Texten kommer från Gotland Just Nu
Hon kom som ett yrväder en aprilafton. Första meningen i ”Hemsöborna” svävar förbi som en vinjett till ett teveprogram när Ann Söderlund rusar in i Urban Delis sorl på Sveavägen i Stockholm. Visserligen är det mitt i lunchrusningen och istället för ett höganäskrus i en svångrem om halsen bär hon fem månader gamla Frans i en bärsele. Kanske är Gotland för henne vad Kymmendö var för Strindberg. Där ser hon i alla fall sig själv som gammal. I drömmen sitter hon i bersån på sin tomt i Valleviken och skriver barnböcker.
– Skrivandet är tidlöst, det är något jag bär med mig genom hela livet, säger hon.
En färgsprakande virvelvind som pratar i rasande fart. Ann Söderlund har nära till både skratt och svärta. Hon har just varit och spelat in podcasten ”Lillelördag” tillsammans med Anitha Schulman. På tidningen Familjelivs hemsida bloggar hon om föräldraskap och vardagsliv. Hon gör även ”Gravid-podden med bebis” tillsammans med Andrea Brodin.
Hon hinner bara ta en sked av tomat- och kokossoppan innan Frans börjar gråta ihållande och efter en stund får hon avbryta och lämna restaurangen. Hon lägger ut en bild av den frestande tallriken på Instagram med orden: ”Skulle äta den här lunchen och göra intervju. Bebis ville annat”. Det blir istället en promenad i vårsolen i närheten av kvarteret där hon och hennes stora familj bor. Frans är hennes femte barn, bror till Ossian 15 år, Ilon 13 år, Dante 11 och Bobo 3.
– Det är därför vi måste ha ett stort hus på Gotland, säger hon med ett brett leende.
Familjen tillbringade sin första sommar i Valleviken förra året efter att ha renoverat huset under våren.
– Vi är inte så händiga någon av oss, men vi har god vilja, säger Ann.
Pigstugan och ladan är från 1700-talet, boningshuset från 1912. Från en stor balkong på andra våningen ser de ut över landskapet i solnedgången. Ann blev introducerad till Gotland av Hannah Widell, en av hennes bästa vänner, som visade henne alla sina smultronställen.
– Jag blev omedelbart förälskad i de norra delarna av ön, det karga och växlande landskapet. Det är svårt att värja sig, säger Ann Söderlund och fortsätter:
– Det är härligt med mixen av klassiska sommarattribut och kultur, mat och konst. Och så är det ju hisnande vackert, man blir hänförd. Det är som att gå omkring i en levande tavla, det gör gott i själen.
Ann hyrde ett stort hus i Rute samma sommar som stenugnsbageriet öppnade, 2006. Varje morgon möttes hon av doften från nybakat bröd. Hon har även bott några somrar i en gammal frikyrka i Martebo tillsammans med sin dåvarande man. Separationen innebar inte att Ann Söderlunds dröm om Gotland tog slut. Det var slumpen att det blev just huset i Valleviken. Ann satt och ögnade igenom ett veckobrev från en mäklarfirma då hon plötsligt kände igen ett av husen som var till salu på Gotland.
– Jag och Hannah brukade gå förbi där, undra och fantisera. Det var så perfekt, men vi såg aldrig någon där. Det var som ett spökhus. Jag kände att det var rätt hus för oss att befolka, säger hon.
– Vi behövde ett sommarställe för att samla alla barnen i olika åldrar och ville ge dem en fast punkt. Dessutom har jag ett stort behov av att skapa: måla, plantera, pyssla och fixa. Jag tror det här är början på ett livsprojekt.
Sommarhuset var både en dröm och ett mål, för att hitta ett lugn. För första gången kände hon sig inte stressad och behövde inte jäkta så mycket som hon gör i sin vardag.
– Jag har alltid drömt om en lada och det är härligt att bo nära vatten, med en annan sorts luft och ett speciellt ljus, säger hon.
Ann Söderlund för en intensiv tillvaro med korta och långa projekt som löper parallellt. Hon går in och ut i olika världar. Både hon själv och hennes man Mathias Johansson har fria jobb och kan stanna på Gotland under längre perioder. Mathias arbetar som designer och driver företaget Cirkuslampan.
– Det är en skön känsla när man åker över rampen från färjan. Jag känner på något illusoriskt sätt att ingen kan nå mig där på ön, säger Ann. ?
Hon minns sin barndoms somrar som fragmentariska och med en känsla av rotlöshet.
– Jag var alltid avundsjuk på mina kompisar som hade sommarställe. I deras ögon kändes sommaren så lång eftersom de kunde vara på samma plats.
Hennes mamma var från Småland och hennes pappa föddes i Katrineholm. Han var journalist på Expressen och Ann och hennes äldre syster Åsa flyttade runt mycket under uppväxten.
– Det var under gulderan då de hade egna redaktörer och fotografer i olika städer där pappa fick uppdrag, säger hon.
– Det kanske är därför som jag är så ombytlig och rastlös i mitt sinne. Jag vill gärna att det ska hända saker och även på så sätt är Gotland bra för mig. Det finns alltid mycket att se och göra på ön.
I Rute socken bor hon granne med sina bästa vänner, som också har sommarställen i området. Hon kallar det skämtsamt för ”medialand”.
– Det finns de som kritiserar det där och undrar varför man ska umgås med samma människor som i Stockholm. Men många som jag känner hinner jag inte umgås med i stan, där familjeliv och karriärer snurrar på.
Ann Söderlund, en tjej med livlig fantasi, började tidigt intressera sig för böcker och ord. Efter gymnasiet valde hon mellan teater- och journalistutbildning. Det är två intressen som hon idag kombinerar, närmast i showen ”Kvinnogrisarna” tillsammans med podd-kollegan Anitha Schulman.
– För 20 år sedan sa föräldrar fortfarande till sina barn att de måste ha ett riktigt jobb och jag valde journalistyrket och jobbade extra som reporter på Katrineholms-Kuriren under studietiden, säger Ann.
Hon kastades in i allt möjligt och kände att det passade henne som hand i handske.
– Skrivandet har alltid varit lätt för mig, det flyter bra trots mitt något virriga inre, säger hon och skrattar.
Efter studierna började Ann Söderlund jobba på Frida förlag. Endast 23 år gammal startade hon tidningen Solo.
– Det var jättekul och lärorikt. Jag startade även tidningen Silikon, den första medietidningen som stod på tre ben, som teve, tidning och internet, berättar hon.
Det var så hon blev upplockad av teve, där hon deltog i en tjejpanel på TV3. Sedan dess har hon arbetat som programledare på flera olika kanaler.
– Det är viktigt för mig att vara min egen. Om jag ska göra ett teveprogram vill jag gärna komma med idén själv. Som anställd måste man göra som man blir tillsagd och det har jag aldrig gillat, säger hon och ler. I nästa stund djupnar ansiktsuttrycket av allvar.
– Tidiga 20-årsåldern var en svår period i mitt liv, då min mamma var döende i cancer. Det är mycket därför som jag tycker att det är så viktigt med ett sommarställe, att semestern inte ska vara så flyktig, att man ska ha saker att minnas, en plats att samla familj och vänner på.
Idén till teveserien ”Djävulsdansen” om medberoende, som visats på SVT i två säsonger: den första om missbruk och den andra om psykisk ohälsa, fick hon och vännen Sanna Lundell. ”Det här känns som vårt livs viktigaste uppdrag”, säger de i inledningen. I boken ”Djävulsdansen: bli fri från medberoende” berättar de om att vara nära anhörig till en person som har problem med missbruk och ger verktyg för hur man tar sig ur det.
Vännerna träffades i ett journalistkollektiv på Södermalm, där de upptäckte att de hade mycket gemensamt. Båda mådde dåligt och genom åren har de hjälpt och stöttat varandra genom kriser.
– När jag separerade från pappan till mina tre första barn tänkte jag att det pratas alltför lite om det här. Du tror att du är ensam om att vara i den här situationen, fast man vet att det är över en miljon människor i Sverige som dricker för mycket, säger hon och fortsätter:
– Jag är Hans Rosling-fantast och tycker att man ska bygga upp saker med statistik, siffror och fakta så man verkligen vet hur det är. Om jag bara hade vetat att det var så många som var i samma situation eller vetat mer om vad som händer med någon som sitter fast i ett missbruk eller psykisk ohälsa, att det inte är något självvalt, så hade det varit så mycket lättare att ta sig igenom krisen.
Det råder inget tvivel om att hon brinner för det här. Tillsammans med Sanna reser hon runt i landet och föreläser och nu under våren sitter de och skriver på en ny bok som ska handla om medberoende till någon med psykisk ohälsa.
– När två bästa vänner ses för att skriva tillsammans kan det bli problem. Vi har så mycket att prata om och timmarna rusar iväg. Vips är det tid för hämtning. Vi brukar säga att det är kreativitet att omfamna livet, säger Ann Söderlund.
Hon menar att det var en befrielse att berätta sin historia, samtidigt som det var väldigt personligt påfrestande.
– Vi gjorde det mycket för barnens skull. Min och Sannas mission är att man ska kunna gå till skolan och säga att min mamma är alkoholist likaväl som man kan säga att min mamma har cancer – och få samma stöd. Känslor av oro, skam och skuld är någonting som vi ägnar oss mycket åt i det här landet.
Hennes egna erfarenheter av medberoende har påverkat hennes liv på många sätt.
– Jag har en personlighet som vill hjälpa och tycker synd om andra. Jag har haft svårt att släppa taget om relationer och stannat längre än jag borde, blivit jag-svag och glömt bort mig själv. Jag tror att jag har försökt kompensera mina personliga tillkortakommanden med att ta plats yrkesmässigt, på en plattform där jag får synas och höras och göra det jag vill.