Öns enda köping, och en bruksort som starkt präglats av den drygt hundraåriga cementfabriken. Visst kan en gotlänning känna sig lite vilsen i Slite, som Smaklösa sammanfattat i sin nidvisa om orten:
”Men Gud gjorde Slite med vänster hand,
eller också höll hade han sin ritning bak och fram.
Tingstäde och Lärbro, det känns helt rätt
men Slite är stället som suger fett
Så förlåt vår herre om han slarvade lite
när han gjorde Slite.”
– Gud gjorde nog ett schyst jobb, det är några människor som klantat till det efteråt.
Det säger Gunnar Sillén, arkitekt och drivande kraft i Sjöfartsmuseet där han håller på att färdigställa en stor modell över Slite anno 1873. Då var det minsann ordning och reda med Slite, hamnen ett självklart centrum med varv och sjöfart. Intill hamnen en kalkugn, och en bit bort ett ståtligt nybyggt hus som numera är Slite hotell.
1873 är ett märkesår för Slite, tycker Gunnar Sillén:
– Då ägdes nästan hela orten av Johan Axel Bachér. 1873 byggde han det som nu är hotellet, och han anlade Apotekskajen.
Det året startade Johan Axel Bachér även Slite Varfsbolag. Han började dessutom marknadsföra Slite som hamn i ett prospekt som trycktes på fyra språk, som framhöll Slite som en säker hamn särskilt för dem som upprätthöll handel mellan Ryssland och Storbritannien.
Modellen andas idyll. Vad hade hänt om inte cementindustrin förvandlat Slite till en bruksort?
– Vi har ju en skärgård och en fin strand. Slite hade nog utvecklats till en turistort. Kanske hade vi haft ett lyxhotell där fabriken ligger nu, tror Gunnar Sillén.
Men Slite kom att ta en annan riktning. 1917 bildades Slite Kalk och Cement AB och två år senare startade fabriken. Om Slites utveckling till bruksort har Carl Ragnerstam nyligen skrivit ett examensarbete, där han granskat Slites utveckling 1930– 1990.
– Slite är lika mycket en bruksort som bruksorterna på fastlandet, säger Gunnar Sillén.
Cementfabriken hade en egen byggnadsavdelning med ritkontor. Flera av husen som uppförts i Slite skapades där. Den genomgång som Carl Ragnerstam gjort visar att 87 av de byggnader han undersökt har cementbolagen Slite Cement och Kalk AB och efterföljaren Skånska Cement AB som byggherre. Till det kan läggas ytterligare en rad bostäder som AB Gotlands Kraftverk uppförde för sina arbetare.
Som i andra bruksorter tog bolagen i Slite ansvar för samhällets utveckling. Cementbolaget och Gotlands Kraftverk bildade en gemensam stiftelse som tog initiativ till ett medborgarhus, som kom att bli Sliteteatern. Cementbolagets vd Arendt de Jounge såg till att tennisbanor byggdes, och intill dem ett havsbad med bungalows. Slite Cement och Kalk AB skänkte även mark till en kyrka, som dock uppfördes först 1960.
I denna bruksort växte Göran Lindahl upp. Efter att ha arbetat vid cementfabriken guidar han nu på fabriksområdet. Han är även engagerad i Sjöfartsmuseets verksamhet och har hjälpt Gunnar Sillén med modellbygget.
– Slite var en idyll på 60-talet, med många affärer, till och med en cykelaffär, och dans i parken på sommaren, berättar han och tillägger:
– Jag tycker om fabriken och vad den åstadkommit. På den tiden hade man respekt för direktör de Joung, man stannade cykeln, tog av sig mössan och hälsade...och jag säger inte du till nuvarande fabrikschefen när jag möter henne i dag.
Gunnar Sillén, som bott i Slite i 20 år, är också fascinerad av fabriken.
– ”Vad vacker den är” tänkte jag första gången jag såg fabriken. Man kan se den som en livsgnista i Slite, säger han.
Ändå tycker både Gunnar och Göran att det ligger något i Smaklösas kritik.
– Ett samhälle måste vara begripligt för att fungera. Problemet med Slite är att orten inte har något tillräckligt bra centrum, säger Gunnar Sillén.
Göran Lindahl håller med:
– Slite behöver en samlingspunkt. Jag önskar att vi kunde ha ett fungerande hotell igen.
Det är nu man börjar undra, vilka var de där människorna som ställde till Guds skapelse?
– Problemet har uppstått de senaste decennierna. Slite har saknat en vettig stadsplan, samtidigt som kapitalstarka krafter dragit åt olika håll. Under den tiden har hamnens betydelse och Slites karaktär som brukssamhälle tunnats ut. Det hade behövts en plan som skapat ett starkt och fungerande centrum, säger Gunnar Sillén.
Gunnar Sillén tycker att samma problem med bristande planering även gäller andra tätorter på ön, även om han anser att Hemse lyckats bättre.
Under kulturarvsdagarna i helgen visar Sjöfartsmuseet upp modellen över Slite 1873. Göran Lindahl hoppas att modellen bidrar till att fler engagerar sig i Sjöfartsmuseets verksamhet.
Modellen är ett sätt att väcka Slitebornas intresse för ortens byggnadshistoria. Och intresse finns. Carl Ragnerstams examensarbete gav underlag för en studiecirkel som hölls i våras.
– Det är ju ”fult” att skvallra om människor, hur viktigt skvaller än är för den sociala sammanhållningen. Men att skvallra om hus, det har ju inte omfattats av några moraliska förbud. Och det var som att öppna en dammlucka! Alla oförlösta känslor som trängde ut, berättar Gunnar Sillén om vårens studiecirkel.
En fortsättning planeras till hösten, och Gunnar Sillén önskar att det ökar Slitebornas intresse för att delta i samhällsplaneringen.