46-åringen blev känd för de breda massorna när han klev på uppdraget som partisekreterare i Moderaterna – och särskilt uppmärksammad blev han när han spelade en betydande roll i partiets förnyelseprocess, som sedan ledde fram till alliansens valseger 2006.
I centrum: Fredrik Reinfeldt, Anders Borg – och Per Schlingmann.
I dag är den trion splittrad och förlorad för Moderaterna och partiets popularitet har rasat.
Ändå finns inga som helst planer på en politisk comeback.
– Jag är medlem i Moderaterna, men i övrigt har jag inga band till partiet. Känner mig inte alls lockad av att återvända till politiken, säger Per Schlingmann.
– Svensk politik är väldigt mycket ett spel och jag förstår att väljarna tycker att det är otydligt vad som skiljer de klassiska partierna åt. Tyvärr spelar detta Sverigedemokraterna i händerna. De har en helt annan syn, och den upplevs då som tydlig.
”I maktens öga” heter Per Schlingmanns spänningsroman.
Almedalsveckan är i full gång.
Sveriges kvinnliga statsminister ska avgå och det utbryter då en maktkamp och ett inbördeskrig i det stora, ledande partiet.
Vem ska ta över?
Näringsminister David Ehrling vill ha posten.
Precis som Ann-Louise Hegel, miljöminister.
Tempot är intensivt redan från första sidan, intrigerna tätar snabbt.
Vad ger du romanen för betyg?
– Betyg? Oj! Utifrån var jag stod för två år sedan när jag började skriva den så skulle jag nog säga en stabil fyra.
Fyra vadå?
– Fyra kruttorn!
Per Schlingmann har tidigare gett ut flera faktaböcker.
– Men jag har alltid velat skriva fiktivt, skönlitterärt. Från början var tanken att jag skulle skriva den här boken ihop med en kompis, men jag kände ganska snabbt att jag ville skriva den själv.
Vad tillför den?
– Innan fanns det ingen som riktigt lyckats med att gestalta politiken och det politiska spelet, vad som händer och sker bakom fasaden. Men det är inte enkelt och det ställs enorma krav eftersom verkligheten nästan alltid överträffar dikten, säger Per Schlingmann.
Han drar en parallell till manusförfattarna bakom den amerikanska serien ”House of cards”, den med Kevin Spacey, Robin Wright och svenske Joel Kinnaman i huvudrollerna.
– De fick stora problem efter att Donald Trump hade vunnit presidenvalet och menade att fantasin inte längre räckte till. Vad de än hittade på så överträffade Trump detta i verkligheten.
Mot slutet av skrivandet exploderade debatten kring fake news och filterbubblor och Per Schlingmann valde att anpassa storyn en aning.
– Jag ville visa hur makthavare allt mer vänder sig direkt till människor via egna kanaler och försöker komma runt medierna, säger han.
Varför valde du att låta handlingen utspela sig i Almedalen?
– Du kan aldrig, aldrig gömma dig där. Det är en extremt utsatt plats för en makthavare. Du kan sitta i ett möte på ett hotellrum och diskutera stora frågor och samtidigt väntar hela medieuppbådet nere i lobbyn. De vet var du är och du kommer inte undan.
Kommer du att få kritik för boken?
– Ja, det kommer jag säkert att få, men inte ur ett faktaperspektiv. I så fall är det för mitt språk, mitt sätt att skriva. Men jag är väldigt nyfiken på att få höra läsarnas reaktioner.
När utspelar sig handlingen?
– Några år fram i tiden, det kan vi se inte minst genom att Sverige i boken har en kvinnlig statsminister.
När får vi det i verkligheten?
– I en relativ närtid. Vi är inne i den utvecklingen nu när vi får allt fler kvinnliga makthavare. Dessutom kvinnor med en annan kulturell bakgrund, säger Per Schlingmann.
Sedan Per Schlingmann klev in i politiken och blev en påpassad, offentlig person, så har medielandskapet förändrats radikalt.
– Det finns enormt många fler medier i dag. Förr var de färre, men hade å andra sidan väldigt stor makt. Almedalsveckan har också genomgått en stor förändring. När politikerveckan var ung rapporterades endast det som hände på dagtid, så är det inte längre.
– Jag minns att det var runt 2006 som det slog om. Då började medierna ta massa bilder på folk och dokumenterade vem som pratade med vem och så vidare. Webbredaktionernas möjligheter att snabbt få ut ”nyheter” gjorde att man även blev mer påpassad och bevakad kvällstid, berättar Per Schlingmann som har fört in detta i bokens handling.
En scen utspelas på Restaurang Gamla masters, vid Stora torget i Visby.
En något salongsberusad näringsminister, David Ehrling, sitter i soffan med en av näringslivets största pampar. Detta känsliga och olämpliga möte dokumenteras av en kvällstidningsjournalist som med hjälp av mobiltelefonen filmar samtalet genom en springa bakom draperiet vid krogens toaletter.
Detta får givetvis stora konsekvenser för huvudrollsinnehavare Ehrling i sin jakt på statsministerposten och rollen som framtida ledare för partiet.
Årets upplaga av Almedalsveckan saknar Sveriges statsminister, Stefan Löfvén.
Detta ser inte Per Schlingmann som något dramatiskt.
– Nej, det har hänt förr och det kommer att hända igen, säger han.
Varför gör han så här?
– Det är ett spel, naturligtvis. Han vill skapa en bild av att han tar avstånd från den elit som finns i Almedalen och i stället profilera sig som en ledare som ser hela Sverige. Utfallet kommer väl att visa om det var rätt tänkt och det ska bli spännande att se. Men visst hade han hunnit med att hålla tal i Almedalen också, så lång tid tar det inte att flyga till Visby.
Det har varit kraftig turbulens inför årets Almedalsvecka, men att framtiden är hotad för denna demokratiska mötesplats tror inte Per Schlingmann.
– Nej, men Visby måste fortsätta att vara generös med platsen, för det är trots allt de som kommer hit som fyller Almedalsveckan med innehåll. Så länge det är som i dag med ett lysande jobb av besöksnäringen, restauranger, caféer och hotell, då är det ingen fara. Dessutom är Visby och Gotland en perfekt plats för reflektion.
Det går alltså inte att flytta politikerveckan?
– Nej!
Endast två dagar återstår av Almedalsveckan 2017 och Per Schlingmann har haft ett hektiskt program. Belöningen blir semestern i sommarhuset på södra Gotland.
Är Hoburgsgubben en överskattad turistattraktion?
– Möjligtvis själva Hoburgsgubben. Men platsen är magisk och restaurangen med sitt härliga sätt att servera är verkligen något att besöka. Och så är ju ”vacker kustväg” just magiskt vacker. Men svaret på frägan är – ja.
Är det för dyrt att ta sig till Gotland?
– Det börjar bli på gränsen, och jag är orolig för att vi snart passerar gränsen.
Vilken Gotlandsfråga skulle du vilja lyfta, och varför?
– Utnyttja vattenlinjen bättre i Visby. Jag tycker att det är oerhört märkligt att vi i dag använder så fantastiska platser mot vattnet till parkering. Obegripligt! Potentialen att integrera vattnet mer är stor. Varför inte anlägga strand nedanför Almedalen och varför inte en krog med den magiska utsikt det kan erbjuda?