"Jag var intresserad av det som jag hade uppfattat som den svarta lådan i Lindgrens författarskap", säger Malin Nauwerck om stenogramblocken som innehåller Astrid Lindgrens originalmanus.
– Jag är välmarinerad i Astrid Lindgren. Dels har jag läst hennes verk hela mitt liv och dels har jag en personlig koppling till henne och har tillbringat somrarna vid hennes barndomshem på Näs i Vimmerby, berättar litteraturvetaren Malin.
Även om hon alltid har varit en sommarsmålänning, så var det hit till ön som Malin sökte sig, när hon hade fått nog av storstadslivet. Tillsammans med sin partner och deras barn flyttade hon från Stockholm till Sanda 2019.
– Ingen av oss hade någon djupare koppling till Gotland, även om jag och Johan upplevde en stark och omedelbar känsla för platsen och att vi kunde leva här, säger hon.
Johan hade fått jobb på det återupprättade regementet på ön och Malin hade disputerat och ansökt om forskningsmedel.
– Jag hade den här idén om att ta mig an Astrid Lindgrens stenograferade originalmanuskript, som jag inte förstår att ingen hade fått innan.
Sedan tidigare hade Malin intervjuat dem som ofta hade varit i barnboksförfattarens lägenhet på Dalagatan i Stockholm.
– Det var hennes kollegor men också hemhjälpen och springpojken från förlaget hon jobbade på. Det blev tydligt att ingen hade något att säga om hur hon skrev sina böcker, berättar Malin.
De hade varken hört Astrid Lindgren berätta något under skrivandet eller fått läsa något innan det getts ut. Och eftersom författaren var sin egen redaktör och förläggare var hon själv under hela manusprocessen.
– Hon var solitär i sitt skrivande och det fanns länge en uppfattning om att hennes stenografi knappt gick att läsa. Från dem som kände henne väl på förlaget, till de som arbetade med hennes arkiv på Kungliga biblioteket, säger Malin.
Men efter författarens bortgång 2002 fanns ännu en anledning till att de 670 stenogramblocken inte avkodades.
– Kanske fanns det också en uppfattning om att en så pass offentlig figur som Astrid Lindgren skulle få ta med sig några hemligheter in i döden, säger Malin.
Nästan 20 år senare startade hon forskningsprojektet Astrid-Lindgren-koden, för att avkoda den hemliga skrift som författaren själv kallade för krumelunser.
– Tiden är inne att belysa andra aspekter av sagotanten och att yrkeskvinnan Astrid Lindgren kan få komma fram, säger Malin.
Stenogramblock från boken Karlsson på taket smyger igen. "Man skriver ljud, inte bokstäver", säger Malin Nauwerck om stenografitekniken.
I arkivet finns det hundratals stenogramblock från Astrid Lindgrens författarskap, från slutet av 1930-talet till början på 1990-talet. Boken Bröderna Lejonhjärta valdes ut, som handlar om syskonkärlek men även om döden. 52 stenogramblock skulle analyseras och Malin tog privatlektioner i stenografi, men fick framförallt hjälp av dem som redan bemästrade skrivtekniken.
– Det är över hundra pensionärer som har bidragit till att ta fram transkriptioner av Bröderna Lejonhjärta, berättar Malin som koordinerar hela projektet genom vad som kallas medborgarforskning.
De flesta är kvinnor, som tidigare har arbetat som sekreterare eller administratörer.
– Det är intressant vad som motiverar människor och i det här fallet handlar det om skarpa personer med rika yrkesliv bakom sig, och som också ofta har en stark personlig relation till Astrid Lindgrens författarskap.
De har tillsammans gjort ett omfattande arbete för att knäcka koden.
– Det är roligt att använda ordet kodknäckare om kvinnliga pensionärer. Jag vill gärna belysakontorens dolda kvinnohistoria och yrkesfärdigheter, säger Malin.
Astrid Lindgren var själv en av dem och lärde sig stenografera på sin sekreterarutbildning.
– Så för volontärerna finns en stark identifikationsfaktor. Men Astrid Lindgren var också förlagsredaktör och hemmafru, som jobbade extra på brevcensuren under andra världskriget, berättar Malin.
Först har Bröderna Lejonhjärta transkriberats manuellt för att sedan användas digitalt för att träna en artificiell intelligens. Målet är att kunna avkoda fler av Astrid Lindgrens verk automatiskt.
"Vi befinner oss i ett tidsfönster just nu, där de som kan stenografi fortfarande kan bistå med sina kunskaper, samtidigt som vi har det tekniska kunnandet", säger litteraturvetaren Malin Nauwerck som leder projektet Astrid Lindgren-koden, där hon tyder hur författaren arbetade fram sina bokmanus innan de skrevs ut på maskin.
Efter två års forskning ska Malin även analysera materialet från den utvalda titeln. Vissa saker står redan klart.
– Hon experimenterade ofta med karaktärernas namn, kön, ålder och utseende, säger Malin och tar som exempel att Jonatan Lejonhjärta var svarthårig i de första utkasten.
Analysen är inte klar, men manuskripten ger en bild av hur Astrid Lindgrens arbetsflöde såg ut.
– Även om hon själv har sagt att "jag bara skriver", så kan man i stenogramblocken se hur hon har arbetat om partier och redigerat sig själv, säger Malin.
Hon vill veta hur en av Sveriges största författare gjorde när hon skrev.
– Det vi vet om Astrid Lindgrens kreativa process är det hon själv har berättat, men ur ett vetenskapligt perspektiv kan hennes utsagor inte vara den enda källan.
Malin Nauwerck beskriver Astrid Lindgren som en litterär makthavare, som inte bara har skrivit barnböcker, utan även filmmanus, klassiska visor, krigsdagböcker, politiska tal och debattartiklar.
För Malin har litteraturen varit ett ständigt intresse, från skapandeprocesser och storytelling till förlagsvärlden och bokmarknaden.
– För mig har det nog alltid varit givet vad jag ska syssla med, säger Malin som har arbetat i bokhandel, på bokförlag och som kulturredaktör innan hon blev litteraturvetare.
Sedan finns även hennes personliga relation till Astrid Lindgren.
– Min gammelmorfar Gunnar var hennes bror, berättar Malin som har träffat Astrid Lindgren flera gånger och var i tonåren när författaren gick bort.
Och nu är hon även Malins forskningsobjekt.
– Eftersom kopplingen finns upplever jag att jag behöver ha ett distanserat förhållningssätt och ständigt ifrågasätta det jag tror att jag redan vet. Som anekdoter som finns i familjen eller uppfattningar om vem hon var som skrivande person, säger hon.
Astrid Lindgrens barndomshem på gården Näs i Vimmerby. Författaren har själv inrett huset med möbler och textilier så att det ser ut som när hon bodde där som barn.
Släktgården Näs i Vimmerby förvaltas av Malins mormor och hennes två systrar. Där står ett rött hus som Astrid Lindgrens växte upp i och som hon har inrett precis som det var i barndomen, från den tid och plats där många berättelser kommer. Utanför huset stod förebilderna för Emils snickarbod och Pippis sockerdricketräd. Den blivande författaren flyttade som tonåring in i ett nyare hus på gården, ett stort gult hus med veranda som är förlagan till Villa villerkulla. I närheten bodde hennes bästa vän som senare skulle bli den fiktiva karaktären Madicken.
Alla dessa platser, karaktärer och historier känner Malin till. Och hon berättar speciellt om kogubbens hus, där Astrid Lindgren klev in i sagovärlden för första gången.
– Hon har själv beskrivit det som sin första konstnärliga upplevelse, när hon hörde en saga läsas högt i kogubbens kök. Och att det är det miraklet hon vill återskapa i sina egna berättelser.
"Jag har läst alla hennes böcker under hela min uppväxt", säger Malin Nauwerck om författaren och forskningsobjektet Astrid Lindgren.