Det närmar sig tvåårsdagen sen familjen Sellén-Pettersson förlorade sitt ofödda barn.
- Man går igenom allt igen, minut för minut, säger mamma Louise och tårarna börjar genast rinna längs med kinderna.
Ändå tycker de att det känns viktigt att prata om det som hänt, dela med sig av sina erfarenheter, för sin egen skull men också för andras.
- Förut var det nog mer locket på, folk pratade inte om det när det hände, säger pappa Stefan.
De tar emot hemma i villan i Slite, tillsammans med barnen Emmy fem år och Elis drygt sex månader, och så hunden Cera. Louise och Stefan har varit ett par sen 1994 och gifte sig 2003.
Redan innan bröllopet försökte de få barn och gick igenom både provrörsbefruktningar och missfall. I april 2006 föddes äntligen Emmy och eftersom hon låg i säte blev det kejsarsnitt.
Syskon
Så småningom började de fundera på ett syskon. Efter ett utomkvedshavandeskap och ett sent missfall, var Louise gravid igen. Hon mådde bra under graviditeten, men liksom Emmy låg barnet i säte och därför beslutades om ett planerat kejsarsnitt. Ett ultraljud två veckor innan visade att barnet i magen mådde bra. Men veckan före kejsarsnittet hände något.
- Helt plötsligt kände jag inga sparkar, säger Louise och rösten bär knappt.
De åkte in till lasarettet och där bekräftades deras värsta farhåga. Barnet hade dött i magen.
- Jag bara skrek, jag var helt hysterisk, det var jättehemskt. Man vill inte fatta det, man tycker att det här kan inte hända oss, säger Louise och fortsätter:
- Och ovanpå allt säger de att jag ska föda det.
Louise vägrade först.
- Sen vände jag, de sa att det var bättre för mig att föda för att förstå att det hänt, säger hon.
- Just då, där, ville man bara få bort det och få åka hem. Men jag tror att det var en viktig del i att kunna bearbeta det, säger Stefan.
Förlossningen sattes igång och söndagen den 22 februari föddes deras dotter, som fick namnet Ester. Fortfarande vet varken vården eller familjen varför hon dog.
Avskedsceremoni
De behöll Ester hos sig på BB under kvällen. Att vara där, när de just förlorat sitt barn, var svårt.
- Det var jobbigt när man hörde bebisskrik, minns Louise.
Samtidigt ville de inte ha henne hos sig allt för länge och bestämde sig för att ha en avskedsceremoni i sjukhuskapellet dagen efter.
- Man ska nog släppa taget, det är oundvikligt på något sätt, säger Stefan.
De närmast anhöriga och storasyster Emmy, som då var tre år, var med vid ceremonin.
- Jag var väldigt tveksam till att hon skulle vara med, men det var världens naturligaste grej för Emmy. Det var rätt skönt att hon var där och att hon också har förstått vad som hänt, säger Louise.
Nu ligger Ester begravd i Othem. Stefans pappa som är stenhuggare har gjort gravstenen.
- Jag ville ha någonstans att gå, det känns så opersonligt med en minneslund, säger Louise.
Sorgearbete
Både Louise och Stefan tycker att de fått bra stöd i sitt sorgarbete.
- De har varit otroliga där inne. Jag har gått till kurator hela tiden. Jag är sån, jag vill ha hjälp, jag går inte och gräver ner mig, säger Louise, som också gått hos psykolog.
Båda har valt att vara öppna med det som hänt.
- Jag har varit jätteöppen med det här med mina jobbarkompisar och pratat med dem, det har varit en viktig del i bearbetningen, säger Stefan.
Tiden efter Esters död var tung och svår, men att Emmy fanns där var en stor tröst.
- Hon höll en uppe. Jag vet inte hur det hade gått om det hade varit första barnet, säger Stefan.
Bra stöd
Först var de hemma båda två, sen började Stefan jobba och så även Louise. De började återgå till något slags normalt liv och efter en tid började de känna sig redo att skaffa ett barn till. På julafton 2009 fick de veta att Louise var gravid igen.
- Det var en rolig, spännande och väldigt orolig graviditet. Jag trodde att det skulle hända samma sak igen, säger Louise.
De fick bra stöd från mödravården och fick komma på kontroll så ofta de ville.
- Det var skönt att känna att vi kunde komma in om vi var oroliga, säger Louise.
Hon ville inte gå igenom en förlossning igen, utan föda med kejsarsnitt. För att kunna förbereda sig ville Louise också veta barnets kön och ultraljudet visade att det till 98 procents säkerhet skulle bli en flicka.
En månad innan barnet skulle komma, upptäcktes ett hjärtfel - ett blåsljud - på Louise, något som enligt läkaren kan ha varit orsaken till att Ester dog.
- Jag sa bara att barnet ska ut. Nu. Det var en månad för tidigt men de sa att de kunde ta det i morgon, säger Louise.
Så den 4 augusti förra året föddes - en lillebror, som fick namnet Elis.
- I början kunde jag inte sova om nätterna och låg och lyssnade på Elis hela tiden, säger Louise.
Vardagsliv
Nu flyter vardagslivet på igen och familjen har lärt sig att verkligen värdesätta det de har.
- Ibland tänker jag att gud vad lycklig jag är, att jag välsignats med så fina barn. Jag tycker att jag har blivit mer ödmjuk inför livet, inför att det är så pass skört som det är, säger Louise.
Saknaden efter Ester kommer alltid att finnas där. På ett bord i vardagsrummet står ett fotografi, en minnesbok, en liten ängel och andra saker som påminner om den dotter och syster familjen alltid kommer att sakna. Både Stefan och Louise har tatuerat in Esters fotavtryck på varsin fot.
- Hon finns alltid med, mycket tack vare tatueringarna. Sen blir det så att när man börjar närma sig årsdagen upplever man allt igen. Vi var ju inne och gjorde ett ultraljud veckan innan och allt såg bra ut. Man tänker, varför tog man inte ut henne då? säger Louise.