Sylve Söderstrand har inga svårigheter att välja en plats för vårt möte. Vi ska träffas vid Själsö i Väskinde. Här finns en underbar kuststräcka om man går mot Lummelundsbruk, men det är också en viktig plats för honom själv.
Han känner varenda skogsstig här. Det var hit han red som 10-åring från familjens gård, som låg några kilometer inåt landet i Väskinde. Vid Själsö fanns också hamnen och havet som bjöd på äventyr i rika mått. Ett stenkast bort, vid Brucebo, fick han sommarjobb hos filmaren Torbjörn Axelman.
Sylve skulle vara allt-i-allo vid film- och tv-inspelningar, men också ta hand om medföljande barn. Och eftersom ungarna tyckte om att rida lånade Sylve in hästar och skapade ett ridläger. Och därmed hade han tagit sina första steg på den bana som skulle bli hans yrkesliv.
Idag, nästan 50 år senare kan Sylve Söderstrand blicka tillbaka på en karriär som tränare och förbundskapten där han lyckats få både klubbar, landslag och enskilda ryttare att ta stora kliv framåt. Runt 15 OS-, VM- och EM-medaljer har det blivit – för att bara nämna något. Peter Fredrikssons silver på OS i Rio 2016 skulle kunna ses som kronan på Sylves arbete med hopplandslaget, men själv ser han det inte så.
– Att kunna lämna jobbet som förbundskapten med Peter Fredrikssons silver var helt magiskt, men det är inte medaljerna, utan vägen till medaljerna som intresserar mig: Hur tar jag det här ett snäpp till? Hur får jag ryttaren med på tåget? Jag tror jag är bra på att vara visionär och tänka strategiskt. Och det har varit otroligt inspirerande med de här människorna som är så nördiga och som älskar sin sport och sina hästar så mycket, säger Sylve.
Att vara konstruktiv och strategisk tvingades Sylve Söderstrand att lära sig tidigt. När han var tonåring drabbades familjen av ett hårt slag. Detaljerna vill han inte tala om offentligt, men det var en tragisk händelse som blev ett stort trauma och som kom att forma honom.
– Jag fick lära mig att vi har ingen aning om vad som kommer att hända i livet. Rätt vad det är kan marken dras undan från dina fötter. Därför gäller det att göra saker i livet som du mår bra av!
Sylve väljer att göra det han mår bra av. Det är inte alltid så enkelt. Han minns hur det var när han i 20-årsåldern insåg att han var homosexuell:
– Jag var nygift och det var jättesvårt. Och jag kände ju ingen som var homosexuell. De man hade hört talas om var någon snuskig gubbe på en toa vid Österport.
Men Sylve "kom ut" och landade på fötterna:
– Jag förklarade bara att "nu är det så här och det här är jag".
Viljan att göra saker som han mår bra av har också puffat honom vidare i karriären. Som den gången han lämnade Gotland. Under ett par år i början av 80-talet drev Sylve ridskolan vid Rävhagen i Visby. Det gick bra. Sylve hade fått igång ett allsvenskt lag. Men mentaliteten på ön hade han svårt med.
– Det var mycket "naj, det går inte". Jag var ung och kaxig, men kände att jag blev begränsad i mina tankar. Jag tänkte "vågar och kan jag verkligen göra det här?". Det är inte säkert att det är typiskt för Gotland. Under åren har jag mött många som har lyckats när de har lämnat sin hemmiljö. Jantelagen kan vara stark var man än bor.
Nu är Sylve Söderstrand tillbaka på Gotland som åretruntboende. Att det blev så berodde lite på pandemin och lite på slumpen, men framför allt på Sylves make Ivan – för det var han som såg att gården vid Lunds Allé i Västerhejde var till salu och det var han som ville slå till. Sedan ett år tillbaka håller de på att omvandla gården till ett ridsportcenter med hotellverksamhet och café. Det är redan full fart och i slutet av juli arrangeras de första hopptävlingarna.
Sylve stortrivs och är tacksam för Ivans initiativ:
– Vi har varit tillsammans i 16 år och han är en otroligt inspirerande person. Han är bäst!
Kommer din återkomst att påverka ridsporten på Gotland?
– Jag har inget behov av att vara den som styr och ställer med den gotländska ridsporten, men jag är gärna med och inspirerar.
Stannar ni på Gotland?
– Jag är där jag är och jag är här och nu. Det enda jag var säker på när jag var 20 år var att jag inte skulle jobba med hästar, men tack vare ridsporten har jag fått uppleva så mycket. Jag har fått se hela världen, jag har vänner överallt. Och så har jag fått hålla på med mitt intresse. Det är mycket privilegierat.