Dagen innan Charlotte Lautmann ska ha boksläpp på "Farfars båtar", hjälps familjemedlemmar från flera generationer åt med att baxa ut en stor livräddningsbåt från en ekonomibyggnad vid Myrstenska huset i Slite. "Lustbåt" säger Charlotte Lautmann, född Myrsten, om flytetyget, vars slitköl skvallrar om renoveringsbehov. Den läcker, men är annars på det hela taget intakt och har fått nya segel. Den rullas fram på en båtkärra med ett punkterat däck, men fram på gårdstunet kommer ändå "Särla". Båten ska dra uppmärksamhet till boklanseringen, både här och i hamnen.
Känner man till lite om bakgrunden med generationer Myrsten som redare i det gotländska kustsamhället framstår scenen både som storslagen och lite rörande. Företagsbyggandet började från just ingenting och familjen har aldrig tillhört någon finanselit. Men i Slite var Myrstenska huset ståtligt och rederiverksamheten omgärdad med viss nimbus. Samtidigt som det under såväl segelfartygs-, ångbåts- och den moderna passagerarfärje-eran inträffade rejäla bakslag, långt värre än ett läckande skrov eller pysande vagnshjul.
– Jag har velat skildra drivkraften hos tre generationer redare, de här männen, säger Charlotte Lautmann om utgångspunkten för boken som fått undertiteln "från kalkskutor till bilfärjor".
Farfars far under segelfartygens storhetstid, Johan Niclas Myrsten, ser hon som en drömmare – men också en stor optimist.
– Ett av hans mål var att utöka Gotlands handelsflotta så mycket som möjligt.
Varför skulle frakterna gå på fartyg från England eller Holland, frågade han sig – och gjorde något åt det. Han kom att äga åtskilliga skutor, men särskilt ekonomiskt framgångsrik var han inte som redare. 1888 gick han i konkurs, meddragen i en kedja konkurser som också innefattade "Gotlandskungen" konsul Ekman. Men krogen som han startade i Slite hamn var desto mer lönsam, påpekar Charlotte Lautmann. Bland annan memoralia i ett hus som är rena sjöfartsarkivet, fann hon dokumentation av bland annat spritlaster på inte mindre än 6 600 liter under ett år.
– Han hade förtroende i bygden, var en period ordförande i kommunalnämnden, säger hon.
Farfar Gustaf Myrsten gick till sjöss som 14-åring, inledde ångbåtsepoken och grundade Rederi Volo. Från muntlig tradering i familjen vet hon hur hårt förlisningar av flera fartyg hade tagit på honom. Han avled 1946, tre år innan Charlotte Lautmann föddes. Efter hans död var båda sönerna, pappa Carl Bertil och farbror Robert, intresserade av att ta över. Lösningen blev ett rederi till – Slite. Charlotte Lautmann beskriver sin pappa som varm, men också med patriarkala drag.
– Min man Fredrik har nog fått höra mer från honom än jag, i alla fall i vissa lägen.
När fraktmarknaden dök i slutet på 1950-talet skedde en stor omvälvning för rederiaktiebolaget Slite:
– Pappa såg en annons där man efterlyste någon som var intresserad av att trafikera Åland med passagerarfärja. Han beordrade lastfartyget Slite som var lastat med timmer i en norrlandshamn att genast bege sig till Simpnäs i Roslagen, för att testa om man kunde klara överfarten på tre timmar.
Det kunde man – och, kanske man lite vanvördigt får säga, "the rest is Viking line history".
Charotte Lautmann, var själv tidigt med som tioåring och serverade mjukglass ombord. Från det här skedet finns hur mycket berättelser som helst om "den tokige svensken" som Carl Bertil Myrsten kunde kallas på Åland. En sak som Charlotte Lautmann nämner med stolthet är att det uråldriga systemet med klassindelning av passagerarna omedelbart slopades.
"Den onödiga konkursen" när Nordbanken tvingade Slite rederi AB i konkurs 1993 och det sedan visade sig att konkursboet hade ett stort överskott, skildras översiktligt i bokens sista tredjedel. Det blev ett hårt slag.
– Pappa kunde ta det, men för mamma var det mycket svårare, berättar Charlotte Lautmann.
Pappa Carl Bertil avled 2000, mamma Britt-Marie så sent som för ett år sedan.
Hur skulle fartygen färgsättas? Ett inte oviktigt spörsmål för en redarfamilj. Apolloröd, säger man efter pionjär-fartyget, men färgen tillkom efter utprovning av mamma Britt-Marie Myrsten och faster Inga Gattberg som testade sina läppstift mot det blå havet. Valet föll på Ingas "Mexican fire" och till den röda färgen har Viking line hållit sig sedan dess.