livet!?
– Nu har jag barn och är fjärde året på gården, nu måste väl livet för fan ha börjat men jag tänker fortfarande så.
Det är svårt att hänga med, allt går så fort, tycker jag. ”Det gör jag till sommaren” kan jag tänka långt fram i augusti utan att fatta att sommaren då snart är slut.
– Ja, det är märkligt, det där. Men så är det, man hinner inte med.
Du då, Oliver, när är du riktigt nöjd med livet?
– Jag vet inte…det kan vara om jag är ute i naturen och inte har något som jag måste göra. Eller när jag är i Rone på puben, det kan vara kul. Eller när jag åker ut med båten till Rone Ytterholme, det är fridfullt.
Men hur det än är…det är här i bygden de har sina hemma. Här hittar de alla småvägar, här känner de allt och alla, Anderssons åkrar, Oves kelling, sandbackarna där inga pärar växer, de vet vilka som flyttar in och ut.
Här har de sina universum, sällan längtar de bort men alltid längtar de hem.
En prilla under läppen och en kopp kaffe, det kan räcka långt.
En gång fick Petter ”Dagens fråga” i GT: ”Vad tycker du om EU-förslaget att förbjuda smaksatt snus?”. ”För jävligt. Snuset ska vi ha i fred” svarade han.
Och så tycker han än i dag. Nån jävla ordning får det vara.