För snart ett halvår sedan antog Region Gotland ett särskilt program för sitt självmordsförebyggande arbete, som ska gälla till 2018.
När det togs fram bjöds Marika Hård af Segerstad in. Hon representerade den ideella föreningen Hjärnkoll, som jobbar mot psykisk ohälsa. Men hon är också en person med egen erfarenhet av psykisk sjukdom och självmordstankar.
I 30-årsåldern fick Marika diagnosen borderline – något hon är fri från i dag. Det är en av flera saker hon nu vill berätta om.
– Många tror att de som haft en sån sjukdom inte kan bli friska och det stämmer inte. Men sånt gör att många drar sig för att söka hjälp, att det finns så mycket fördomar.
Marika Hård af Segerstad vill minska på just fördomarna. Därför har hon valt att öppet berätta sin historia.
På grund av traumatiska upplevelser i barndomen var hennes självkänsla dålig, och Marika blev även en hackkyckling i skolan.
Redan i elvaårsåldern kom de första självmordstankarna.
– Om vi hade bråkat kunde tanken komma, att det kanske skulle vara bättre om jag inte fanns. Det här har jag hittat i dagböcker senare, annars hade jag nog inte kommit ihåg det, berättar hon.
Från tonårstiden finns inte heller många minnen, annat än av kaos.
– Det här med att navigera i världen, att hitta ett sätt att överhuvudtaget fungera i samhället, det var som tre heltidsjobb för mig. Och jag hade enorma känslosvängningar som jag inte kunde hantera heller.
Marika Hård af Segerstad träffade sin första man när hon var 19 och fick två barn.
Men det var också då allt började falla samman, det var under de här åren allt kom ikapp henne.
– Det kom en massa existentiella tankar och jag kände att jag inte dög.
När äkta man nummer två kom in i bilden gick allt åt skogen på riktigt. Det visade sig vara en problematisk relation.
– Jag tappade det lilla jag hade av mig själv på ungefär en kvart.
Depression följde, liksom självskadebeteende. Detta samtidigt som ekonomin sköts i sank.
När Marika var runt 30 år nåddes botten, när hon bland annat missade sitt ena barns åttaårsdag.
Men där någonstans kom också vändningen. Marika sökte vård och fick också sin diagnos. Nu vill hon gärna tipsa om de saker som hjälpte henne på fötter.
– Under tiden jag mådde som sämst hade jag en person jag kunde prata med, till exempel om mina självmordstankar. Då släppte den där rädslan jag bar på. Vi hade också en väldigt svart humor som hjälpte mycket, och gjorde att vi ibland kunde skratta åt eländet.
När psykiatrin kopplades in kom hjälp därifrån också – samt verktygen att bli bättre.
– Jag har aktivt jobbat med att öka min självkänsla. Jag har också kunnat förlåta mig själv för de misstag jag begått, det är viktigt.
Men hon kan ändå önska att problemen hade fångats upp tidigare, redan i barndomen.
– Jag tror att saker hade blivit väldigt annorlunda då. Men jag var en otroligt duktig flicka, som presterade bra. Och de som presterar på topp blir ofta inte sedda. Det är något som lever kvar än i dag.
Marika tror att läget är minst lika tufft för nästa generation.
– I min klass var det väl jag och någon till som mådde dåligt. Om jag jämför med mina nu vuxna barn, så verkar det vara många fler i deras ålder. De kanske har ännu svårare att se en framtid än vi hade.
Men Marika Hård af Segerstad nämner också en förbättring som skett. Det var det där med att prata om saker.
– Till exempel självskadebeteende var inget man talade om på min tid, men det gör vi nu.