Gisela Pettersson är specialist i rättsmedicin och berättar hur det vanligtvis går till när en oidentifierad kropp ska undersökas.
Det finns fortfarande många frågetecken kring den döda person som hittades på ön Skenholmen i helgen.
– Det pågår ett identifieringsarbete nu och i väntan på det kan vi inte uttala oss något om hur länge personen har varit avliden, säger Ola Österling, polisens presstalesperson.
Det var under söndagsmorgonen som en person hittade kvarlevorna vid strandkanten på den östra sidan av Skenholmen, som är en enslig plats.
Hela ön, som är drygt 250 hektar, är ett fågelskyddsområde. Det är förbjudet för allmänheten att gå iland under häckningsperioden 15 mars till 15 juli, men den person som hittade kvarlevorna hade tillstånd att vistas på platsen.
Polisen fick under söndagen hjälp av en begravningsbyrå för att frakta kvarlevorna från fyndplatsen till Gotland. De ska nu undersökas på Rättsmedicinalverket i Solna.
Det pågår en så kallad dödsfallsutredning – och i nuläget finns det ingenting som tyder på att ett brott har begåtts, enligt polisen.
– Just nu handlar det om att söka identiteten, därefter kommer det att göras en ny bedömning, säger Ola Österling.
Polisens tekniker, som varit på plats, har tagit prover som nu ska analyseras. Hur lång tid det kan ta innan det kommer några svar är oklart, enligt polisen.
Gisela Pettersson är specialist i rättsmedicin och överläkare på Rättsmedicinalverkets enhet i Umeå. Hon kan inte kommentera det aktuella fallet, men hon har stor erfarenhet av att göra den här typen av undersökningar.
Enligt polisen misstänker man att den kroppen, som nu har hittats, legat i vattnet en längre tid.
– Det man påträffade var ett skelett som troligen har spolats in på strandkanten, sa polisens presstalesperson Rebecka Landberg, under söndagen.
Det kan dock gå ganska fort för en kropp att bli till ett skelett, enligt Gisela Pettersson.
– Om kroppen ligger djupt i svalt vatten utan djur så kan den bevaras i några månader, men i annat fall, särskilt om det är varma sommardagar som det har varit nu, så kan det gå desto fortare, säger hon.
I de flesta fall finns det en misstanke om vem personen är och då kan det ta ungefär två till tre dagar att få fram en identitet.
– Den vanligaste metoden är via tänderna och då kan polisen ta fram en lista på saknade personer för att jämföra uppgifterna i tandvårdsjournalerna, säger Gisela Pettersson.
Den andra metoden, som också är ganska vanlig, är att med hjälp från DNA ta reda på vem personen är. Men även där krävs det att polisen har en aning om vem det kan röra sig om, eftersom det krävs DNA från en nära släkting för att jämföra.
Då tar det vanligtvis ett par-tre veckor innan polisen får svar, enligt Gisela Pettersson.
Det kan dock vara svårt att få fram DNA från ett skelett om det har legat i vattnet länge eller exponerats för solen, enligt henne.
Om polisen inte lyckas identifiera personen efter Rättsmedicinalverkets undersökningar, så går man vidare till Interpol, där det finns en lista på personer som anmälts som saknade i sina hemländer.
– Men om man inte får träff där så finns det ingen identifieringsmetod kvar att jobba med, säger hon.
Enligt Gisela Pettersson är det dock mycket ovanligt att en död person inte identifieras. Hon uppskattar att det rör sig om en handfull personer under en tioårsperiod.
– Det sitter väldigt långt inne att begrava någon som okänd. Man ger inte upp och oftast får man till slut napp, säger hon.