I skarven mellan realskolan och vårdlinjen fick Jane Lindell Ljunggren en praktikplats på Iliansgården i Hemse. Hon var 17 år och kände direkt hur roligt det var att jobba med gamla.
Mer än 40 år har gått sedan dess, men Jane brinner fortfarande för sitt arbete.
1994 startade hon demensboendet Hattstugan i När tillsammans med sin syster Pia. Vid sidan av det jobbet har Jane rest landet runt med föreläsningar om Hattstugans arbetsmetoder. Just nu är hon dessutom expertrådgivare i SVT:s ”Sveriges bästa äldreboende”.
Serien startade förra veckan. I fyra program ska Jane och geriatrikprofessorn Yngve Gustafsson hjälpa Smedsberget i Lycksele att rycka upp sig. Målet är högt ställt. Smedsberget är ett äldreboende som många andra; Personalen är trött, chefen är på väg att ge upp och de gemensamma utrymmena är så tråkiga att de gamla väljer att stanna i sina lägenheter. Men nu siktar man på att bli det bästa äldreboendet i landet.
När Jane Lindell Ljunggren kliver innanför tröskeln på ett äldreboende får hon genast en känsla för hur verksamheten fungerar.
– Det känns på doften. På Smedsberget såg det förfärligt ut i matrummen och det var otroligt tyst. Bakom varje dörr satt det ensamma människor som hungrade efter sällskap, berättar Jane.
Kommer ni att lyckas lyfta Smedsberget?
– Det säger jag inte. Spänningen måste ju hålla i sig!
– Jag är ingen kameramänniska, men när jag fick höra programidén bestämde jag mig för att tacka ja. Det är ett jätteviktigt program.
Finns det boenden som Smedsberget på Gotland?
– I dag har vi förhållandevis fina boenden på Gotland med personal som stannar länge, men jag skulle önska att det gjordes mer för att de gamla ska få en meningsfull vardag och får känna att de, trots sjukdomen, är till nytta.
Hur har äldreomsorgen förändrats sedan du började jobba?
– På de gamla sjukhemmen var miljön väldigt andefattig. Det var två- och fyrbäddsrum och ingen privat sfär. De gamla satt halvnakna i korridoren i väntan på att duscha och vissa dagar skulle alla ges lavemang. Väldigt mycket har förändrats, men det finns också mycket kvar att göra.
Berätta om din bild av den svenska äldreomsorgen.
– Det finns en leda. Personalen är fantastisk och får bra utbildning, men fokus ligger på dokumentation och städning och det är svårt att gå från ord till handling och få till en delaktighet och meningsfull vardag.
– Ibland kan det bero på att det är för lite personal, men ofta saknas det struktur. Chefen sitter för långt bort, har för många anställda under sig och är inte tydlig med vad det är som är det egentliga uppdraget.
Vilket budskap har du när du föreläser?
– Jag vill lära ut hur man praktiskt går till väga för att skapa en värdig äldreomsorg. Det går att få till en meningsfull vardag om man tar med de äldre i de vardagliga göromålen. Det kan handla om att någon åker med och handlar eller att någon är sångledare vid sångstunderna. När man får använda sin kompetens får man vila från sin sjukdom.
Varför byggde ni ett eget demensboende?
– Jag är nyfiken på hjärnans mysterier och intresserad av de som har drabbats av demens och stroke. Jag vill förstå vad de vill ha sagt när de inte har något språk. I så kallade blandboenden i äldreomsorgen såg jag att många for illa.
– I slutet av 70-talet läste jag om demenssjukdomar och 1987 var jag med och startade föreningen Dementia. Föreningen gav skjuts åt frågan om ett gotländskt demensboende, men det gick trögt. Då kom jag på att jag kunde göra det själv.
Hur jobbar ni med de gamla på Hattstugan?
– Ju mer vi vet om en person, desto bättre kan vi kommunicera med dem. Med hjälp av gamla saker, dofter och musik får vi ledtrådar till vilka de är. Vi jobbar också intensivt med levnadsberättelser om vad de gamla har gjort och tyckt om i sitt tidigare liv och fyller på med det som händer i dag.
– Vi är också noga med hur vi organiserar vår dag. Det är alltid någon som är med pensionärerna och vi städar inte bort deras bästa vakna tid.
Blev Hattstugan vad du hoppades att den skulle bli?
– Ja –·och faktiskt bättre! Vi har haft otrolig tur med våra medarbetare.
Hur ser äldreomsorgen ut när du själv blir gammal?
– Ja du... Det kan man bli rädd för. Men jag hoppas att vi lyckas introducera ungdomar i yrket på ett bra sätt så att de vill arbeta med äldre.