"Tornerspelen kunde sluta med att vi red ner i solnedgången, men så blev det inte", berättar Beatrice Månsson om deras första möte och den långa väntan på hennes nuvarande man, Anders Månsson.
Veckan innan Medeltidsveckan, för elva år sedan, är Beatrice på semester på Gotland och går på tornerspelen. Där blir hon utvald.
– Riddarna valde varsin dam på den tiden. Då fick man ingå i spelen och sitta vid fursten och ha på sig mantel och vifta med ett sidenband. Så där satt vi. Jag gick all in och var med i showen. Det var en snygg riddare till häst, då får man absolut heja. Han blev peppad av sånt, så det blev full pott på allt, säger Beatrice.
– Med Bea som dam var det lätt att göra en bra show och flörta med henne, säger Anders.
Hon har ridit mycket islandshästar och gotlandsruss hemma i Skåne. Han har växt upp bland russ och nordsvenska ardenner på Öland och skaffade sin första ridhäst i gymnasiet.
– Jag lekte Ivanhoe som barn och red barbacka i gummistövlar och Jofa-hjälm. När jag började rida var det kvalificerad busridning och det har blivit viktigt för min ridning, med den här leken, säger Anders.
När han hade flyttat till den här ön tog det bara någon vecka innan han såg tornerspelen. 1996 var först gången han red i ett själv och utförde de sju grenarna han hade hårdtränat på. I den avslutande grenen ska riddarna fånga fem ringar med ett svärd.
– Det ställer krav på dig som ryttare. Man får balansera när man hänger utanför hästens tyngdpunkt och hålla reda på svärdet i full galopp, förklarar Anders som nu har gjort över tusen tornerspel.
– Jag var grundligt imponerad när du tog fem ringar. Du vann spelet i min ära, säger Beatrice och ser på Anders.
Anders och Beatrice Månsson träffades på tornerspelen.
De vinner allt den gången de träffas. Han rider bort mot henne, de tar ett ärevarv tillsammans och hon får en krans. Och där kunde deras historia ha tagit slut. Anders fortsätter att välja nya damer under Medeltidsveckan på ön och Beatrice tar med sig sin krans hem till fastlandet.
– Den kransen hängde på min ytterdörr i ett helt år och alla mina kompisar retade mig och frågade hur det gick med riddaren, säger hon.
Beatrice kan inte glömma Anders, som hon ännu inte vet att han heter.
– Så jag skulle leta upp den där blonde, blåögde riddaren, berättar hon.
Hon skickar ut några trevande frågor på riddarsällskapets Torneamentums hemsida och kan identifiera honom som Kunskapens riddare i röda och gula färger. Hon söker på nätet. På nyhetssajten Hela Gotland ser hon en bild med hans riktiga namn och letar upp honom på facebook.
– Så jag bytte min egen profilbild till en där jag sitter på en häst i medeltidsdräkt och skickade en vänförfrågan, säger Beatrice.
De blir vänner där, men på hans relationsstatus står det att han redan är i ett förhållande. Ett par år går och de skriver till varandra ibland. Speciellt en vacker dag i juli, när det är soligt hos Anders i Sanda och regnigt hos Beatrice i Ängelholm. Han slänger ur sig att hon borde flytta hit. Och hon tänker varför inte. Söker ett jobb och får ett vikariat i Visby. Försöker få tag i honom innan flytten, men han är upptagen och svarar inte. Hon packar in allt i bilen och kör till färjan.
– Så går jag på båten och plötsligt hör jag: Tjena Beatrice! Då var det han.
Anders har varit iväg med en delegation från Medeltidsveckan och ser Beatrice när han kommer upp från bildäck. Hon fixar till håret och tänker att det är ödet.
Riddarparet Beatrice och Anders Månsson och två av deras hästar.
De byter telefonnummer. Även om Anders inte är singel, så vill Beatrice lära känna honom ändå.
– Och jag hade ett gäng hästar jag behövde hjälp med att rida, säger han.
De umgås tillsammans med hästarna och efter ett tag tar förhållandet med flickvännen slut. Beatrice tror inte att Anders kan bli intresserad av henne, men en kväll är det stjärnklart.
– Vi hade haft en ridtur på grannens fält och var ute och tittade på stjärnorna och då var det något, säger Beatrice och Anders instämmer.
Han känner också någonting, ändå händer ingenting då. De börjar dock umgås utanför hästvärlden och en kväll bjuder hon honom på middag i lägenheten hon hyr.
– Sedan stannade han kvar och vi har varit tillsammans efter det, från 17 november 2012, säger Beatrice som senare flyttar in hos honom på gården i Sanda.
"Jag hade en vision av att bilda familj och leva så här", säger Anders. Hans fru Beatrice hade samma vision sedan första gången hon såg honom. Här är de med sönerna William och Caspian och några av deras hästar.
Där börjar hon också att träna upp sig till riddare och deltar i Medeltidsveckan som väpnare. Samtidigt har de sina heltidsjobb, hon som sjukgymnast och han som grundskolelärare. De gifter sig till häst och får två barn. Femåriga William får sitt namn efter riddaren i filmen "A knights tale" och treåriga Caspian får sitt namn efter den ridderliga prinsen från böckerna om "Narnia". Nu springer sönerna runt med svärd och stridsklubbor i trä på tomten mellan stallet och ridbanan.
– Hästlivet är en stor del av oss och tornerspelen är en stor del av oss också. Hela livsstilen bygger på att vi kan bo så här och hjälpas åt. Det är kul att kunna förmedla det till andra, någonstans vill man att det ska fortleva, säger Anders.
De har också byggt upp en liten arena med tinnar och torn till riddarlägret för barn som de har för fjärde sommaren. Där rider William och Caspian med. Och hela familjen ser fram emot årets Medeltidsvecka.
– Det är inte bara tornerspelen som gör en lycklig, det är all den där tiden med hästarna och att få rida tillsammans, säger Anders och möter Beatrice blick.