Sommaren mellan gymnasiets första och andra år jobbade Maja Engström på ett café på Fårö. Då hade hon redan mått psykiskt dåligt under några år, bland annat på grund av stress i skolan. Dessutom kändes arbetet som medföljde hennes hästintresse allt jobbigare.
På caféet började hon tänka väldigt mycket på vad hon åt.
– Mat blev ett sätt att få kontroll. Och i början gjorde det att jag mådde bättre, säger hon.
Idag är Maja Engström frisk sedan tio år. Hon bor i Norrköping men är på besök i föräldrahemmet i Rute under några veckor. Det var när hon inför gymnasiets sista år flyttade hemifrån som ätstörningen bröt ut på allvar.
– Det blev lättare att strunta i maten när jag bodde själv. Min energi försvann mer och mer.
Hon berättar att ”allt kraschade” strax efter jul sista året på gymnasiet.
– Nästan all min vakna tid gick åt till att tänka på mat. Det var det första jag tänkte på varje morgon när jag vaknade.
Hon blev inskriven på barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), diagnosticerades med anorexi och påbörjade behandling. Hon tog studenten men blev därefter sjukskriven över sommaren. Hennes mamma var hemma med henne och såg till att hon fick i sig mat och näringsdrycker.
– Jag är imponerad av hur mamma kunde vara så hård och konsekvent. Det behövde jag.
Hon säger att det alltid fanns något i henne som visste att hon inte mådde bra. Men den känslan drunknade nästan alltid i äckel inför den egna kroppen. Hon trodde att hon aldrig skulle bli frisk.
Under åren efter gymnasiet studerade hon teater på olika folkhögskolor, först i Värmland och sedan i Norrköping. Hennes erfarenheter av den gotländska psykiatrin var positiva, men i Värmland blev läget ett annat.
– Jag upplevde det som att vårdpersonalen var nervös och inte vågade hantera min sjukdom.
I Norrköping blev det bättre. Hon började i KBT-terapi och fick långsamt lättare att äta. Hon började tro på att det skulle gå att tillfriskna även om tankarna kring mat och kroppen fanns kvar.
– Det är de största fördomarna om ätstörningar – att man inte kan bli frisk och att det går att se på någon om den är drabbad.
”Frisk & fri” är en förening mot ätstörningar, som grundades lokalt i Stockholm 1983 och som sedan 2003 är rikstäckande. Där arbetar Maja Engström idag som samordnare. För att få bli volontär i föreningen ska man själv eller en närstående ha haft en ätstörning.
– Dessutom ska man i minst två år ha varit fri från ätstörningstankarna. För även om någon ser frisk ut på utsidan kan sjukdomen finnas kvar i psyket.
Hon vill nu att föreningens Gotlandsavdelning ska väckas till liv efter att ha varit slumrande under en period. Hennes tanke är att den kan fungera som ett komplement till den gotländska vården.
– Vi vill samarbeta med alla som kan stöta på ätstörningar i sin verksamhet. Det kan vara socialtjänst, skolkuratorer eller idrottsledare som vill veta hur man upptäcker och hanterar sjukliga relationer till kroppen och maten.
Eftersom hon insjuknade i ung ålder hade Maja Engström svårt att minnas vem hon var innan ätstörningen. När hon började rida igen föll något på plats.
– Ridningen blev något att återvända till. Där fanns ett jag som inte var drabbat av sjukdomen.