I en beroendesituation kan det vara flera personer som är i behov av hjälp. Både personen som lider av ett missbruk samt dennes anhöriga. På Gotland är det socialförvaltningens beroendeenhet som arbetar med dessa frågor. De erbjuder olika former av stöd, men det är inte alltid hjälpen kan nå fram. Om en missbrukare inte själv vill genomgå en behandling så kan inte beroendeenheten tvinga personen. Endast i enstaka fall kan handläggarna besluta att tvångsomhänderta en person enligt LVM, Lag om vård av missbrukare.
– I första hand arbetar vi med frivillighet. Att personen ska ha en önskan att få stöd, hjälp och bli nykter. Är man inte intresserad av stödet finns det inte mycket vi kan göra. Det ska mycket till för att vi ska tvångsomhänderta någon. Då handlar det om att den är i så pass dåligt skick att det finns en risk för personens liv, säger Andrea Mårtensson, socialsekreterare på beroendeenheten vuxengruppen.
Hon förstår dock att det kan skapa stor frustration hos anhöriga när de ser att deras närstående inte får någon behandling.
– Det är fullt förståeligt att man som anhörig upplever att man ej blir lyssnad på och att ingen ser allvaret. Utifrån kan man undra: "Varför gör man ingenting". Det är smärtsamt för anhöriga att se. Men tvångsomhändertagande är en svår fråga. Det är det största ingripandet man kan göra och det ska inte vara lätt att låsa in någon, säger Andrea Mårtensson.
På vuxengruppen ges inga behandlingar utan de beslutar endast vilka insatser som behövs, samt att de hjälper till med samordning kring exempelvis jobb, boende och kontakt med myndigheter. Behandling kan däremot ske på beroendeenhetens alkohol- och drogrådgivnings öppenvård. Där kan även närstående få stöd.
– Många anhöriga drar ett tungt lass och känner sig motade. De kan behöva få hjälp med strategier för hur de kan hantera relationen till den beroende samt få hjälp för att kunna må bättre själva. Familjen kan vara lika drabbad som den med ett beroende men på ett annat sätt, säger Åsa Fagerlund, samordnare på beroendeenhetens alkohol- och drogrådgivning.
Som anhörig kan man själv kontakta dem om man känner sig i behov av hjälp. De har anhöriggrupper, enskilda samtal för anhöriga och barnsamtal.
När det kommer till socialförvaltningens arbete med att placera barn i familjehem så menar Eva Hall, enhetschef på familjehemsenheten, att det inte alltid går att placera barn i samma familjehem.
– Dels kan det vara svårt att hitta hem som kan ta emot flera syskon. Det kan också vara så att barnen har olika behov och därför behöver helt olika hem. Men då försöker vi hitta lösningar så att barnen kan få träffas, säger hon.
Eva Hall framhäver att de i första hand tittar på vilka resurser som finns i släkten, och hon säger att det inte finns någon åldersgräns som gör att man är för gammal för att bli familjehem.
– Åldern ska inte spela någon roll, men man ska orka med uppdraget. Det kan vara så att man bedömer att det blir ett tufft uppdrag på sikt för familjemedlemmen om man har för hög ålder. Det finns flera saker man behöver ha i åtanke.
Gällande att barn kan ha många olika handläggare under åren så säger hon att det är svårt att undvika.
– Det är så tyvärr. När ett ärende går mellan olika enheter byter man handläggare. Sedan kan det vara att folk har slutat eller att någon är hemma föräldraledig. Vi försöker alltid ha kontinuitet i handläggare men det kan finnas anledningar, säger Eva Hall.