En liten sadel i skinn måste man klättra upp till i farten – om man ska våga ge sig ut på vägarna med 1800-talets höghjuling. Framhjulet i järn är nästan en och en halv meter högt, det finns inte någon slang med luft, och bakhjulet är bara ett par decimeter i diameter.
Jan Janthe tar fart, men han har vurpat förut och törs inte hoppa upp.
– 1971 fick jag tag i cykeln, på den tiden fanns folk kvar som hade varit med vid sekelskiftet 1900, säger han och berättar att det när han köpte cykeln var välkänt att den hade ägts av en apotekare Landgren i Slite och också använts vid cykeluppvisningar i hamnen.
Cykeln saknar kedja och drivs med pedaler i framhjulets nav. Den har broms, som antingen är på eller av.
– Den är otäckt hög och det har varit dödsfall till och med i Visby när folk fått fart i Hästgatsbacken, säger Jan Janthe och berättar att den tidigare ägaren var cykelsamlaren Allan Löfqvist i Othem.
Helt nyligen kontaktades Jan Janthe av gotländske släktforskaren Mats Ekedahl. Han hade hittat ett klipp i tidningen Nordstjerna som sommaren 1885, för svenskamerikaner i Amerika, kunde berätta en helt häpnadsväckande historia.
Apotekare Landgren hade förutom att förse Sliteborna med medikamenter också en annan passion. Han hörde till "landets skickligaste velocipedåkare", enligt Gotlands Allehanda som den 14 augusti 1885 berättade hela historien bakom äventyret som gick långt utöver det vanliga:
"Från Slite begaf sig hr Landgren sjöledes till Kalmar och färdades derifrån på sin bicycle till Sölvesborg samt vidare på jernväg och ångbåt till Köbenhavn".
Det styrks av tidningen Kalmar, som för sina läsare kunde berätta hur apotekaren utgjorde ett blickfång när han kom "incyklande norrifrån i staden".
På sin höghjuliga cykel utan fjädring fortsatte apotekaren sedan över Själland till Hamburg, Bremen, Amsterdam och Antwerpen.
"Vanligen tillryggalade hr Landgren under färden tolv mil om dagen. Då värmen under nästan hela resan var särdeles stark och besvärande, togs återvägen hufvudsakligen på jernväg", summerar GA i augusti.
Jan Janthe har svårt att ta in apotekarens bedrift när han får se Gotlands Allehandas gulnade tidningssida.
– Vilken prestation, det är ju helt makalöst! Det är inte klokt att han cyklat på de vägarna, minsta vagnsspår så hade det varit kört.
Höghjulingen är en av fyra som Jan Janthe har i sina samlingar vid museet i Vibble.
– Det fanns inte många höghjulingar på Gotland på den tiden, säger han och berättar hur cyklar var något mycket exklusivt som män ibland tog med sig till fotoateljén när de skulle porträtteras med glasplåt.
I sin samling har Jan Janthe postmästaren i Västerhejdes cykel, som då kostade 400 kronor vilket motsvarade två årslöner för en lärarinna.
– I början på 1900-talet gick det ut rikslarm om någon stulit en cykel, säger han.
Höghjulingen som tagit apotekare Landgren ut på hans stora äventyr blev förmodligen kvar i Slite när han år 1891 flyttade till Nybro strax söder om Kalmar. Då var den omodern. Cyklar med kedja, broms i navet, och lika stora bak- och framhjul utvecklades och tog velocipedåkarna in i det nya århundradet. Det gör apotekare Landgrens bedrifter än mer anmärkningsvärda:
– De är i världsklass! Jag vet inte vad jag ska jämföra med, kanske är det som om man i dag cyklade över Nordpolen med mountainbike, säger Jan Janthe.