Josefine Esperansa har hittat tillbaka till hästarna, en hobby och livsstil som gör henne hel som människa. Livet ska inte slarvas bort, de dyrbara dagarna ska fyllas men det som gör människan gott, tycker hon.
DU&JAG
Josefine är kvinnan som samlade in pengar tillräckligt för att skicka en hjälpsändning till den av ryska trupper demolerade ridanläggningen i Butja, Ukraina. Det som kallades "Helvetet på jorden".
Halm och hösilage kördes från Gotland och Sverige till utkanten av Kiev och efter några dagar av att slitas mellan hopp och förtvivlan kunde Josefine äntligen andas ut.
Hästarna hade fått sin mat och andra förnödenheter.
Ja, faktum är att hela hon brast när meddelandet kom via Instagram: Lasten är framme.
– Alltså…det var så overkligt, så stort, jag trodde knappt det var sant, jag sjönk ihop i en hög och tårarna bara sprutade, berättar hon.
Vi ska återvända till Butja i den här intervjun.
Men först ut i hagen på Suderbys gård i Sjonhem. Där går han, lånehästen Bosse, bland sina fyrbenta kompisar.
Han heter för all del Bostic, men ändå. Svenskt halvblod, runt 170 hög, 15 år bliven och en riktig kompis, även om de båda inte känt varandra mer än dryga året.
Jo, hon har återvänt till ridsporten efter så många år, nästan 30. Intresset har legat latent i henne sedan barndom och uppväxt i Hemse, åsynen av en häst har alltid rört henne på djupet.
Nu har hon till och ställt upp i en riktigt hopptävling, i Puser härom veckan.
– Mina morföräldrar var bönder och jag växte upp på en mindre hästgård. Jag hade alltid hästar omkring mig, det var hos dem jag kände mig mest hemma.
Sedan, efter gymnasiet slutade hon tävla och gav sig ut på andra livsbanor.
Josefine Esperansa och Bosse, ett svenskt halvblod på Suderbys gård i Sjonhem som hon rider så ofta hon kan.
Vi har lämnat hagen och satt oss i skuggan, det här är en dag då solen slösar.
Jag har hört mig för om en intervju om att hitta tillbaka till något som en gång varit så centralt. Hur det känns att landa där igen och vilken betydelse det har i tillvaron.
Hon har sagt ja, det förstår du som läser.
Hon har skrattet nära, skrattar ofta högt. Är, säger hon, inte rädd för att synas, höras och ta plats.
Men lika ofta stannar hon upp och funderar över svaren. Som när vi pratar om sjukdomen, den som ligger några år bakåt i tiden men som ändå påverkat så mycket.
Fysiska ärr finns kvar efter operationer i buken, senast 2015 då en tumör på tjocktarmen togs bort, men framför allt sitter ”ärren” i huvudet, i det mentala.
– Att ha varit sjuk…det finns liksom inom mig, hela tiden. Det påminner om vad som är viktigt i livet.
Jo, jag vet. Vi ska tillbaka dit också, som det brukar skrivas i dessa långa intervjuer.
Josefine Esperansa älskar livet, passionen i allt hon gör är viktig.
Josefine verkar i dag i inredningsbranschen och har så egentligen alltid gjort. Nu i Visby, tidigare i Stockholm, Oslo, Köpenhamn, Göteborg.
Redan tidigt gav hon sig av från ön för ett yrkesliv i den flådiga filen, inte sällan i stora sammanhang där världsprofiler frotterade. Inga namn. Jo, ett. Drottnings Silvia.
Josefine var delaktig i utsmyckningen av Drottningholms slott när hon fyllde 50. Hon blev nöjd med de blomsterarrangemang som fyllde trädgården och tackade efteråt med ett vänligt handslag.
Josefine har varit anställd, kört eget, hela tiden med blick för detaljer.
Detaljer är det viktigaste för helhetsintrycket i ett rum, till exempel. Så säger hon det.
– Jag har alltid varit intresserad av att fixa och ha det fint omkring mig. Det kan vara stökigt och många saker men det måste finnas organisation i oordningen.
Så pass!
– Ja, att allt inte bara flyter omkring. Man måste gruppera, lägga i högar, då behöver det inte bli fult. Det är så lätt gjort att fixa till det.
En av hästarna i Butja som klarade kriget och har återhämtat sig, bland annat tack vare hjälpsändning från Gotland.
Mer och mer har hon genom åren kommit att uppskatta det jordnära och ärliga. Är inte särskilt intresserad av "utelivet". Det kan lätt bli så bajsnödigt, som hon säger.
– Jag har svårt när det inte finns ärlighet i ett möte, då det inte bottnar. Då kan det lika gärna vara. Ibland, om någon bara mal på…då rapar jag.
Så pass!
– Ja, haha. Jag vet inte, det bara kommer.
En rap, alltså? Raaaap.
– Nej, inget brölande men en liten, jag kan inte styra det. Det blir som en protest, liksom sluta nu! Ofta märker de inget, sådana människor är ofta alldeles för upptagna av sig själva.
Du är som ett barn, alltså. Får de tråkigt så vänder de om och går.
– Ungefär så. Det är alltid jag och syskonbarnen som hamnar på studsmattan när vi ses med familjerna. Djur och barn är bra, då slipper man lyssna på samtal man inte bryr sig om.
Josefine Esperansa.
Allt det nyliga sagt med glimten i ögat, förstås, men också med ett korn av sanning. Det är därför hon står så stadigt bland hästarna på Suderbys.
Där är saker och ting vad de är, där är en spade en spade.
Hon tog sig dit en dag, det var i mars i fjol. Provade att rida och var sedan fast. Så omedelbar var känslan.
– Först en dag i veckan, sedan tre och varje helg och nu helst jämt, säger hon. Jag har inga barn eller så mycket annat som tar tid, jag har möjlighet att prioritera det här för min egen skull.
…för att i stallet är hon, så att säga, bara i stallet. Ingenting annat upptar hennes tid; inte kriget, pandemin, bensinpriserna, räntorna, regeringskrisen eller annat sårigt som tillhör livet.
Allt som är i fokus är hästen, hästarna.
– Man når inte samspel med en häst om det inte finns tillit, närvaro och ärlighet i relationen. Och får häst och ryttare tillit till varandra, då är den evig.
Och så är det inte bland människor, som när som helst kan vända en ryggen.
– Precis så. Därför är det egentligen så mycket större att möta tillit och respekt med en häst än en människa.
Hon inredde, fotograferade, stylade till magasin, restauranger och hotell, ställde bokhyllan här och inte där, satte blomster i hörnen och ett hjärta på väggen…
…tills det tog emot, jobbet ska vara lustfyllt, inte kravfyllt, så hon avvecklade firman i Göteborg, det här är 2014, och flyttade tillbaka till Gotland.
– Jag var trött, sliten i kroppen av för mycket jobb och kände efterhand att någonting inte var som det skulle.
Nej, det där onda i magen gav sig inte. Vid läkarundersökningar visade det sig att hon hade en tumör på tjocktarmen, vilken kom att opereras bort på Visby lasarett 2015.
En stor och komplicerad operation, där inte minst konvalescensen tog hårt.
Josefine Esperansa
Hon tänker sig dit, sju år har gått, ganska lång tid men ändå så nära:
– Det kändes som jag förlorade en del av mig själv, självkänslan försvann och jag isolerade mig från allt, kompisar, relationer…flyttade ut i skogen med mina hundar, trots att jag egentligen inte villa vara ensam.
Det tog sin tid att komma tillbaka till den Josefine hon var, om än en något mer erfaren. Ett helt år.
Att vara fullt frisk och så händer det här, hur tänkte du? Minns du?
– Att livet är skört.
Men det visste du ju!
– Ja, men hur ofta lever vi efter det? Vi tar så mycket för givet, vi ska jobba till vi går i pension och sedan leva livets glada dagar, men vad säger att det blir så? Vi har ingen aning om vad som händer i morgon.
Med tiden omvärderade hon livet, försöker att leva en dag i taget, inte hela veckan. Det är en skyldighet mot sig själv, menar hon. Också att emellanåt ställa sig frågan: Är det värt det här?
Ja, är det? Är det värt?
– Den frågeställningen kan så klart krångla till saker och ting. Man måste ju jobba, dra in pengar och så, men för mig är det viktigt att reflektera, att göra något jag trivs med. Jag kan inte jobba för lön och ledighet, det måste finnas ett annat värde. Som att må bra.
Du fyller 50 nästa år, tiden går.
– Ja, och desto viktigare att inte slösa bort tiden. Mer och mer börjar jag inse vikten av att leva och göra saker jag vill.
Hon vill jobba på en hästgård, leva någon månad i Italien för att lära sig om andra människor och deras vanor, lära sig fotografera och fånga människor i svart och vitt, fortsätta att bygga på sin ostrukturerade rosenrabatt i Eke och se den växa till sin inre bild...så mycket finns, finns kvar.
– Jag vill lägga min energi på människor som ger mig energi och känna att passionen aldrig försvinner i det jag gör. Passion är det ord jag alltid kommer tillbaka till när jag försöker sätta ord på vad som är viktigt.
Butja kallades "Helvetet på jorden" då staden tidigt blev symbol för Rysslands invasion av Ukraina.
Staden Butja, med 25 000 invånare, är belägen i ukrainska huvudstaden Kievs nordvästra utkanter.
Den blev tidigt en symbol för det ryska invasionskriget, där hundratals civila dödades av ryska styrkor. Detta bekräftas av svensk och utländsk media på plats.
Även KCK Buchas ridanläggning togs i besittning av ockupationsmaktens styrkor, den 27 februari, tre dagar efter krigsutbrottet.
Personalen tvingades på flykt och de 32 hästarna släpptes ut, vind för våg. Flera av dem dödades av beskjutning.
En av de anställda höll sig kvar på orten och lyckades när striderna var över och Butja lämnats i sönderbombat skick samla ihop ett 15-tal av hästarna i en trädgård.
En av dem hittades strövandes i ett köpcentrum i jakt på mat.
Josefine fick första gången kännedom om ridanläggningen, där ukrainska landslagsryttaren i dressyr Iryna Sorokas tränar, genom ett reportage i tidningen ”Ridsport”.
Artikeln fick henne att må rent fysiskt illa. Allt var så relaterbart till anläggningen i Sjonhem; ett boningshus, några stallbyggnader, ungefär lika många hästar.
– Det kunde varit här, det blev så tydligt. Det kom mig så nära. De här människorna har det precis som man själv har det med hästarna. Man gör allt för dem och vill att de ska må bra.
Josefine Esperansa och Magnus Ihreskog
Hon fick kontakt med anläggningen via google-translatre, snabbt bestämde hon sig för att skicka foder och andra nödvändigheter till hästarna där.
Nästan utan att tänka, åtminstone utan större konsekvensanalys.
En handling från hjärtat – som till slut också gick i lås. Hon fick på kort tid in 50 000, vilket räckte till att få en bil att köra till München där omlastning skedde inför sista etappen in i Ukraina.
Hela tiden höll Josefine kontakten med chaufförerna, och våndan tärde henne.
– Du anar inte hur nervös jag var, jag satt som på nålar. Att få grejerna till gränsen är inga problem, men att sedan få allt ända till stallet…jag tänkte att det lastas av någonstans och kommer aldrig fram.
Men det gjorde det. Kom fram.
– Ja…vilka hjältar till chaufförer. Även om det för tillfället var lugnt är det ändå ett krigsdrabbat land, med alla de risker det innebär och svårigheter att få tag i diesel.
När hon fick kontakt med anläggningen brast det. Tårarna sprutade. Och sedan dess har hon fortlöpande kontakt med Bogdan, som äger anläggningen, och Andrej som är hästskötare.
I dag är ett mindre antal av hästarna åter i stallet, fler är på väg.
– Tacksamma för hjälpsändningen men framför allt för stödet från Gotland. Att de gjorts synliga för omvärlden, det har varit så viktigt för dem, att de inte känt sig bortglömda.
För närvarande samlar Josefine medel för ytterligare en hjälptransport som hon hoppas få iväg under juli månad.
Och någon gång vill hon själv resa dit och hälsa på. Inte bara vill. Ska.
För att det är viktigt att göra sådan man brinner för, det är ju så hon säger det.
Ja, okej, då. Kanske har du undrat. Esperansa? Vad är det för namn?
De som känner henne från förr tänker "heter hon inte Öhman?". Jodå, det gör hon. Öhman. I passet och hos Skatteverket.
Men med Esperansa är livet lite roligare, tycker hon. Så då är det så hon kallar sig.
Eller förresten...
– Josefine. Josefine heter jag. Räcker inte det? Jag tycker det räcker!