"Det står överallt i deras journaler. Hög suicidrisk, viss suicidrisk, hög suicidrisk", berättar Annika Ljunggren, sambo till "Jonte", när hon visar upp hela hans journal från psykiatriska mottagningen i Visby då vi träffas vid deras gemensamma hem i Slite.
Den 19 augusti 2019 hittades Jonte avliden. Han hade efter år av självmordstankar slutligen tagit sitt liv.
– Jonte pratade om att han inte mådde bra, han satt ofta och googlade på vilka sätt som var bäst för att avsluta sitt eget liv. Han sa till mig att det var bättre för oss om han inte fanns. Jonte ville inte att vi skulle må dåligt för att han mådde dåligt. Men vi ville inget annat än att han skulle leva, säger Annika Ljunggren.
Efteråt kommer frågorna – Hur kunde det bli så att deras Jonte tog sitt liv och kunde vården ha gjort någonting annorlunda? Varför agerade de inte ännu mer?
Annika Ljunggrens bästa vän och granne, Charlotta von Zweigbergk, lämnade i slutet av september i år in en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo. Hon och Annika har under många år varit varandras stöd.
Båda är mycket kritiska till den gotländska sjukvårdens agerande.
– Det är konstigt att de inte reagerade mer eftersom vi ringde så många gånger. Jag är inte imponerad av den gotländska vården, säger Charlotta von Zweigbergk.
Redan under hösten 2016 började Annika och Charlotta prata mer om att Jonte inte mådde bra.
– Vi hade tidigare märkt att Jonte inte mådde så bra under höstarna och vårarna. Jag frågade Annika om hon tänkt på att Jonte blev väldigt nedstämd under de perioderna. Då började vi prata mer om det, säger Charlotta.
– Det senaste året var det som att han aldrig kom ur det och mådde dåligt hela tiden.
De är båda säkra på att Jonte tog till olika knep för att slippa tänka på det jobbiga. Han jobbade så mycket som möjligt och sprang dessutom flera gånger i veckan.
En gång somnade han på toaletten eftersom han var så trött, han körde slut på sig själv.
– Utåt sett var han alltid skojig och en kanontrevlig kille. Det var egentligen bara vi hemma som visste hur dåligt han mådde, säger Annika.
21 juli 2017 var första gången som de tog kontakt med psykiatriska mottagningen i Visby.
– Då brast det för Jonte och han grät. Han la korten på bordet och sa att han inte ville leva. Jag fick honom att lova mig att följa med in på psyket och att ge dem tre månader. När vi kom till psykakuten poängterade jag hur viktigt det var att sätta in åtgärder direkt, säger Charlotta.
Annika och Charlotta säger att de sedan hörde av sig många gånger för att Jonte skulle få hjälp - men de säger att han endast erbjöds ett fåtal samtal efter några månader på vårdcentralen. De upplevde att de inte blev tagna på allvar och att ingen inom vården förstod. I juli 2018, ett år efter besöket på psykakuten, försökte Jonte sedan att ta sitt liv.
– Han hade lovat mig att han skulle ringa mig om han skulle ta sitt liv, och ja det var lite knäppt. Men han lovade att säga hej då en sista gång för att säga att han älskade mig och det gjorde han. Jag letade efter honom och hittade hans bil vid jobbet, säger Annika Ljunggren.
– Då sa han "Fan, nu förstörde du allt". Jag hjälpte honom till bilen och han somnade direkt. För han var omtöcknad både fysiskt och psykiskt. Ambulansen kom sedan för att hämta honom. Men när han väcktes blev han sur, man skulle inte offra ambulansens resurser på honom.
Jonte fick sedan en plats på psykiatriska mottagningen. Han blev inlagd - men fick snabbt komma hem till sin familj.
Charlotta menar att de släppte hem honom för snabbt. Hon säger att de först verkade ha en seriös plan för Jonte - men att det sedan rann ut i sanden.
– Jag förstår inte varför de inte tog honom på större allvar varken efter självmordsförsöket eller sommaren innan. Då hade man haft större chans att rädda honom. Jonte sa själv att de var lättlurade där inne, de släppte honom när han gjorde som de ville och tog sina mediciner. Medicinerna slutade han med när han kom hem, säger Charlotta.
Efter det att Jonte skrevs ut var han sjukskriven i flera månader. Men han valde själv att därefter gå tillbaka till jobbet nästan omgående på heltid. Annika och Charlotta menar att det inte var bra för honom.
– Jag var med på mötet med läkaren och sa att Jonte inte alls skulle tillbaka, men Jonte berättade att han tränade och mådde bra. Läkaren tyckte att det lät bra, men förstod inte att det var Jontes sätt att fly, säger Annika.
Därefter fortsatte Charlotta och Annika vid ett stort antal tillfällen att ringa till psykiatrin. När Charlotta ringde till dem fick hon flera gånger svaret "Vi har noterat din oro". Något som hon nämner i anmälan till Ivo. Hon reagerade på det eftersom det lät som att det var hennes oro som var problemet, inte att Jonte behövde hjälp.
Den 19 augusti i år hittades Jonte död. Han hade till slut lyckats ta sitt eget liv.
– Det finns ingenting som kan hjälpa Jonte nu eller som gör att vi kan få honom tillbaka. Men vi pratar om det här för att hjälpa andra familjer. Ingen ska behöva vara med om samma helvete, säger Annika.
De hoppas att de genom att belysa alla turer innan Jontes bortgång kan leda till en förändring inom psykiatrin.
– Hela vårdkedjan har varit så fruktansvärt klumpig. När vi åkte in akut och han sa att han inte ville leva mer hänvisades vi bara till vårdcentralen, det var då all hjälp borde ha satts in, säger Charlotta.
– När det gäller andra allvarliga sjukdomar sätts verkligen stora resurser in. Men när det gäller själen, då är det tydligen en annan sak.
Ivo har ännu inte lämnat något avgörande i själva ärendet.
– Själva klagomålet är registrerat och vi ser på vad vi ska begära in för uppgifter från vårdgivaren, säger Linn Arvidsson, kommuniktör på Ivo.
För Annika, hennes son från ett tidigare förhållande samt hennes och Jontes gemensamma son, kommer det att ta tid att komma tillbaka till en någorlunda normal tillvaro.
– Många tror att man sörjt färdigt efter tre månader, men jag har knappt haft en ledig dag sedan Jonte dog trots sjukskrivning. Vi har arrangerat begravning, det har varit grejer med banken och många andra praktiska saker. Det är svårt att hitta plats för alla känslorna.
– Jag och Jonte var varandras själsfränder.
På måndag svarar psykiatrin på hur de arbetar.
