Leif Persson har samlat Harley-Davison-prylar sedan det tidiga 80-talet, hans samling i Slite rymmer tusen och åter tusen prylar, allt med HD-koppling.
Du&JAG
Han är onekligen en profil i Slite, Persson. Ett inslag i stadsbilden ända sedan 1947, det år han föddes.
Skägget har varit med sedan han fick skäggväxt. En enda gång har han rakat sig, det var 1972 när han skulle på anställningsintervju på Cementa.
Han fick jobbet och arbetade sedan där i 38 år, som tekniker i laboratoriet. När skägget så småningom växt ut fick det vara kvar.
Det är helt enkelt få som vet hur han egentligen ser ut. Hans hustru Ulla har ingen aning, inte mer än det hon sett på foton från ungdomen.
– Vi träffades 1977, så hon har fått stå ut med det här, skrattar han.
Slite är platsen på jorden för Persson. Han gillar folket, stämningen och fabriken. Det är inte bara HD som mullrar i hans hjärta – vi kommer till motorcyklarna – utan även cementfabriken, grundad 1919.
Den här vinterdagen står röken som en plym över samhället, till denna fabrik begav sig alltså Leif i nära fyra decennier.
– Jag gillar fabriken och människorna som jobbar där, så enkelt är det. Vad vore Slite utan Cementa? Men jag gillar inte att det bytt namn. Jag är jävligt förbannad, faktiskt. Heidelberg Materials, vad fan är det!
Nej, Cementa heter det, tycker han. Punkt slut.
– Det är väl de där vita rockarna i Tyskland som fått för sig att om man byter namn så lugnar sig motståndarna till brytningen.
Så du fortsätter använda det gamla namnet?
– Givetvis!
Glasunderlägg.
Motorcykelfabrikatet Harley-Davidson grundades 1903 av amerikanerna William Harley och bröderna Walter, William och Arthur Davidson i Milwaukee, Wisconsin, USA där företaget alltjämt har sitt huvudkontor.
Hojarna har med tiden blivit kända för sin klassiska design och mullrande motorljud och är i dag kanske det mest kända av alla mc-märken.
För Leif fanns drömmen att äga en HD så långt tillbaka som han minns. Men det började så klart med mopeder. Han körde farsans Husqvarna och sedan andra moppar.
– …som jag trimmade så in i helvete.
Men 1967 köpte han sin första motorcykel, en Panther 360 från 1952 som han fick tag i i Alva. Inspirerad av den amerikanska hojkulturen rev han maskinen redan året därpå och byggde sig en chopper. Den första på Gotland, sägs det.
Cementfabriken i Slite var Leif Perssons arbetsplats i 38 år, än i dag finns den i hans hjärta.
Egentligen ville han så klart ha en HD, men det fick vänta tills kontot klarade den investeringen. Han fick nöja sig med att besöka Hot Rod-mässan i Stockholm och sy fast tygmärken på jeansvästen.
1971 lade han pengar på sin första Harley-Davidson, gick med i svenska Harleyklubben och köpte tre år senare den sportstertrike han kör än i dag.
Genom alla år har han skött sin trike minutiöst. Det har givit en del priser, som förstapriset på Custom Bike Show 1977 och ett flertal andraplatser.
Vad är det med just HD som fångat dig så?
– Det är rejäla grejer, de är snygga och så blir det med tiden en livsstil, säger han och pekar med handen över hyllorna.
Mc-modeller, plåtburkar, tändare, glas, flaskor, pennor, snusdosor, askfat...allt!
Många förknippar HD med hårdkokta machotyper, en fördom som spätts på inte minst av de ”mc-gäng” som huvudsakligen består av kriminella individer.
För Leif Persson är det något helt annat.
– Jag gillar inte bilden av att Harleyåkare skulle vara någon typ av outlaws som ibland sprids i media. Vi är bara entusiaster som råkar gilla amerikanska hojar.
Och för egen del utstrålar han inget annat än gemyt och vänlighet, inte en enda skräckinjagande tatuering, inga manér, bara en HD-keps på skallen.
…och förstås en hel massa prylar i det rödmålade uthuset. Det som på väggen har skylten ”Harley parking only – Japs will be crushed”.
Har man en jeansväst kan den lika gärna dekoreras.
Okej, häng med in, ta det försiktigt, det är trångt mellan hyllorna, glasmonter på glasmonter fyllda med prylar, och där trappan upp till vinden vilken också är fylld, och här ett rum till…ja du milde!
Nyckelringar, cigarettändare, askfat, after shave, dörrmattor, kepsar, affischer, klistermärken, leksaksmodeller, Barbie och Ken i mc-kläder, spritflaskor, ölglas, glasunderlägg, snusdosor, kaffemuggar, klockor, skyltar, tavlor…i aldrig sinande mängd.
Hur många grejer? Ja, säg det. När en mc-tidning gjorde reportage för fyra, fem år sedan var det över 3 000 prylar, uppskattade han då mellan tummen och pekfingret…
…och sedan dess har samlandet fortsatt.
– Jag kan inte sluta, även om jag tar det lite lugnare nu. Men jag tycker ändå att det här är vettiga grejer, en del sparar mest skit, som han säger.
Han har inte lyssnat på särskilt många av LP-skivorna på väggen, men de är snygga att se på och fyller sitt syfte i museet.
Han började samlandet på allvar i tidigt 1980-tal men redan tidigare hade han fått fatt i en del dyrgripar. Den första HD-pinalen redan när han var 14, 15 år.
– Det var en Lionsmarknad här i Slite, jag fick tag i ett njurbälte från 40-talet. Morsan tyckte det var onödigt, så klart. Men jag är glad att jag har det.
1977 gjorde han sin första resa till USA, två år senare var den enorma Dayton Bike Week i Florida målet för flighten över Atlanten. Massor av häng med likasinnade, mullrande motorer, en evigt strålande sol och en hel del kommers.
– Jag fick med mig en del originalprylar hem, tändare och muggar och lite småsaker, i efterhand ångrar jag att jag inte köpte mer. De är värda massor av pengar i dag!
I garaget står två hojar, en sportster-trike och en 750 sidvagn. De har gått många mil på såväl gotländska som svenska och internationella vägar.
Men det var då den sedan dess brinnande samlarlågan tändes. I början endast saker i original, med tiden tillät han sig själv skaffa även licenstillverkade prylar.
Det gick lite överstyr, som han uttrycker det.
Hur får du tag i allt?
– Jag handlar på eBay, är stamkund hos generalagenten, man hittar sina kanaler på nätet. Och nog köper jag en del fast jag bestämt mig för att inte göra det. Det är en sjukdom det här, att inte kunna låta bli och bara vilja ha mer och mer.
Han hanterar den på egen hand så gott han kan och tycker det går hyggligt.
Du har inte sökt hjälp eller så?
Han skrattar åt frågan, vänligt, skrattar med, inte åt:
– Om jag gått till psykolog eller så, menar du? Nej, du. Men hustrun skulle nog tycka det vore en bra idé.
Bardisken är museets kärna, men särskilt mycket fest blir det inte, säger Leif Persson. Senast var det gubbarna han badar med som kom på höstavslutning.
Hustrun Ulla är från Danmark, lagar magisk fläskstek och låter sin gubbe hållas, bara han håller sig i uthuset.
Inne i bostaden finns bara en enda HD-pryl: en modell i rent silver som han köpte åt sig själv när han fyllde 50!
Så här går du och pysslar bland dina grejer, Leif?
– Nja, säger han sedan han ställt sig vid baren. Ibland, inte så ofta på vintern…vad är det här för något? Ja, det är lite kladd här på bardisken…
…vilket visar sig vara minnen från senaste festen här i HD-grottan. Inte så att det går särskilt vildsint till, inte alls, det går att spilla ändå. Det var när gubbgänget som badar ihop hade höstavslutning i oktober.
– De finns de som badar året runt, jag brukar sluta någon gång i oktober. Vi håller till nere vid herrbadet, det är roligt, man träffas och pratar.
Herrbadet, ja. Det är badanläggningen med 100-åriga anor som återinvigdes sommaren 2020 sedan den vårens våldsamma vindar blåste sönder kulturbyggnaden.
Hur lång tid tar det förresten för skägget att torka?
– Det går fort, det är torrt på en halvtimme!
Senast Leif Persson var utan skägg var 1972, då var han på anställningsintervju på Cementa.
Badandet har alltid varit en stor del av livet. Och sedan han slutade jobba har det definitivt fyllt en social funktion.
– Jag gick hem 2009, då blir man lite ensam. Men då började på vattengympa på Kilåkern, då fick man träffa gubbarna och höra hur snacket gick.
Och på vårarna har de startat ett eget ”vårdopp” i Slite, den första april hoppas det i plurret samtidigt som vårbadarna kastar sig i havets vågor vid Gustavsvik i Visby.
– Det håller en igång, som han säger.
Men tillbaka till uthuset, där bakom dörren fylld med transkåpor, där står hans båda hojar. Den första sportster-triken, svart med rödgula flammor på tank och skärmar, och en Harley 750 med sidvagn.
Förr körde hustrun den, då kunde de få med sig barnen vart de än skulle. Nu står båda hojarna för det mesta still.
Leif bytte en höft för ett par år sedan och läkköttet blir bevars sämre med åren. Men någon gång då och då mullrar det alltjämt i Slitekvarteren.
Annat var det förr, då körde han mil på mil längs de gotländska vägarna och som om inte det vore nog en 700-milstur till och från Split i forna Jugoslavien. Fyra veckor med bara sol sitter kvar i minnet.
Leif Persson har blivit Slite trogen under alla år. Det är helt enkelt platsen i hans hjärta.
Okej, tillbaka till museet, kolla där: jultallrikar, julgranskulor, godis, pins, barstolar, skedar, olja, Harley-tomtar, videofilmer, pennor, emblem, medaljer, magnetskyltar, ölöppnare, korkskruvar, unikaboxar, väggalmanackor, tröjor, och kolla en liten bebiströja med HD-logga, flaggor, ännu fler mc-modeller och en hel vägg med LP-skivor.
De allra flesta har han aldrig lyssnat på, om ens någon, de är inköpta för omslagens skull och gör sig fint där på väggen; Elvis, Jerry Williams, Mötley Crüe, Ann-Louise Hansson.
Men favoriten är nog trots allt soundtracket till filmen ”Easy Rider”, kultrullen från 1969 med bland andra Jack Nicholson och Peter Fonda och där Steppenwolf fick en massiv hit med låten "Born To Be Wild".
Han driver det lilla museet för sin egen skull, men han håller även öppet för bokade besök. Varje år räknar han in kanske 300 besökare.
I fjol dök plötsligt musikern och discjockeyn Clabbe af Geijerstam upp och fascinerades även han av mängden prylar.
– Jo, det var kul, man får träffa mycket folk, det gillar jag. Prata lite skit.
Hur mycket pengar samlingen kostat har han ingen aning om, vill inte tänka på, många nollor blir det.
DU&JAG, Leif Persson
Låt oss nu avsluta den här HD-rajden med lite fakta:
• För närvarande finns drygt 30 000 registrerade fordon från Harley-Davidson i Sverige.
• 688 män har Harley som förnamn, varav 221 har det som tilltalsnamn. Bland kvinnor är motsvarande siffror 84 och 36, enligt Statistiska Centralbyrån 2022.
• Eddie Meduza har gjort ett album med titeln "Harley-Davidson", hans nionde i ordningen.
• Den ideella föreningen Harley-Davidson Club Sweden bildades 1970 och har i dag 8 000 medlemmar uppdelade i tolv distrikt.
• Leif Persson drog en gång i tiden igång föreningen Harley Riders Gotland, vilken dock lades ner 1986.