Josefine Strandänger blev mamma till Jack för drygt tre månader sedan.
DU&JAG
När Josefine gick i första klass och fotograferades för ”Vi i ettan” ville hon bli just hästskötare. Det sade hon när hon, som alla ettagluttare, tillfrågades om sitt framtida jobb.
Just det är utgångpunkten för denna intervju, så många år senare: Vad ville hon bli och hur blev det?
GT-serien ”Vi i ettan” – där Gotlands samtliga förstaklasser fotograferas för tidningen – fyller 50 år i år. 1973 drog allt igång, vi kommer till bakgrunden i senare artiklar.
För så är det: Vi ska förstås högtidlighålla denna långkörare där de allra första som fotograferades nu uppnått den höga åldern av 57 år.
Josefine är bara 35, hästskötare blev som sagt inte hennes yrke, istället är hon i dag controller inom Region Gotland. Det vill säga: Håller koll på fyrkantig ekonomi.
Hon och Gotlands Tidningar har en speciell historia ihop, tillkommen av en ren slump.
Nämligen: Den första skoldagen på Väskinde skola, den 21 augusti 1995, förevigades hon av tidningens fotograf Maja Suslin och hamnade på förstasidan.
Tolv år senare, i juni 2007, sprang hon tillsammans med klasskamraterna jublade ur Säveskolans matsal mot väntande familj och vänner.
Där utanför stod tidningens fotograf Krister Nordin, knäppte en bild fylld av glädje som sedan publicerades på nästa dags förstasida. Tidningens medarbetare hade inte den minsta aning om den svaga kopplingen bakåt i tiden.
– Jag tror det var pappa som hörde av sig till er och berättade, säger Josefine.
I hagen nedanför hemmet i Själsö går familjens islandshästar. Denna bild från 2007.
Det var så klart tillräckligt för en intervju med den då 18-åriga Själsö-tjejen, gjord av reportern Birgitta Andersson och med foto av Bengan Zettergren.
…och nu till ”Vi i ettans" 50-årsjubileum tyckte vi därför att det kunde vara dags igen: Hur var det, hur blev det och hur är det?
Först tar vi oss till den sjuåriga Josefine, så långt det nu går att minnas den hon var, nu när hon sitter i köket med tre månader gamla vitaminpillret Jack i knät.
ettan
Josefine växte upp i det hus i Själsö med utsikt över havet hon bor i nu, för två år sedan flyttade hon och sambon Tobias, uppvuxen i Hässleholm, in.
Lite märkligt för honom, kanske. För nåde honom om han inte ställer sakerna på rätt plats i köksskåpen. Tallrikarna ska vara där de var när Josefine växte upp, det ska helt enkelt vara som det alltid varit.
– Ja, skrattar hon. Det har bara blivit så, då vet jag ju var allt finns. Men han har lärt sig!
Vem var den sjuåriga Josefine?
– Allt handlade om djur, hästar. Jag lekte och levde för hästarna. Vi hade ett stall där nere, säger hon och pekar nedanför slänten mot havet till. Ja, det har vi än. Mamma skaffade islandshästar i slutet av 90-talet, nu har vi fyra stycken i stallet, två egna och två inhyrningar.
Den första ponny Josefine red och skötte om hette Benny, honom fick hon när hon var nio.
Och så tog hon hand om Torbjörn Axelmans svarta russ Löken. Filmskaparen Axelman bodde vid Brucebo bara ett par hundra meter bort.
Redan när Josefine Strandänger började första klass i Väskinde skola hamnade hon på GT:s förstasida, precis som vid studenten tolv år senare, 2007.
Till skolan i Väskinde åkte hon buss, hon och alla de kamrater som bodde i närområdet. Många var de, en del har hon ännu kontakt med. Li Magnusson, till exempel. De åker ibland på ridresor tillsammans.
– Vi har varit på Island, på Irland och nu senast i Slovenien. Det är helt fantastiskt, då kopplar man bort allt annat.
Vad är det med hästar som fångat dig så?
– En häst är verkligen en kompis, man måste lära känna varandra, skapa tillit. Det krävs koncentration, man kan inte gå och älta andra saker. Har man en dålig dag och går till stallet så är allting bra sedan.
När Josefine Strandänger väljer "En bra skiva" till faktarutan blir det "Mer eller mindre" med Smaklösa.
Men skolan, så roligt den var. Lära sig nya saker. Det gillar de allra flesta barn. Hennes fröken hette Monica Pettersson.
…och så gick åren. Väskinde till och med sexan, sedan Solberga och därefter samhällsprogrammet på Rickard Steffen-gymnasiet.
Hon hade svårt att välja, säger hon. Visste inte riktigt vad hon ville bli. Hästskötare? Nej, det där var barndomsfantasier, att hon skulle bli en sådan var inte ens nära.
Hästintresset har tagit Josefine Strandänger till såväl Island som Irland och senast Slovenien.
Vi bryter in i intervjun här med lite statistik. Djurskötare, främst specifikt hästskötare, är det i särklass vanligaste framtidsyrke som Gotlands förstaklassare väljer. Det visar sig vid genomgången av det slumpvis valda läsåret 2007-08. Vi tar detta som en sanning även över tid.
106 barn ville ägna sig år att sköta djur i framtiden. På andra plats kom fotbolls-, hockey- eller andra typer av sportproffs (56), på tredje plats yrken inom polis- och brandsfären (53).
– Kanske för att det finns så många hästar på Gotland, funderar Josefine. Och för att de flesta har rätt nära till dem?
Eller för att barn generellt gillar djur.
– Ja, så kan det förstås vara.
Skolan är över, sjung om studentens lyckliga dar, Josefine Strandänger i lila klänning längst fram när samhällsprogrammet stormar ut ur Säveskolans matsal.
gymnasiet
Nåväl. Det blev samhällsprogrammet för att det är förberedande för högskola och universitet. En bra grund att stå på, helt enkelt.
Och då har vi alltså på några få rader tagit oss igenom skolåren, fram till studenten. Fredagen den 8 juni 2007, längst fram på den bild som publicerades på tidningens förstasida, springer hon mot den ljusnande framtid som är hennes.
Jublande glad tillsammans med klasskamrater hon pluggat med i tre år. Ja, du ser ju. Lila klänning, dessutom.
Lila klänning även vid skolstarten i årskurs ett, för övrigt. Klänning gillade hon inte som liten, hon kallar sig själv under de åren för pojkflicka. Det skulle gå fort, hon ville hänga i knävecken, då funkar inte klänning.
…men i reportaget från första klass noteras att hon bar en så kallad byxklänning, så det fick väl gå.
Nej, hon blev inte hästskötare, Josefine Strandänger, som hon sade när hon började första klass i Väskinde skola. Hon omfamnade sin fyrkantiga sida och blev ekonom. För tre månader sedan blev hon mamma till Jack.
Vem var studenten Josefine? Vad minns du av henne?
Hon ler vid köksbordet, Jack håller låda, nappen far i golvet, ute mörknar det, kaffet är svart:
– Jag var så oerhört nyfiken på livet. Det var fester och resor om vartannat, jag ville upptäcka världen. Ganska orädd att ge mig på nya saker.
Är du inte det längre, menar du?
– Inte på samma sätt, man tänker kanske ett steg till.
Det blev, just efter studenten, au pair-jobb i Florida, Fort Lauderdale. Skulle vara ett år, det blev ett knappt halvår. Det funkade inte som tänkt med familjen, dessutom avled mormor hemma på Gotland – så hon valde att avbryta och resa hem.
Sonen Jack sätter full fart på såväl dagar som nätter, men ett riktigt lyckopiller är han.
utbildningen
Så småningom gav hon sig av från hemön. Inte med tankar på att återvända, inte som hon kan minnas. Hon flyttade till Stockholm och därifrån är det ju så nära, det går att hälsa på därhemma utan större bekymmer.
En tid bodde hon sedan i Kalmar där hon pluggade företagsekonomi, trots att hon aldrig varit något vidare i matematik.
När jag frågar henne om hon är förvånad över något hos sig själv, nu när åren gått, tar hon fram just ekonomistudierna:
– Att jag är mycket mer fyrkantig än jag kanske trodde, det var en spännande upptäckt, skrattar hon. Jag märkte att jag gillar raka linjer, att det finns rätt och fel, inget däremellan. I yrket gillar jag det verkligen.
Vi fortsätter att skissa livet här, svarta pennstreck på vitt.
…för hon flyttade från Kalmar åter till Stockholm, jobbade på Thomas Cook som ekonom, det som i dag heter Ving. Och så träffade hon sin skåning, Tobias.
Josefine Strandänger och sambon Tobias flyttade för två år sedan in i det hus i Själsö där Josefine växte upp.
hemkomsten
Då blev det ett år i Skåne, Hässleholm, hans hemstad. Josefine fick tjänst som controller på socialförvaltningen i Markaryds kommun, Markaryd beläget på andra sidan Smålandsgränsen.
Men så blev det som det blev, de valde att flytta till Gotland. Josefine flyttade hem, Tobias flyttade bort.
Och nu bor de alla på rad. På ena sidan den gula tegelvillan bor Josefines föräldrar Arne och Zenita, på andra sidan Josefines bror Robin med familj.
Känner du att det är en cirkel som sluts i och med det här?
– Nej, varför då? Det vet man aldrig. Just nu passar det oss utmärkt att bo här, vad som händer framöver, det får vi se, säger hon.
Hur var det för dig att vända åter?
– Överraskande bra, skulle jag säga. Jag har fått en massa nya kompisar, jag tänkte att det skulle vara svårt men det har det inte alls varit.
Andra jag intervjuat har sagt att det inte varit helt enkelt att återvända, många har sitt och tiden räcker inte till umgänge.
– Nej, jag känner inte så. Nu spelar jag för all del en del padel och tennis, det har hjälpt till. Och även nu sedan vi fick barn, då lär man känna nya människor.
Josefine Strandänger arbetar som controller inom Region Gotland, som föräldraledig har hon fullt upp med att kontrollera tre månader unga sonen Jack.
framtiden
I dag är Josefine föräldraledig från jobbet på Region Gotland. Men sysslolös är hon knappast, Jack tar den mesta av hennes tid.
Hon prioriterar att hinna med sina racketsporter och även rida någon gång i veckan. Lite egentid skadar aldrig.
Så Josefine, vad ska du göra resten av livet? Vart har du nått nästa gång du hamnar på förstasidan?
– Ja, säg det. Jag tänker leva tills jag är 100, sedan få vi se. Visst är det det bästa? Att leva, säger hon och strålar.
…ser ut över havet, det grå svallande aldrig stilla havet, de vita gässen där ute, Gotlandsbåten på ingång bortom de höga tallar, Själsö hamn. Där nere badas det om somrarna, sällan går det att se sig mätt.
Är det många av de du växte upp med som är förvånade över att du jobbar med det du gör?
Hon skrattar, det gör hon ofta, säger…
– …definitivt! Av samma anledning som jag själv, att jag jobbar med något så fyrkantigt men ändå är så ”rund” och social. Jag kan verkligen finna trygghet i de där exakta excel-dokumenten!
DU&DU&JAG, Jack och Josefine Strandänger.
vi i ettan
50 år alltså med "Vi i ettan". Det kommer framöver att uppmärksammas på olika sätt i blad och på webb.
Dels blir det bilder på nuvarande läsårs förstaklassare och deras spännande yrkesfunderingar. Kanske är djurskötare fortfarande lika hett? Det som definitivt är mer eftersträvansvärt är influerare, ett sätt att tjäna pengar som inte fanns när Josefine Strandänger var sju.
Men vi ska också söka upp andra personer och se hur det gick.
Han som ville bli "storbonde", vad blev det av honom? Och hon som ville blir "artist", hur blev det egentligen med det?