Gamla bilar i långa banor trängs på bakgården i Akebäck.
– Jag är en rostromantiker, säger Mikael Westin.
Opel Ascona är en favorit, men det är folkvagnsbussen som får hans hjärta att klappa. Vi räknar till fyra bussar bakom ladugården, men det finns fler. De som är i bättre skick står uppställda i en lada.
– Jag har nog tio folkabussar. ...eller elva. ...eller kanske tolv, säger Mikael Westin.
Från början var det vanliga baggar som gällde för Mikael, men på en folkvagnsträff fick han upp ögonen för bussens fördelar:
– Medan vi andra tältade i regnet kunde min kompis bädda upp i sin folkabuss och tända innerbelysingen. Då bestämde jag mig, säger Mikael och fortsätter:
– Det är inte bara det att jag tycker om att meka. Jag tycker om alltihop. En folkabuss kan användas till vad som helst och man kan ta med hela familjen. Dessutom gillar jag folkafolket - de är så himla trevliga! Får man stopp någonstans är det bara att ringa.
VW-bussen skissades fram 1947 och det första exemplaret rullade ut från fabriken i mars 1950. Bubblan hade gått under benämningen Typ 1. Bussen blev Typ 2, men blev "folkabussen" i folkmun. Bussen producerades ända fram till 1991, men det är de bulligare årsmodellerna fram till 1979 som Mikael Westin är mest intresserad av och allra helst ska den vara en så kallad "split window", med delad vindruta som tillverkades innan 1967. Är den dessutom av varubussmodell, utan rutor i bakvagnen så har den allt vad Mikael önskar.
För några år sedan fick Mikael Westin veta att just en sådan folkabuss stod bakom en bondgård på norra Gotland. Den var hårt ansatt av rost, efter att ha använts som skogskoja i nästan 50 år, men det kompenserades av att den var lackad i Konditori Norrgatts glada tårtkartongsränder i gulbrunt och cremegult.
– För mig är det här den roligaste buss jag kan hitta! Många som var med då minns den. Det är Norrgatts andra buss. Den är av -59 års modell och såldes av Gotlands Bilägare, som i dag är Bil-City. Bussen användes till 1968, sedan såldes den till en kille som plockade ur motorn och gick sedan vidare till bonden som hade den som skogsvagn.
Nu står den randiga bussen upphissad på en lyft i Mikael Westins verkstad hemma i Akebäck. Med hjälp av rakblad har han försiktigt skrapat fram långsidans övermålade Norrgatt-logga. På underredet har Mikael svetsat fast ett par rejäla balkar som håller ihop fram- och bakände.
– Annars skulle bussen vika sig, för de gamla balkarna var sönderrostade, förklarar Mikael.
Mikael Westin har renoverat många bilar, men Norrgattbussen är det största projekt som han har gett sig i kast med. Den första stora utmaningen ligger nu i att rikta upp bussen. Det handlar om millimeterprecision och här kommer han att få proffshjälp av ett par folkvagnsentusiaster som jobbar som svetsare. Sedan måste Mikael bygga ett helt nytt underrede. De tre nedersta decimeterna är nästan helt sönderrostade.
– Undertill blir den som ny!
Att renovera en gammal bil handlar inte bara om att meka och svetsa, utan också om att hitta rätt delar.
– Är det någon som har något på hyllan får de gärna höra av sig, för till den här bussen behövs det mesta. Och är det också roligt om någon har bilder på den här bussen. De är intressanta för mig även om bussen bara syns i bakgrunden, säger Mikael.
Han har oändligt många arbetstimmar framför sig innan Norrgattbussen är ute på vägarna.
– Jag vet själv hur stolligt det här framstår, men det här gör jag för min egen skull. För att jag vill. Och samtidigt räddas ju den här bilen som väl skulle ha dött annars. Det är lite kul.
För att bevara arbetslusten skyndar Mikael långsamt. Han jobbar med delmål och flera parallella renoveringsprojekt.
– När en bil inte är rolig längre kör jag bort den och tar en annan.
Men målet har han klart för sig. Den randiga Norrgattbussen ska ut på vägarna igen och Mikael vet precis vart den första turen ska gå:
– Då ska jag köra till Norrgatt och ta en fika!