DU&JAG
Det var som för många ungdomar. Han hade tröttnat på Gotland efter skolåren och ville ut i världen, se och uppleva något nytt och annorlunda.
Och så kom det alltså att bli.
I dag är den japanska vardagen hans egen vardag, han har en tioårig son, sambo, jobb och ett permanent uppehållstillstånd.
– Jag har inga planer på att lämna Japan nu. Men vem vet, jag har en dröm att öppna en lyxig sake-bar i Sverige en dag. Kanske något säsongsöppet i Visby?
Men, säger han sedan:
– Just nu är det inte mer än en idé, en dröm. Jag blir kvar här i Sapporo, några andra planer har jag inte.
Det här är sjätte och sista delen i en intervjuserie om gotlänningar som flyttat ut i världen. Vi har de senaste veckorna besökt Dubai, Los Angeles, nyzeeländska Nelson, Helsingfors och Lausanne. I dag håller vi alltså till i japanska Sapporo.
Sapporo är med sina två miljoner invånare nationens femte stad efter Tokyo, Yokohama, Osaka och Nagoya.
Den är belägen på den nordligaste av örikets öar, Hokkaido, och omgiven av berg och inte helt ofarliga skogar, människor får varje år sätta livet till för dess brunbjörnar.
Sapporo är en vinterstad, dess snöfestival är omtalad, då skapas skulpturer av snö i hela staden och 1972 stod orten som värd för de olympiska vinterspelen.
Det var hit Nils kom sommaren 2006 och det är här han än i dag är kvar.
Vi ska förstås återvända till Japan i den här artikeln, men först till alltings början.
Nils föddes i Uppsala men flyttade med familjen till Visby när han var 13 och började sjuan på Solberga.
En stor omställning för en nybliven tonåring, men också en grund för det självförtroende det ger att kunna starta ett nytt liv på en främmande plats.
Det är så han tänker sig det, nu, så många år senare.
Han spelade volleyboll, ägnade sig åt fridykning och kampsport, var bland annat med när Tommy Kedja drog igång Shintai Kempo i Visby.
– Jag hade ett synthband också som spelade ett par gånger på Roxy. Vi hette ”Inujini”. Det där är intressant så här i efterhand. Både Shintai kempo och Inujini är japanska…jag måste varit intresserad av landet redan då.
Det handlar om drömmen om det outforskade, viljan att ge sig bort, ut.
Han minns det som tydligt redan från barndomen; drivkraften att ta sig långt in i en skog eller ta en stor omväg i ett stadsområde han aldrig tidigare besökt.
När han var fem och med familjen besökte bekanta i Stockholm var han plötsligt försvunnen, mamma fick kontakta polisen som till slut hittade den lille äventyraren.
– Och när jag växte upp hände det att jag vaknade om natten och begav mig ut på promenad utan att mina föräldrar visste något, minns han.
Efter gymnasiestudier innefattande svår skoltrötthet och därefter militärtjänst på A 7 var känslan en enda: Att fly vardagen, fly ansvar…skjuta lite till på att faktiskt bli vuxen.
– Så med en väska och lite besparingar stack jag och en polare till London…det var väl egentligen så allt började, säger han.
Allt det där, äventyrs- och upptäckslustan, fanns och finns på sätt och vis i honom alltjämt.
När Nils var 26 kom han in på James Cook University i Queensland, Australien. Det var 2003 och bakom sig hade han några flackande år. Än här, än där, Gotland, fastlandet, rastlöshet och frihetslängtan.
Dock hade han tagit sig i kragen och läst upp betygen på Komvux och befann sig nu på andra sidan jordklotet och gjorde där hela sin bachelors degree i marinbiologi, drömyrket.
…och där, i staden Townsville på Australiens nordöstra kurt, började han också träna kampsporten MMA och blev genom det nära vän med en japan som introducerade honom för såväl sake som shochu, två av de traditionstyngda drycker som nu är hans levebröd.
När studierna var över stod han inför ett, skulle det visade sig, livsavgörande beslut.
Återvända till Sverige, slå sig ner någonstans permanent och bli, som han säger, ”vuxen”? Eller fortsätta upptäcka världen, han ögon hade ju trots allt öppnats för Japan och dess kultur?
– Jag tänkte att jag kanske ska ta chansen att uppleva Japan något år innan jag flyttade hem. Så jag reste till Sapporo för att studera japanska, träna kampsport och bara njuta av kulturen och maten…och sedan återvända till Sverige för gott när jag var 30.
Vi vet hur det gick med det.
Japan. En kultur med extrema kontraster, ett vänligt och omtänksamt samhälle som samtidigt är svårt rasistiskt. Så är Nils upplevelse.
Högteknologiskt och framåtskridande men också fast i uråldriga sociala system och tankesätt.
Trots dessa tvära kast var hans första intryck goda och positiva.
– Jag blev överväldigat förtjust i Sapporo redan från första stund, säger han, Nils.
Eller Aron, som han faktiskt kallar sig i Japan. Det är hans mellannamn, enklare för japaner att uttala.
Jag reser, som vanligt vid dessa intervjuer, till platsen det berör. Går via datorn längs Toyohira-floden, tar en biltur på huvudgatan Ekimaedori, ser spårvagnsspåren, ljusreklamen, åker in i stadsdelen Soen där Nils bor. Bilar, cyklar, människor.
Allt det där är hemma och vant nu, det som i början var så nytt och främmande. Framför allt var det, säger han, ensamt.
På sätt och vis var ensamheten självvald. Han valde aktivt bort umgänge med andra västerlänningar för att tvingas lära sig språket.
Det var tungt, säger han, men gav resultat. I dag klarar han språket bra, såväl i tal som skift. I skrift åtminstone via mobil och dator, att fixa tecknen för hand är fortfarande en utmaning.
– Jag kände mig besvärad av att inte kunna kommunicera så jag sög verkligen upp studierna, pluggade hårt. Är man motiverad är det så klart enklare att ta till sig språket.
Så gick det till när livet föll på plats, ett år blev fler, han började se en framtid i soluppgångens land.
Han träffade en japanska, vilken han nu är skild ifrån. De har en god relation och en tioårig sin, Riku.
Riku bor hos mamman men Nils har nu flyttat till en lägenhet nära skolan, i området Soen centralt i staden, så att Riku kan komma dit efter skolan.
Efter skilsmässan har Nils träffat en ny flickvän, Chiharu, vilken han nu är sambo med. Hon är general manager för en musikstudio och har goda kontakter med artister och band till vilka Nils ibland får möjlighet att välja ut sake eller vin som gåvor.
Det är ju det han gör, arbetar med dessa drycker i Hokkaidos äldsta sake-butik, startad år 1900.
Sake, förresten. Det är en av de drycker gruppen Smaklösa framfört sånger om. Vi bryter för en stund av med dess lyrik.
Så här lyder texten: Hondan startar inte, den vill inte gå igång, jag tar en sake. Hondan startar plötsligt, jag kör in i ett prång, 40 små polismän rusar fram med batong, dom tar mig till sin finka, jag får sitta dagen lång. Jag får ingen sake, jag får iiiiiingen sake, jag får en kopp te.
– Vi brukar kalla den för japanlåten, vad jag vet finns den inte utgiven någonstans, upplyser textförfattaren Pelle Sundberg.
Okej, låt oss nu fortsätta på sake-spåret. Först ska vi klara ut uttalet för, nej, "saké" rimmar inte på "té".
Så här förklarar Nils:
– Ingen extra betoning alls. Tänk sig ”sa” i salt och ”ke” i kennel. Sa ke. Där har du det.
Sake är en bryggd som traditionellt spelar en extremt viktig roll i den japanska kulturen.
Vid bröllop dricks den av de blivande makarna liksom deras respektive föräldrar, vilket anses förena familjerna. Det är också en viktig gåva under de flesta högtider.
Tidigare arbetade Nils med import och distribution av jordbruksmaskiner. Ett kul men också slitigt jobb, många resor inom och utom Japan, hög lön förvisso men till slut tröt orken och han sade upp sig.
Sedan tre år arbetar han alltså i butiken Meishu no Yutaka, där den japanska dryckeskulturen blomstrar.
Nils ansvarar för försäljning, inköp och inventering av flera bryggeriers produkter och allt inköp av utländskt vin.
– Jag verkligen stortrivs, säger han.
När smakar en Tuborg bäst? frågas det i Danmark. När smakar en sake bäst?
– Du, det går inte att svara enkelt på. Det beror på eget tycke, förstås. För egen del ser jag alltid fram mot höstens sake, så kallad ”akiagari”. Det är sake som bryggts i slutet av vintern och lagrats ett halvår.
Men även den färska saken, direkt från pressarna, är fin, tycker han. Den pirrar lite på tungan.
Nu tar vi lite dryckeskunskap. Sake misstas ofta för att vara ett risvin, vilket inte stämmer. I vin omvandlar jästen det befintliga sockret i druvorna, men för att omvandla stärkelsen i ris till socker, krävs ett visst mögel som heter koji som tillsätts riset för att starta mäsken. Koji omvandlar stärkelsen i riset till socker samtidigt som jästen omvandlar det sockret till alkohol. Det kallas parallell-fermentering och är en unik bryggmetod för sake. Så nu vet vi det.
Samma trivsel var det inte på jobbet den 6 september 2018. Då drabbades Hokkaido av en jordbävning som nådde 6,7 på Richterskalan. Den största på många år.
Vägar förstördes, ett jordskred begravde hus längs en bergsrygg och miljontals människor blev utan ström, för ovanlighetens skull gick det att se stjärnhimlen ovan miljonstaden.
Åtta personer miste livet och hundratals skadades.
Efteråt intervjuades Nils av ”The Japan Times”:
"Jag bara höll om min son och väntade", sade han.
Drygt två år senare minns han oron när marken skakade, mer än vanligt den gången. Jordbävningar är inte ovanliga i området.
– Det var strömlöst i flera dagar, Sapporo var som en spökstad, inte en enda lampa tänd. Men vacker och fridfullt också, så tyst! Jag gillade japanerna ännu mer efter det, ingen ökning av brottslighet eller stölder, istället människor som samarbetade och hjälpte varandra.
Och hur gick det i vinbutiken?
– Inget vidare, 200 flaskor som krossades, det tog flera dagar att städa.
Risken för jordbävningar och andra naturkatastrofer är något han vant sig att leva med. Inte så att han är rädd, snarare medveten och i någon mån ständigt beredd.
– Det finns en ständig medvetenhet om tornados, orkaner, vulkanutbrott, tsunamis, dödliga snöstormar. Man får vara ödmjuk inför allt sådant. Det är en del av livet här, har alltid varit.
17 år sedan Nils lämnade Sverige nu, i 14 av dem har han bott i Sapporo.
Det var inget han såg komma, ingen utmejslad plan, men staden känns numera som hemma. Ingenstans har han bott längre än där.
– Jag pratar nästan bara japanska, men kommer alltid att känna mig som svensk inombords. Här är jag en ”gaijin”, en utböling, och kommer alltid att vara det. Men jag är okej med det.
Det är drygt fyra år sedan, sommaren 2016, han senast besökte hemön. Men det går inte en dag, säger han, utan att han tänker på moderlandet.
– Jag önskar att Sverige inte vore så långt borta. Även om Sverige inte betyder särskilt mycket i min vardag är det viktigt känslomässigt.
Vad har du kvar på Gotland?
– Min mamma och de vänner som inte flyttat till fastlandet. Jag saknar dem, men har kontakt med flera av dem via sociala medier. Även om jag inte är född i Visby betraktar jag den som min hemstad, det är därifrån jag har mina flesta minnen.
När du tänker på din uppväxt på Gotland, vad tänker du?
– Långa somrar, härliga polare, aldrig tråkigt, alltid nära till havet. Jag kom dit i slutet av barndomen och lämnade strax efter jag blivit vuxen. Det var viktiga år, den tid man förändras mest som människa.
Finns det någon särskild tidpunkt då du insåg att du faktiskt verkligen bor på andra sidan jordklotet?
– När jag fick min ansökan om permanent uppehållstillstånd beviljad. Normalt tar det tio år, för mig tog det fem tack vare att jag hade familj, jobb och så vidare. Det var speciellt. Ett stort steg.
Några planer på att söka japanskt medborgarskap har han dock inte, inte så länge Japan inte godkänner dubbla medborgarskap.
– Mitt svenska medborgarskap kommer jag aldrig att säga upp.
Du drömmer om att öppna en sake-bar i Sverige, säger du, men har just nu inga planer på att återvända. Även om du trivs, finns det någon sorg i att möjligen faktiskt inte återvända?
– Absolut. Jag har tänkt mycket på det. Visst finns det en sorg, jag har ju ändå lämnat det land där jag växte upp och varifrån jag har alla mina referenser. Men det är som det är, det är här jag bor och lever, det är här jag har min son...Sapporo har blivit min stad nu
OS i Sapporo 1972, nämnt tidigt i artikeln, jo, det är länge sedan. Ett guld blev den för den svenska truppen den gången; Sven-Åke Lundbäck på 15 kilometer skidor. Så nu vet vi även detta.