Tillsammans med Helen Lydänge har brandingenjören Kjell Lydänge bott i Halla sedan 2006. Efter de unga åren på fastlandet för studier och jobb som många gotlänningar väljer, var det dags att vända hemåt.
GA möter Kjell Lydänge i parets trädgård, en gotländsk stiltje i skarp kontrast mot miljön han nyss lämnat.
Efter studier fick han jobb på Räddningsverket och utbildade brandbefäl om skogsbrand. Återflyttad till Gotland blev det jobb i räddningstjänsten.
2014 deltog Kjell Lydänge vid branden i Västmanland där han träffade experten på skogsbrand, Annie Johansson.
– Hon återkommer i historien! Hon gör lokal brandriskanalys och drar ihop nätverk som jobbar ihop vid storbränder bland annat.
För 1,5 år sedan blev han konsult och tänkte, ”det blir nog inte mer skogsbrand för min del”. Men så ringde Annie Johansson för två veckor sedan.
Han bestämde sig direkt. På onsdagen vecka 29 tog han bilen och nådde Älvdalen samma natt.
Vad var ditt första intryck när du kom till brandplatsen?
– Det här kommer nog att gå bra. Det pyrde i marken men var bara eftersläckning, trodde jag.
LÄS MER: Gotländsk brandbekämpare räddades med helikopter
Dag 1, torsdag. Teamet består först av fyra personer. Annie Johansson och Peter Söderberg, som är GIS-tekniker, gör analyser i Särna brandstation. Peter ”Spiggen” Johansson och Kjell Lydänge ger sig ut direkt i terrängen. De arbetar längs en begränsningslinje mot branden.
– Mossan var ännu fuktig på morgonen och vinden blåste åt andra hållet, det borde inte hända något mer.
I terrängen finns höga tallar och en undervegetation av mossa, ljung och blåbär. När det saknas ett mellanskikt av buskar och träd, klarar sig tallarna från elden med sin tjocka bark.
– Jag smakade hjortron för första gången, säger han med ett leende, för runt bordet vet vi att det bara är ett brottsstycke av en tillvaro med konstant sömnbrist, femtontimmarspass, snabba beslut och adrenalinpåslag.
Dag 2, fredag. Tillsammans med ”Spiggen” Johansson tar sig Kjell Lydänge till ett militärområde.
– Där har granater skjutits i så många år och det finns ett antal odetonerade granater kvar. Några hördes smälla.
Platsen blir plötsligt ett riskområde och de måste evakuera.
– En brand sprider sig utåt i en cirkel. Ibland sprids den snabbare åt ett håll, om det är medvind eller om marken stiger uppåt.
Området är omkring 8 gånger 6 kilometer stort.
– Jag såg inga lågor första dagen, men det ändrades.
De får i uppdrag att leda trupperna inom riskområdet norrut till en säkrare plats.
– Det var räddningstjänst, brandkår, Fortifikationsverket som äger marken, militär och renägare i området - ett trettiotal människor.
Efter att kört omvägar runt brandområdet är alla på plats.
Dag 3, lördag. Kjell Lydänge och Peter ”Spiggen” Johansson ansluter till Skadeplats Norr, där man försöker göra begränsningslinjer mot branden.
– De körde med bandvagn för att platta till marken och pressa upp fukt ur myren.
De spanar från en höjd ner över branden.
– Vi får en bättre överblick av brandförloppet, från helikopter får man bara en ögonblicksbild.
Det beslutas att en skyddsavbränning ska göras på 800 hektar mark.
– Det är en metod medan man väntar på branden, att reducera bränslet på marken genom att bränna av det i förväg.
Under tiden är det problem med radioskugga och att kommunicera mellan grupperna och räddningsledare.
En pump har lagt av och de beslutar att fortsätta arbetet nästa dag.
– Det sliter på både människor och material att arbeta i femton timmar.
På väg därifrån märker de att brandfronten är på väg mot dem.
– Vi ser på rökens färg hur mycket det brinner, den var mörkgul som en mer intensiv brand. Är det svart brandrök, då ska man bege sig därifrån direkt.
Kjell Lydinge och ”Spiggen” Johansson når en obemannad pump som bara pumpar vatten norrut och inte mot söder, där branden kommer.
– Vi går ur bandvagnen och bestämmer oss hastigt för att göra moteld. Det är inte samma sak som skyddsbrand; man är närmare fronten, har inte gjort någon ”wet line” där marken blöts ned utan förlitar sig på terrängen.
Ett tiotal personer är de, som samlas och börjar tända eldar längs ett par hundra meters linje.
Då. När brand och moteld möts slår höga lågor och röken är kraftig.
– Vi kan inte gå tillbaka samma väg som vi kom, utan går ut på myren. Det gick inte att köra där så antingen blir vi hämtade eller så får vi gå fyra mil. Det blev fullt pådrag.
Eftersom gruppen var i radioskugga skickas en helikopter ut efter dem.
Hemma följde Helen nyheterna intensivt.
– Men när media rapporterade om brandmännen som fick räddas med helikopter var Kjell redan tillbaka och hade ringt mig, så orolig hann jag inte bli, säger hon.
Kjell Lydänge var aldrig orolig.
– En del tycker att vi är dumdristiga men som experter kan vi se på terrängen, branden, röken hur det utvecklas. I det här fallet fanns en väg ut även om vi hade behövt gå fyra mil.
Han vänder hemåt, trött och påverkad av de senaste dygnens adrenalinpåslag.
För att inte påverkas av brandröken bar de filtermasker. Säkerhetsmedvetenheten är viktig och gör att Kjell Lydänge aldrig känner sig otrygg i arbetet.
– Det är värre för de som är kvar hemma. När jag utbildade EU-pol i brandskydd för läger i Afghanistan var en krigssituation men då var vi beväpnade, hade kroppsskydd och bepansrade fordon.
Är det spänningen som lockar med uppdragen?
– Nja, det är speciellt att jobba tätt och intensivt med andra. Man jobbar mot ett väldigt definierat mål.
Vad är dina starka sidor i jobbet?
– Jag blir inte stressad, som gammal militär på P18 i tio år trivs jag att jobba strukturerat.
När GA träffar honom har han varit hemma i två dygn och tycks ha återhämtat sig snabbt.
– De har redan ringt och frågat om jag kan åka ut igen. Men nu ska jag faktiskt åka på scoutläger med min dotter, ler Kjell Lydänge.