Yvonne Winarve har alltid haft landsbygden och dess folk närmast hjärtat. Hon har skildrat dem i tidningsartiklar, böcker och i revyer.
DU&JAG
Den här intervjun fick skjutas fram ett dygn från vad som först var bestämt.
En messenger-bubbla dök upp med följande vädjan: ”Du kunde inte valt en sämre dag. Jag är sååå trött”.
Det har varit lite mycket, nämligen. Yvonne är en typ av producent för den pågående föreställningen i Rone bygdegård; ”Sudrets hyllning till Allan Nilsson”.
Den hade premiär förra helgen och då visade sig måndagen inte vara bästa dagen för en intervju.
En del press och stress har det varit trots att hon inte är aktiv i det rent sceniska och för att kyla ner nervsystemet och gå ner i varv har det därför blivit en del Oltina, hennes livselexir som hängt med sedan ungdomen
Oltina, alltså. Aldrig har jag hört pratas så mycket om en dryck – i det här fallet en sorts rött sött vin – utan att någonsin smaka den.
Yvonne och jag är gamla arbetskamrater på Gotlands Tidningar och i många år tillbringade vi kvällarna tillsammans, jag som kvällschef och hon som kvällsreporter.
Det genererade många Oltina-berättelser och för all del även en hel del telefonsamtal som med tiden blivit legendariska.
Som när hon ringde upp Kjell Nilsson, lammbonden i Hejnum vars nyligen dyrt inköpta avelsbagge plötsligt och oväntat gått ur tiden, och inledde samtalet som bara hon kan göra:
– Hej, vi hörde att din bagge dött, det tyckte vi var lite roligt!
Hon är pensionär nu, Yvonne, men ändå ständigt aktiv i sin älskade hembygd Rone. I januari 2020 utsågs hon till ”Årets eldsjäl” och prisades på ”92 möjligheter”-galan på Wisby strand.
Och eftersom alla människor har sin historia bad jag att få göra en intervju, trots att vi ju känner varandra.
Det fick jag, som synes.
Den ska ta oss till tiden som obönhörligen går, via några saftiga berättelser från tidningsåren men också till krigsbarnen som kom till Sverige från Finland med namnlapp om halsen. En av dem var hennes mamma, Leila.
Yvone Winarve fick i januari 2020 ta emot utmärkelsen "Årets eldsjäl" eftersom hon är just en eldsjäl.
Men först till den nu aktuella Allan Nilsson-föreställningen. Allan som Yvonne kände så väl och som betytt så mycket för gotlänningarna.
– Egentligen var det Jennys idé att göra det här, säger hon.
Jenny, dottern. Jenny Persson, mångårig krönikör i GT. Hon växte upp med Allans texter vilka hon sedan dess bär i hjärtat.
Så Yvonne valde tänkbara låtar och fick ihop en orkester. Brorsonen Petter Winarve och dennes kompis Oliver Lundberg valde sketcher…
…och här är de nu. 13 pers på scenen, många med stor revy-erfarenhet. Nio fullsatta föreställningar i bygdegård.
Och Yvonne bara myser. Nog för att det är mycket jobb, telefonen ringer ständigt om biljetter – så gjordes även under hennes GT-tid, alltid var det någon taco-buffé hon på arbetstid tog bokningar till – men det är ändå något speciellt med en föreställning som har premiär.
Hon har revyn i sig, säger hon. Den lokala underhållningen, så liten och så stor.
– Jag skrev min första revy när jag var 30, det blev Näsrevyn. Den hade alltid premiär på Valborg. Tolv år höll vi på, sedan blev det Suderrevyn i Rone.
Det var i slutet av 90-talet, bygdegården behövde pengar när Yvonne tog över som ordförande i föreningen. Hon fick då ett visdomsord av självaste Allan; ”Vad ni gör så lämna aldrig bygdegården”.
– Och det har vi inte gjort. Och nu hyllar vi honom där, det är fint.
Yvonne Winarve
Rone är Yvonnes plats på jorden. Här föddes hon som det äldsta av sex syskon, växte upp på Vinarve gård, den gård som brorsonen Petter nu driver.
På 60-talet var Ronehamn ett levande samhälle med skola och dubbla rader av laxtrålare i hamnen om höstarna.
Danska och tyska fiskare bunkrade i affären och rökte sina cigaretter så dimman låg tät där inne. Var vindarna hårda kunde de ligga till kajs länge.
Härifrån har hon sett livet hända; kommunsammanslagningen, 0497 som blev 0498, skolan som lades ner, föräldrarna som lades i jorden vid kyrkan.
Yvonne Winarve
Huset, vitt med blå detaljer, som den finska flaggan, köpte hon 1980. Hon bodde i Visby då och bankiren på Föreningssparbanken var krass: ”Om bilen håller och du äter hos mamma ibland så klarar du det”.
Det köpet har hon aldrig ångrat. Hon har bott en tid i Näs sedan dess men huset har ändå varit hennes trygga punkt.
Från en stol på verandan sitter hon med sina cigaretter, minus eller plus spelar ingen roll, och ser hur människor (inte) passerar på vägen ner mot hamnen.
Åtminstone inte när jag är på besök, då kommer ingen.
Det gör inget. Om sommaren är socknen full av folk, än råder lugnet. Det gillar hon.
– Jag har alltid tyckt om att vara ensam. Ibland hyr jag en stuga på Fårö, ibland sitter jag i strandbodi här nere vid Talle.
Du dras till ensamheten?
– Ja, jag tycker om det. Sitta och fundera.
Vad tänker du på?
– Livet, skrattar hon.
Livet, ja. Arbetslivet ibland. Efter realen när hon var 16 flyttade hon till Stockholm i tre år. Sedan vände hon åter till ön bodde i Visby och fick jobb på Gotlands Tidningar. Det var 1971.
Det kom att bli hennes livsnerv i 42 år, 2013 fick det vara nog.
På tidningen gjorde hon allt; satt i växeln, jobbade som grafiker, vickade på taltidningen, tog emot annonser men var framför allt skribent.
Hon var en typ att reporter som inte finns längre och som det heller inte finns plats för när bokstäverna blivit siffror. Hon fångade upp den ”vanliga människans” röst, rörde sig på bygdegårdsmöten och där folk befann sig, pratade men mest lyssnade, skrev.
I 42 år arbetade Yvonne Winarve som reporter på Gotlands Tidningar. Alltid hade hon den lilla människa och de små stora skeendena i fokus.
Jag tar en titt i tidningens digitala arkiv, de sista artiklarna innan pensionen i juni 2013 har följande namn: Färjepriser, frakt, körslaget, flygplan, tårta, brand, domkyrkan, misshandel, skörd.
Lantbruket låg henne varmt om hjärtat, uppvuxen på bondgård och sedan under en period även drivandes en egen gård, och många bilagor blev det.
Snart nio har gått sedan hon lämnade redaktionen och tidningsspalterna.
Saknar du den tiden?
Hon funderar ett tag, nej, säger hon.
– Nej, egentligen inte. I början var det så skönt att slippa det…nu kan jag väl sakna sammanhållningen vi hade, men det är ändå knappt några kvar från när jag jobbade.
Hon minns när hon bestämde sig att det får vara nog. Det var under GGN, hon och fotografen Tommy Söderlund skulle ut i ovädret och göra ”kringreportage”.
– Tommy älgade i väg och jag haltade efter, jag hade så vansinnigt ont i hälsenan så jag grät. När vi kom hem hade jag bestämt mig. Nu är det över. Några månader senare slutade jag.
Låt oss här bryta av med att låta Yvonne själv berätta en faktiskt lite ekivok historia från fältet.
Det var 2000, i samband med nedläggningen av regementet KA3 i Fårösund.
”Utan trosor i Tyrolen” blev det inte, men snudd på. Håll i er, förlåt:
”Det var en varm sommardag och jag hade för en gångs skull kjol, det hände inte ofta. Men också en par trosor som bara ramlade ner, det var något fel på resåren så jag slängde dem helt enkelt i papperskorgen på toaletten.
Plötsligt skickade Rune Jacobsson, så var redaktionschef då, i väg mig till en presskonferens på Länsstyrelsen. Helt oförberett. Det handlade om KA 3 och det var bara män i uniform där, en massa höga militärer och ÖB och vilka fan det var och där stod jag i min kjol och tänkte ’ni skulle bara veta’.
Sedan kom jag hem och berättade för Rune som började gapskratta, ”Va fan, har du inga trosor när du är på jobb!”. Några dagar senare åkte jag till Fårösund för reportage, då sa han åt mig att ta byxor på mig.”
Yvonne Winarve
Nåväl, förlåt. Att arbeta tillsammans med Yvonne var såväl lycka som förtvivlan.
Inte sällan började hon intervjuerna så här: ”Jag vet ingenting om det här!”. Det är att spela högt men många gånger faktiskt en framgångsfaktor. De flesta uppskattar ärlighet och då fick hon dessutom en lektion från grunden.
Bra i bladet blev det ofta och hon blev en uppskattad penna. Än i dag ringer folk om tips. Då får hon förklara att hon faktiskt är pensionär.
– De ringer om allt möjligt, om vindkraft och avslag och strandbodar som inte får bygglov, ”va fan gör det om jag bygger där!”, säger de. Jag är gammal nu, säger jag, skrattar hon.
Hon var 61 när hon gick. Nu är hon snart 70, bemärkelsedagen infaller i oktober. Så fort har det gått.
En gång var hon ung, fick barn, Jenny och Johan. Hennes syskon fick också barn relativt tätt. Femton kusiner på bara några år.
Ibland står alla winarvar henne upp i halsen.
– De är överallt! Då bestämmer vi att den här gången firar vi påsk eller midsommar UTAN varandra…men så sitter vi ändå där och grillar ihop till slut. Det är fint, tryggt att ha dem nära.
Två gånger har hon varit gift, båda männen har gått ur tiden. Allt är inte glam och galenskap, ett liv har alltid stunder av sargande svärta och sorg.
Idag har hon en särboende vän i socknen, det känns bra, sällskap när de vill och behöver.
Tiden går, Yvonne. Tänker du på det?
– Ja…jag har lite ålderspanik, faktiskt. Ena stunden tänker jag att jag ska ha mottagning i bygdegården när jag blir 70, andra dagen att jag ska resa bort…jag vet inte hur det blir.
Jag menar allmän åldersnoja, inte specifikt för den dagen?
Hon skrattar till, minns Bengan Zettergren, tidigare fotograf på GT, som i bilen på väg till ett jobb tittade på henne länge och sedan sa: ”Fan vad rynkig du är!”
– Och det där måste vara tio år sedan! Men så är det ju. Ibland känner jag igen mig i mamma, i hennes ålderdom. Hon började bli dement när hon var 75…och jag tycker jag glömmer mer och mer. Och om jag ser runtomkring mig, kompisar som får krämpor…det är klart att det är tråkigt.
Är du rädd att bli dement?
– Ja. Men än så länge är jag frisk, jag får vara glad för det. Men nej, jag funderar nog egentligen inte så mycket, det blir som det blir, vad kan man göra?
Yvonne Winarve någon gång på 80-talet tillsammans med mamma Leila, som 1939 kom till Sverige som krigsbarn.
Mamma Leila, två år nu sedan hon dog. Många gånger har Yvonne börjat på en bok om hennes liv, men mer än början har det aldrig blivit.
Det finns något oförlöst där, så mycket Yvonne inte känner till varför hon heller inte tycker det finns tillräckligt med material.
– Hon ville aldrig berätta något. Jag försökte, pappa försökte men hon sa inte mycket.
Leila föddes i Helsingfors 1934 och växte upp i ett missbrukarhem med en elak far som slog med livrem och en lillebror som dog i TBC.
1939, året för andra världskrigets start, skickades hon till Sverige som krigsbarn.
Med en namnlapp om halsen sattes hon på ett tåg som tog henne runt hela Bottenviken till Stockholm, båt sedan till Gotland och tåget till Stånga. Samma resa som så många andra som vid tiden kom till Sverige och även Gotland.
Sju år gammal fick hon nya svenska föräldrar i Burs, Gotland kom att bli hennes plats där hon så småningom träffade Harry på basar, snälle Harry som hade en så fin motorcykel.
– Hon tvingades tillbaka till Finland ett år, men hade bara en gammal mormor där som inte kunde ta hand om henne. Därför fick hon återvända till Gotland. De brev som skickades då har jag faktiskt kvar.
Men hon berättade inte mycket?
– Nej…hon ville inte, hon förträngde sin barndom. Men det blev bra här på Gotland, det sade hon alltid. ”Jag är glad att jag kom hit”, sade hon. Så det slutade fint, trots allt.
Vad betyder det för dig att ha delar av rötterna i Finland?
– Jag vet inte, det har aldrig varit någon stor sak. Hon hade en moster som jag var med och hälsade på någon gång men när hon dog upphörde kontakten med Finland. Men jag skulle så gärna vilja skriva mammas historia.
Hon säger dock att allt det där nu åter kommit så nära sedan Ryssland invaderat Ukraina.
– Det är mycket som är så likt, även om barnen på den tiden kom utan sina föräldrar. Och lite ångrar jag kanske att jag inte fick henne att berätta mer, det hade varit roligt att veta. Trots allt är det ändå en del av min historia.
DU&JAG, Yvonne Winarve.
En profil och livsnjutare är hon, Yvonne. Ett glas Oltina, det rumänska vin som i dag heter La Revedere, och hon är igång.
Av vanligt vin får hon halsbränna och går hon på restaurang späder hon det därför med sockerdricka, annars går det inte.
Vin är dock inte nödvändigt, är viktigt att tillägga. Hon har nära till såväl skratt som allvar även utan promillen. Förutom alla revyer visas det inte minst av henne finstämda böcker, små livsbetraktelser i hjärtat av melankolin.
Och, ska vi förtydliga: Hon tyckte inte det var ”roligt” att Hejnum-Nilssons bagge dog. Däremot att det var en udda händelse värd att skriva om i bladet.
Vi bara uttrycker oss så ibland, vi murvlar.