Det är tre år sedan Orlando återvände till Sverige och Gotland. Närmast bakom sig hade han då två år som Armed enforcement agent, även kallat Special police, i Baltimore och dess omgivningar.
Titeln kan i svenska termer närmast översättas till beväpnad närpolis eller skyddsvakt.
– Huvuduppgiften är att vara till skydd för allmänheten i specifika områden. Man har vissa polisiära befogenheter som att exempelvis stoppa fordon och gripa personer.
Allt detta i en kontext så fjärran från den svenska.
Baltimore kallas ”The Murder Capital” och ligger ständigt i topp bland de mest våldsamma städerna i USA. Årligen inträffar där drygt 300 mord, 90 procent av de som mister livet är svarta män mellan 18 och 30.
Det är en mustig och skrämmande verklighet han tar med oss till i den här intervjun.
En verklighet som kunde kostat honom livet under en insats med massiv skottlossning där två personer dog och flera skadades.
I förra veckans Du&jag gick att läsa om Visby Ladies basketproffs L’Alexus ”Ace” Harrison och hennes uppväxt i västra Baltimore, en stadsdel präglad av våldet.
En gång skottskadad, två gånger knivskuren, ärren som en ständig påminnelse om alltings bräcklighet.
Samma dag som publiceringen landade ett mejl i min inbox: ”Angående Baltimore: Tänkte bara bekräfta bilden av hur farligt det är där…”.
Avsändare var Orlando, som sedan inte var sen att ställa upp på en intervju, så i veckan sågs vi i Slite.
Isande vindar från Östersjön, tyst tisdagsförmiddag vid tennisbanorna på vars läktare vi stämt träff, coronasäkert, det var före snöfallet.
Han ser sig omkring, mössan nerdragen, en man går förbi med hunden:
– Det är lugnare här, jag trivs i Slite och på Gotland. Jag läser just nu en inriktad fordonsutbildning, hoppar in lite som skådespelare vid filminspelningar. Jag blir nog kvar ett tag, jag har inga andra planer.
Vi ska till Baltimore, Maryland på USA:s ostkust, i den här texten, men först bakåt i tiden.
Orlando föddes i Stockholm men kom till Gotland och Hassela i de tidiga tonåren, som medföljare till sin tvillingbror som haft en stökig uppväxt. Pappan är amerikansk, mamman svensk.
När Orlando blev myndig hamnade han så småningom i Slite, skapade sig ett vuxet liv, jobbade på Nordkalk några år och gav sig sedan av till fastlandet.
Han var inte Guds bästa barn, han heller, säger han. Stökig. Hängde på som svans. ”Enklare inbrott, snodde cigg och sånt”, som han säger.
– Men jag höll mig från narkotikan och alkoholen, det har jag aldrig ägnat mig åt, säger han.
Dock var han, säger han, villig att reda upp sitt liv. Göra något vettigt och komma på bättre spår. Så han flyttade till USA dit pappan återvänt, Orlando var 29 då, sex år sedan nu.
Pappa bor i Hyattsville, en nordlig förort till huvudstaden Washington D.C, 18 000 invånare. Den är belägen i Prince George’s County, Maryland, området mellan Washington och Baltimore.
Det var också i Hyattsville Orlando bosatte sig och anmälde sig där till en bootcamp, en grundläggande militärutbildning.
– Men han var inte så förtjust i det, pappa. Han tyckte det var för farligt, istället ordnade han efter bootcampen så jag blev volontär inom räddningstjänsten i Prince George’s County.
Fyra veckors utbildning, sedan ut i verkligheten.
Det brann en hel del, säger han. Många av bränderna satte sig i medvetandet. Som den där lägenhetsbranden där ett kök exploderat.
– Det var någon som renoverat utan att ha rätta kunskapen, en gnista antände gasen och hela lägenhetskomplexet brann ner…som om någon av längorna på Gråbo skulle brinna.
Det fick honom att tänka, berättar han. Att faktiskt respektera livet.
– Du vet, jag hade kommit någonstans, flyttat, fått ett jobb, ordnat det för mig, lagt upp bilder på Facebook och var lite stolt…det fick mig att inse att inget vara för evigt, så fort kan det gå och allt är ändrat.
I nära ett år var han där, på räddningstjänsten, innan han gick över till ”polis”-sidan.
– The Countypolice övernattade ofta på brandstationen, det är ju långa avstånd, så jag lärde känna en kille med finskt ursprung och med ungefär samma bakgrund som jag. Han berättade att de behövde Enforcement agents och jag tänkte: "varför inte".
Så kom det sig – en slump som mycket annat i livet – att Orlando utbildade sig till "närpolis" och tog licens på de vapen tjänsten krävde; handeld- och elchockvapen, automatvapen, batong, handfängsel, spray.
Föga visste han då vad han gav sig in på.
Du hade ingen aning?
– Jo, men inte helt och hållet hur tufft det faktiskt är i vissa områden.
Nej, han visste inte hur hårt och tufft det skulle bli i de områden han hamnade, i Baltimore, inte minst.
Tids nog skulle han få veta, och nu – efteråt – vet han definitivt.
Han visar bilder från utbildningen, på en av dem står fem man i uniform; skyddsvästar, amerikansk flagga, redo att gå ut i tjänst.
Orlando pekar:
– Han där, han lever inte längre, han blev dödad i jobbet.
Till en början satte arbetsgivaren Orlando och hans kolleger som introduktion i ett relativt lugnt område. De skulle synas bland allmänheten, prata med folk, lära känna, upprätthålla trygghet.
Som Enforcement agent gör man skillnad, säger han:
– Man kollar upp stöket, kollar ID, de som inte sköter sig kan ges områdesförbud. Det vill säga, de får inte återvända till aktuellt området inom en viss tid, några månader, ett år…gör de det kan det bli böter eller fängelse.
Det bromsar in det kriminella, menar han. Han överför arbetssättet till Gotland.
– Är folk och stökar på Stora torget upprepade gånger skulle de kunna förbjudas att vistas innanför murarna en viss tid, på sikt innebär det en förändring, menar han.
Efter hand flyttades Orlando och hans kollegor till betydligt hårdare miljöer; District Hights, Spanish Village, Fort Washington, Annapolis.
Jag har aldrig varit i trakten, reser dit med datorns hjälp, de tre första nära Washington, Annapolis längre norrut, upp mot Baltimore.
– Det var nu, säger han. Det var nu man började se mord.
Droghandeln och droganvändandet skedde öppet, hasch, heroin, gangsters, karteller, undergångsstämning, det gällde att se sig över axeln, blixtsnabbt kunde stämningen skifta.
Polisen och de kriminella i en ständig katt-och-råtta-lek, ibland med livet som insats; en bil som stoppades och ingen visste hur det kunde kulminera.
Du jobbade ofta natt, beskriv stämningen då. Vad händer om natten?
– Folk kör runt i bilar, spelar musik, röker på, ibland ser man 10-12-åringar ute, Ibland gör polisen en raid baserat på våra iakttagelser, det kan eskalera snabbt. Det gäller att vara vaken, klar.
Baltimore, ja. The Murder Capital. Ständigt en av de mest våldsamma städerna i USA, om än långt efter flera städer i Sydamerika.
Förra veckan beskrev Ladies-proffset Ace Harrison sin uppväxtstad så här:
– Jag vet inte hur många kamrater som dött under tiden jag varit här i Visby. Fyra, fem…bara senaste månaden har två skjutits ihjäl.
Fel plats vid fel tillfälle och allt kan vara över, menade hon. Sekundsnabbt.
– Vad det gjort med mig? Jag har blivit paranoid, ser mig alltid över axeln, håller koll…det kan vara skillnaden mellan liv och död.
Det var alltså detta som fick Orlando att höra av sig till mig, för att bekräfta bilden. Och han använder själv alltså exakt samma ord som Ace; se över axeln, hålla koll.
För han förflyttades alltså dit. Men även i Baltimore gällde det att vara människa.
Det är så han, säger han, hela tiden försökt vara i tjänsten. Hård men samtidigt mänsklig där bakom sin skottsäkra väst. Växla upp snabbt när det behövs men lika snabbt växla ner.
Han minns det där slagsmålet vid en 7eleven-butik, 20 pers, 25 kanske, hur han och kollegorna kommenderades dit för att stödja en polispatrull. Totalt kaos. Men med sin kännedom av området kände Orlando snart igen ett par av bråkmakarna, grabbar han snackat med tidigare, kunde namnet på…
– …så jag sa åt dem, ta med er de ni känner här och ge er av, dra. Det gjorde de och det lugnade ner sig.
För det är viktigt att vara juste, menar du?
– Precis. Jag snackade ofta med killarna man träffade på gatan, om mitt liv, att jag ordnat upp det, det är viktigt för dem att höra, kanske kan det ge dem en knuff i rätt riktning.
Baltimore; olika stadsdelar, outtalade regler, ”går du in i en och folk inte känner igen dig, då kan du ligga illa till” säger Orlando.
Jag frågade i intervjun med Ace om hon inte är rädd. ”Nej” sa hon ”men du skulle vara det”.
– Ja, precis så. Du skulle märka hur folk kollar, iakttar. Det är olustigt. Man måste vara försiktig, samtidigt handlade det för vår del om att verkligen visa oss.
Sommarkväll 2017, polisen stoppade en bil för ett knarkbeslag, insatsen urartade och slutade med kaos och död.
Han tänker länge, Orlando, där vi sitter på tennisläktaren, rött grus, minnet av somrarnas stoppbollar, vinden från havet, isande marsvind.
Han minns hur larmet gick till samtliga enheter, från alla håll kom all tillgänglig förstärkning, även Orlando och hans kollegor – som alltid åkte fyra och fyra – mötte upp för att understödja.
Två ynglingar i den kontrollerade bilen, en av dem sprang, polis tog upp jakten, Orlando följde efter på avstånd, in i ett hus, ”i de situationerna tänker man inte”.
Han beskriver det som sedan hände som ett hav av skottlossning, lukten av krut, skrovlig betong. Han hör det, känner det, ända hit.
– Så jag lade mig ner på marken, i skydd men beredd, låg där tills jag fick veta att han var oskadliggjord.
En polis dödades och flera skadades vid intermezzot, gärningsmannen avled efteråt på sjukhus. Bara ett av många tumult som ändrar världsordningen i familjer och vänkretsar.
Även Orlando kunde blivit del av statistiken, skjuten av gärningsmannens spridda skott avlossade i flykten.
– Jag såg det på kulhålen i väggen, om jag inte lagt mig ner…tre, fyra kulor hade jag sprungit in i, säger han.
Det var efter den insatsen tankarna kom närmre. ”Nej, det är inte värt det, inte värt att riskera livet”.
Också pappa tyckte att det gått för långt. Så Orlando bestämde sig snart för att sluta och sedan även flytta åter till Sverige. Han är inne på tredje året på Gotland nu efter återvändandet.
– Det var ett kul jobb, men nu vill jag inte längre. En del frågar om jag inte ska söka till polis här, men nej, varför skulle jag det? Även här utsätts poliser på sätt som inte är acceptabelt.
Nu, efteråt, hur reflekterar du över att du faktiskt varit i de här miljöerna?
Tja, säger han…
– …det är ett hårt klimat, varje natt var jag orolig, man måste ständigt vara vaken och klar i huvudet. Man lärde sig mycket, en massa erfarenheter…men jag vill inte dit igen.
Även i Sverige ökar skjutningarna. Han tänker att områdesförbud skulle kunna vara vägen mot en lösning; hårdare tag från polisen, stora insatser när så krävs, in med allt tillgängligt, slå en ring.
– Om inte ens myndigheter vågar sig in i vissa områden, hur känner sig då de ”vanliga” människor som bor där! funderar han.
Det finns för mycket ”vi och dom”, polarisering, vägen är lång för att bryta trenden.
– Det måste börja med barnen, föräldrar har ett stort ansvar att lära barnen respekt, lyssna på polisen. Polisen måste å sin sida uppträda med respekt, inte ha förutfattade meningar.
Tydlighet är viktigt, menar han. Men rapportering och böter kanske inte alltid är vägen att gå, inte första gången.
– Låt det då räcka med en varning. Sedan kan man bryta isen genom att prata om fritidsintressen eller liknande. På så sätt arbetar man med och inte mot folket. Annars slutar det lätt med en maktkamp.
I största allmänhet bör folk, alla, tänka mer med hjärtat, säger han. I dag är många är snabba att leta fel. Bara att se på flöden i sociala medier, så många elakheter, ord utan tanke.
– Vi måste har hjärtat med oss, fokusera på det goda, på att stötta. Utan hjärtat når vi inte framåt.
Han lever i det lugna nu, Orlando. Vart det bär i framtiden vet han inte. Kanske förblir det Sverige, kanske blir det åter Maryland.
Han får se, säger han. Men han trivs bäst i Slite.
Och så har han ju skådespeleriet, tidigare nämnt. Han har gjort lite småroller, senast i skräckfilmen ”Andra sidan” vilken hade premiär i fjol.
Han förekommer även i kommande säsongen av "Maria Wern", då som militär. Tidigare har han spelat kriminaltekniker i såväl "Beck" som "Kommissarien och havet".
– Det är roligt, säger han. Långt från verkligheten i Baltimore, men det är något man kan hålla på mig. Det är lite grand det som håller mig kvar, säger han.