DU&JAG
Astrid Lindgren, hela världens sagotant, född i Vimmerby i Småland 1907 och avliden i Stockholm 2002, översatt till 107 språk.
Det finns ingen som inte berörts av hennes berättelser och alla har sina egna favoriter; ”Karlsson på taket”, kanske eller allas vår ”Emil i Lönneberga”, varför inte de mer existentiella ”Bröderna Lejonhjärta” eller ”Mio, min Mio”.
De två sistnämnda tillhör Malins favoriter, men det finns fler:
– ”Madicken”, inte minst. Den är egentligen, som många av Lindgrens böcker, väldigt radikal. Jag kan tycka att det är en sorts litterär kvalitet, att förmedla radikala idéer så subtilt som hon gör.
För närvarande forskar alltså Malin, doktor i litteraturvetenskap, på Astrid Lindgrens skapandeprocess. I fokus står de 52 stenogramblock som innehåller tillkomsten av ”Bröderna Lejonhjärta”.
Det är berättelsen om Jonatan och ”Skorpan” som efter döden hamnar i Nangijala, utgiven 1973.
Vi ska återkomma dit, till vad som finns inom dessa blocks pärmar.
Stenogram, förresten. Stenografi. Ordet kommer från grekiskans stenos och grafein, och innebär att orden byts mot snabbskrivna förenklade tecken, vilket gör det möjligt att fånga en tanke i flykten. Lindgrens verk är i sig fyllda av hemliga språk, som rövarspråket och trollformeln ”Killevippen” som gör pojken Bertil liten som en pyssling.
Men först: Ett vitt trähus med snickarglädje i Sanda om hösten. Hit flyttade Malin och hennes sambo Johan i november i fjol.
Ett år på Gotland nu, en ö till vilken ingen av dem hade någon anknytning, bara några fåtal sommarbesök.
– Ja, precis så. Det är bara tre år sedan jag var här första gången, men platser kan ju tala till en omedelbart. Vi visste att vi kunde tänka oss att bo här.
Och så blev det alltså.
De lämnade funkislägenheten i betongtunga stockholmsförorten Högdalen och slog ner sina bopålar i Sanda; nära till skolan för dottern Ilse, sex år, och godtagbart pendlingsavstånd till Tofta där Johan arbetar som officer.
– Vi var i den del av livet då vi sökte förändring och här finns möjligheten till en annan tillvaro än i Stockholm, men ändå ett gott liv. Nära naturen, men också kulturen, inte minst matkulturen. Jag älskar att gå på restaurang här. Sedan är det något särskilt med öar som alltid lockat.
Hur då, berätta.
– Det finns en särskild mentalitet, ett historiskt arv som skiljer sig från övriga Sverige. Jag har bott i Skottland och vistats en del på Irland, jag upplevde samma känsla där. En utsatthet men också en närhet inom befolkningen.
Jag frågar om de där åren då vi vanligtvis finner vår identitet som personer. Vad ville hon bli då, gymnasietjejen Malin, hon som växte upp i Danderyd, två yngre systrar, mamma som är biomedicinsk analytiker och pappa som är ekonom.
Kanske, säger hon, var det, när man ser tillbaka, redan tidigt tydligt att hon skulle göra den litterära vägen till sin.
– Det var nog från början uppenbart var mina intressen och min eventuella talang ligger. Sedan kan man ägna sig åt massa saker inom litteratur och kultur. Jag har provat rätt många olika roller.
I dag är hon alltså doktor i litteraturvetenskap och tillika forskare, knuten till Uppsala universitet och Svenska barnboksinstitutet i Stockholm.
Bakom sig har hon jobb i bokhandel och på bokförlag, hon har också verkat som såväl redaktör som kulturjournalist.
Vad finns i orden, i den litterära texten, som tagit dig så?
– Jag är intresserad av i princip alla typer av konst. Jag jobbar med text och skriven kritik för att jag är bättre på det än andra uttrycksmedel som till exempel dans, hantverk eller fotografi.
I projektet ”Astrid Lindgren-koden” – vilket är namnet på forskningsprojektet – sammanförs kompetenser från litteraturvetenskap, datavetenskap och professionell stenografi för att tolka Lindgrens stenogram, de som hon i bilderboken "Assar Bubbla" från 1986 skämtsamt kallade ”krumelunser”.
Totalt lämnade hon efter sig 670 stenogramblock, huvuddelen finns i säkert förvar i Astrid Lindgren-arkivet på Kungliga biblioteket i Stockholm.
De är noga inlåsta och måste hanteras varsamt, de tidigaste är från 1940-talet och vissa, som det första Pippi-blocket, är väldigt sköra.
Malin arbetar efter digitaliserade kopior, en del på datorn och en del utskrivna.
Världsförfattaren Astrid Lindgren som person är väl genomlyst, inte minst på senare år då såväl biografier som brevkonversationer publicerats.
Kring hennes skapandeprocess råder dock alltjämt dunkel, just genom att hon var sin egen redaktör och stenograferade sina berättelser.
Den stenografi hon använde, Melins system, lärde hon sig under sin sekreterarutbildning på Bar-Lockinstitutet i Stockholm 1926-27.
Det är en standard som än i dag används i Sveriges riksdag, bland annat har den nyttjats av nu pensionerade riksdagsstenografen Britt Almström som också medverkar i projektet "Astrid Lindgren-koden".
– Ett sätt att tänka på stenografin är ett ”eget rum” för Lindgrens skapande. Hon var en mycket offentlig person och möjligheten att ha ett privat, för andra oåtkomligt, utrymme för skrivande var säkert viktigt, säger Malin, som själv lärt sig grunderna i stenografi av nämnda Almström.
– Jag tog under ungefär ett halvår privatlektioner i Britts våning i Stockholm, med inplanerad fikastund när hjärnan blev för trött. Successivt lärde jag mig tolka. Det var svårt, men oerhört spännande. Som att lösa en gåta, säger hon.
Brittiske författaren Charles Dickens använde sig av steografi, liksom tyske Erich Kästner som 1929 skrev barndeckaren ”Emil och detektiverna” och därmed etablerade namnet Emil i den tyska barnboksskatten. Detta är anledningen till att Astrid Lindgrens Emil i Tyskland heter ”Michel aus Lönneberga”.
Forskningen på Astrid Lindgrens skapandeprocess syftar till att utveckla en metod för digital analys av handskrivna dokument, enkelt uttryckt att lära datorer att tyda stenogram.
I fokus står alltså de 52 block i vilken berättelsen om ”Bröderna Lejonhjärta” skrivs fram.
En berättelse som innehåller för genren ovanligt mörka teman som sjukdom, självmord, död, förräderi och förtryck som kräver uppror.
Det finns ett facit; den tryckta boken, utgiven 1973. Men hittills vet ingen vilka vägar hon tog dit, kanske hade karaktärerna andra utseenden, andra namn, kanske löpte berättelsen åt helt andra håll.
När Malin tog sig an sin forskning inledde hon med vad som benämns ”Bröderna Lejonhjärta sista kapitlet, ofärdig version”.
Via strykningar och omskrivningar går det på sikt att se hur Lindgren mejslat fram sina verk.
– Det är tydligt hur hon ofta arbetat med att just styrka ord och meningar, hur hon aktivt sökt det enklaste sättet att berätta, säger Malin, hon som numera är Sanda-Malin.
När verkligheten var Stockholm jobbade Johan på Livgardet och Malin med sin forskning på Uppsala universitet, dessutom undervisade hon amerikanska utbytesstudenter på Handelshögskolan i kreativt skrivande och om svenska deckare.
– Det är väldigt intressant hur dessa studenter uppfattar svensk kultur så som den skildras i deckarna. Till exempel tyckte de ofta att Camilla Läckbergs böcker är jättefeministiska för att hon har karaktärer som är pappalediga.
Detta fortsatte hon med första halvåret på Gotland, tills coronan slog till.
Nu sköter hon det mesta från sitt lilla skrivbord i övre hallen, med utsikt över sockenvägen och på dess andra sida; skolan.
Just skolan har tagit större plats i deras tillvaro än från början var tänkt när de flyttade till ön.
Även om familjen aldrig ångrat flytten blev besvikelsen stor när förslaget att lägga ner åtta landsbygdsskolor publicerades.
– När vi började leta boende så utgick vi från regionens skolkarta. Närheten till en bra skola på landet var avgörande. Det blev Sanda och ett Bullerbyliv med skolan och kyrkan mitt i byn. På ett personligt plan handlar frustrationen om vad familjer som vår flyttar hit för. Inte är det för att tillbringa tid i bilen, jag tycker förslaget går emot tidsandan.
Nu har de gjort vad de kan för att sätta sig in utredningen och på de dialogmöten som arrangerats av barn- och utbildningsnämnden har hon, säger hon, blivit, förtjust i Gotland på nytt.
Engagemanget, närheten, möjligheten att faktiskt föra fram sina tankar och också uppleva att de tas emot har imponerat.
– Men det är konstigt att utredningen framställdes som ett neutralt sätt att säkra kvalitet i undervisningen, när dess ramar var ett sparbeting. Sedan kan jag utifrån min forskarroll tycka att det är problematiskt att vissa verkar ha uppfattat utredningen som vetenskaplig när den använder forskning tendentiöst och drar slutsatser som inte har stöd.
Sista ordet har inte sagts där, det är det enda vi för närvarande vet.
Inte heller har sista tecknets tolkats i Lindgrens stenografi.
Projektet ”Astrid Lindgren-koden” pågår till 2023, då ska ”Bröderna Lejonhjärta” vara avkodad till sin tidigaste skepnad och möjlig att ta del av, också de digitala metoderna ska i bästa fall vara utvecklade nog för att kunna gå igenom även hennes övriga verk.
Det är helt enkelt en tidigare dold värld som är på väg att öppnas.
– Framför allt är det intressant för oss som bryr oss om hur konst blir till. Lindgren hade en stark persona som omgärdas av viss mytbildning, men mycket lite av hur hon skrev sina böcker är faktiskt känt.
Vad är det, enligt dig, som gör Astrid Lindgrens berättelser tidlösa?
Ja, säger hon, intressant fråga…
– Vad är kvalitet? Det är ju en fråga som hela tiden omförhandlas. Ett exempel är när verk fortsätter leva vidare generation efter generation. Även hon var i början en gång, och det finns kanske en anledning till att hennes 30-talsberättelser inte är så kända idag. Men de stora livfrågor hon behandlar finner hela tiden ny relevans.