Omfattningen av föroreningarna ska nu utredas.
Länsstyrelsen uppmärksammades 2020 om att märkliga grottbildningar vid norra piren kunde utgöra en fara, både vad gäller rasrisk och eventuella föroreningar. Cementa höll för osannolikt att marken var förorenad. Med vetskap om tidigare dumpning av schaktmassor riskklassades dock området i januari förra året, med krav på att jord och vatten undersöktes.
Prov på jord, grundvatten och ytvatten som togs förra året visade att det fanns förhöjda halter av tungmetaller, PAHer (aromatiska kolväten), ftalater och DEHP (organiska föreningar som används som mjukgörare).
Nu förelägger länsstyrelsen Cementa att genomföra nya provtagningar. Senast den 29 juli ska bolaget ha redovisat en plan för hur provtagningen ska ske. Efter att den godkänts har Cementa fyra månader på sig att utföra proven och redovisa resultaten.
Länsstyrelsen kräver att förekomsten av aluminium, arsenik, kadmium, koppar, kvicksilver och bly ska undersökas, samt även ftalater, PAHer och DEHP.
– Om området behöver saneras är det Cementas ansvar att bekosta arbetet, säger Karin Fager som är enhetschef vid länsstyrelsen.
Inför bildandet av det marina reservatet Slite skärgård sammanställde länsstyrelsen 2017 en rapport om hur omfattande och med vilka tillstånd schaktmassor från cementfabriken dumpats i Vägumeviken. Redan 1928 tippades de första massorna i viken. Det kom dock inte från cementfabriken, utan var muddermassor från hamnen.
1954 fick Slite Cement och Kalkaktiebolaget tillstånd att under tio år årligen tippa 50 000 ton avbaningsmassor i viken. Ett nytt tillstånd gavs 1964, då om 60 000 ton avbaningsmassor årligen och även 3 000 ton obränt skorstens- och elfilterdamm. 1975 gavs Cementa ytterligare ett tioårigt tillstånd.
Deponeringen av schaktmassor har skapat ett landområde och två pirar i Vägumeviken. Även den 900 meter långa vägbanken mellan Hammarslandet och ön Asunden har skapats med schaktmassor.
I rapporten konstaterade länsstyrelsen att det bara var under perioden 1964– 1974 som bolaget deponerade skorstens- och elfilterdamm i Vägumeviken (kalidamm), och att det är det som troligtvis bidragit extra mycket till grumlingen av viken som många klagat över. Men samtidigt noteras att även annat kan ha påverkat miljön i viken, till exempel vatten som pumpats ut från Cementas verksamhet, hamnverksamheten i Slite och tidigare avloppsutsläpp och bräddningar från reningsverket.