Det blåser hårda, varma vindar runt den tjärade strandboden vid Sjauster fiskeläge, Jennifer Petterssons och hennes familjs gotländska sommarparadis.
– Jag har varit här varenda sommar sen jag var tre år. Den här stugan tillhörde min låtsasmamma, säger Jennifer, som tillsammans med äldsta dottern Laila redan hunnit ta ett morgondopp i de höga vågorna.
Jennifer, som växte upp i Visby, flyttade i 20-årsåldern till Amsterdam för att gå på Konstakademien där. Planen var att stanna ett år.
– Jag hade inga intentioner att stanna 20 år i Holland. Det blev bara så och jag var väldigt nöjd med mitt liv där.
Efter utbildningen började Jennifer arbeta som dokumentärfilmare. När hon träffade sin man Jair Stein, som är radioproducent på den holländska motsvarigheten till P1, gick Jennifer över till radio.
Innan de fick sitt första barn hade hon inte ägnat en tanke åt den holländska barnomsorgen och skolan. Men när Laila föddes 2010 blev det ett smärtsamt uppvaknande.
– Jag hade inte förstått att barnomsorg och skola i Holland var så extremt annorlunda mot svensk, jag tänkte att det är ju ett så välutvecklat och rikt land.
Men redan från början blev skillnaderna tydliga.
– I Holland får man 16 veckors föräldraledighet, inklusive ledighet under graviditeten – det är ganska lite tid med din baby. När de är bara tio-tolv veckor lämnas de till dagis, berättar Jennifer.
Papporna får två dagars ledigt, en för att vara med på förlossningen och en för att registrera faderskapet.
– Två hela dagar, säger Jair, håller upp två fingrar i luften och skrattar ironiskt.
Jair tog dock ut semester och kunde på så vis vara hemma i en månad.
När Laila var sex månader började hon på dagis.
– Det tyckte alla i Holland var jättesent och jättelyxigt, säger Jennifer.
Själv hade hon en klump i magen och berättar om den holländska barnomsorgen, där barn ibland börjar så tidigt som vid sex veckors ålder. Där lågutbildad personal arbetar i stora barngrupper.
– Bebisar ligger i små vippstolar, som kan vara vända mot väggen ibland. Bebisar kan skrika 10-20 minuter utan att någon tar upp dem. En kompis som är musikant och åker runt och spelar på dagis sa ”hade jag vetat det här hade mitt barn aldrig fått gå på dagis”.
Dessutom är barnomsorgen betydligt dyrare än i Sverige.
– Det kostar verkligen skjortan – 7 euro i timmen, även om du kan få ett litet bidrag beroende på inkomst. Men framför allt är det en enorm skillnad på vad det offentliga lägger ner. I Sverige är det mer än åtta gånger så mycket per barn, jämfört med Holland.
2013 föddes parets andra dotter, Lova. I höstas började hon, liksom sin storasyster och alla andra holländska barn som fyraåring i en slags förskoleklass.
– Det kan vara över 30 fyra- och femåringar, som sitter i ett klassrum med en lärare, säger Jennifer.
Det egna föräldraskapet och uppvaknandet som följde med det, fick Jennifer och att mer grundligt börja utforska den holländska barnomsorgen och skolan. Och ju mer hon tog reda på, desto tydligare blev skillnaderna mot det svenska systemet.
– Jag visste så lite och jag blev ganska förvånad över det jag upptäckte. Samtidigt bor jag i ett land där alla tycker att det är helt normalt. Ungefär ”inte helt optimalt, men det är så det är”, ingen gör uppror.
Jair, som bott hela sitt liv i Amsterdam och själv gått igenom hela det holländska skolsystemet, delade från början just den inställningen.
– Ingen blir torterad, de överlever – det lustiga är att när jag nu pratar med andra om det här, hör jag dem säga samma sak. Det visar på ambitionsnivån för den holländska skolan, säger Jair och fortsätter:
– Jag försvarade det holländska systemet och det blev mycket spänningar. Jag trodde att det var en romantiserad och nostalgisk bild av någon som längtar tillbaka till sitt hemland.
Jennifer fortsatte att ta reda på mer och det resulterade i podcasten Opgejaagd, som betyder uppjagad eller stressad och som beskriver hennes känsla inför ämnet.
– Jag kände att om jag accepterar att ha barnen på ett sånt här ställe, så måste jag göra något riktigt viktigt på dagarna.
Så småningom blev även Jair involverad.
– I början var jag bara en karaktär som försvarade det holländska systemet, säger Jair.
Men när han trots invändningar följde med på ett reportage i en skola, fick även Jair en annan syn på saken.
I februari började de sända podcasten, totalt har det blivit nio avsnitt, som utifrån familjens egna dilemman, belyser olika delar av förskola och skola ur ett större perspektiv.
Medan den svenska skolan, men även barnomsorgen, får utstå hård kritik här hemma och larmen om dåliga skolresultat duggar tätt, framstår den för Jennifer och Jair till stora delar som en förebild. I ett avsnitt besöker Jennifer förskolor i olika delar av Sverige.
– Jag märkte att i den svenska förskolan var barnen som små vetenskapsmän, som skulle undersöka olika saker och ge sig ut i skogen, säger Jennifer:
– Det där är kanske svårt att se som svensk, när man tycker att allt är skit.
Det Jennifer framför allt vänder sig emot i den holländska skolan, är bristen på personlig uppmärksamhet och kontakt i klassrummet.
De stora klasserna, med många små barn och endast en vuxen, kräver hård disciplin och att barnen ska sitta stilla och tysta, när de istället kunde lära sig saker eller utforska sina egna intressen.
– Mycket av de två första åren i holländsk skola handlar om att disciplinera de här barnen och skapa en arbetshållning. Medan det holländska experter säger att barn behöver i den här åldern, att röra på sig och få följa sin egen nyfikenhet i en intressant och utmanande miljö, stämmer bra med det jag har sett här i Sverige, säger Jennifer.
– En annan skillnad är att de svenska pedagogerna ville att grupperna skulle vara små för att barnen ska prata och träna språket. I Holland är det viktigare att de ska lära sig vara tysta, säger Jair.
De målar upp en bild av en skolvärld där resurserna är knappa, kunskapsmålen orimligt högt ställda och där eleverna knappt känner sina lärare. Det senare blev Jennifer varse när hon hjälpte Lailas fröken att städa klassrummet.
– Jag tyckte synd om henne eftersom ingen annan skrev upp sig. Så Laila och jag gick dit och hon tyckte att det var helt fantastiskt.
– Det var första gången hon fick lite egen kontakt med sin fröken. Efteråt sa hon ”mamma, jag har pratat i flera minuter med fröken”, berättar Jennifer.
Samtidigt lyckas Nederländerna bättre än Sverige i Pisa-undersökningen.
– Om man bara tittar på mål och resultat, ser det holländska systemet ut att fungera. Men om man går in i ett klassrum och pratar med eleverna, ser man något annat, säger Jair.
Parets podd har fått oväntat stor uppmärksamhet i Holland, blivit omskriven i tidningarna och blev till och med ett inslag på kvällsnyheterna på tv.
– Jag trodde att jag skulle bli stenad på gatan och bli tvungen att flytta till Sverige. Men podden har verkligen blivit omfamnad, många föräldrar känner igen sig, men ingen vill vara en gnällförälder, säger Jennifer.
– Det finns till och med ett riktigt ord på holländska för gnällförälder; ”zeurouder”, förklarar Jair.
I perioder har Jennifer fått upp till 20 mejl om dagen från föräldrar, lärare, psykologer och barncoacher som berättar om sina egna erfarenheter av det holländska skolsystemet. Nu är podden ett avslutat kapitel, men engagemanget finns kvar.
– Jag tror att jag kommer att fortsätta med det här ämnet. Det känns också som att något viktigt är på väg att hända. Det har kommit flera politiska beslut, som att de nationella proven för femåringar inte längre ska vara obligatoriska och de har sänkt antalet barn per personal för de minsta bebisarna, säger Jennifer.
– Och de två dagarna för pappor har blivit fem, säger Jair.
Arbetet med podden har även påverkat familjen på ett personligt plan och deras inställning till skolan.
– Jag har fortfarande svårt för det, jag tycker att det är jobbigt att ta dem till skolan, säger Jennifer.
Familjen har övervägt att flytta till Sverige och i vintras var de här på besök.
– Jag fick panik. Jag visste förstås att hon drömde om Sverige, men jag hoppades att det skulle gå över. Jag har bott i Amsterdam i hela mitt liv, jag har inte varit borta därifrån mer än några månader och jag är ingen äventyrlig person, medger Jair.
Inte heller Jennifer vill egentligen flytta tillbaka.
– Jag älskar verkligen Amsterdam. Om skolan och dagis inte hade varit problematiska hade jag aldrig längtat hem. Jag har bott där hela mitt vuxna liv, jag har mina vänner där och har gjort mig ett namn inom radio och film.
Även Laila var tveksam efter Sverigebesöket.
– När vi kom tillbaka sa hon ”kan vi inte se om det finns någon annan skola här”. Hon har också blivit så osäker under skoltiden. Jag har märkt att många barn i Holland blir det, trycket är så högt, de måste lära sig så mycket som är lite för svårt. Då känns det svårt att flytta till ett annat land, säger Jennifer och fortsätter:
– Det är ett sånt otroligt dilemma.
Familjen har tittat på en annan skola, utanför Amsterdam, som de hoppades att barnens skulle kunna börja i redan till hösten. Men då de inte hittat någon bostad i området, ser barnen ut att fortsätta i sin gamla skola till hösten. Till dess fortsätter sommarlovet på den gotländska ostkanten, mellan sandhed och himmel, med havet som breder ut sig mot horisonten och dagar fyllda av lek, bad och fiske. Ett liv som står i tydlig kontrast mot vardagen hemma i lägenheten, i ett tätbefolkat Amsterdam.
– Jair har studerat biologi och lär barnen om fåglar och fiskar. Jag har en känsla av att barnen lär sig mer när de är lediga än när de är i skolan, säger Jennifer.