Nyförälskade Erik och Matilda på Gotland.
– Vi skulle inte ha träffats egentligen, säger Matilda Lönnqvist.
Ändå träffas de en vårdag 2018 när hon är 21 och han är 23. Hennes kompis svajpar gillande på Matildas dejtingapp, även om hon inte gillar det hon ser. Erik, en fordonsförare inom försvaret som nyligen har flyttat till ön.
– Han hade en jättefånig profil, en tanktop på sig och var stockholmare dessutom. Men han svajpade och skrev till mig på en gång, säger Matilda.
De går ändå på en första dejt, som hon beskriver som dålig och stel. Ändå är det något som klickar och han fortsätter skriva. På andra dejten väljer han helt fel biofilm, men det blir ändå fler dejter. Efter tre veckor har de blivit ett par och allt i deras relation går snabbt.
– Det var som att vi var gjorda för varandra, säger hon.
Deras vardag är romantisk och dramatisk om vartannat. De har kladdkake-picknick på Högklint när de blir ihop och han friar till henne några månader senare vid kärleksporten i Visby. Det blir även några sjukhusvistelser. Han åker in på lasarettet med streptokocker i blodet när de fortfarande bor på Gotland och hon får åka ambulanshelikopter efter en ridolycka när de har flyttat till Västerås.
– Vi var snabba på allting. På fars dag 2019 så plussade vi. Då var jag gravid i tredje eller fjärde veckan. Vi var så klart jättelyckliga, men jag låg och grät om kvällarna, mådde illa och var hormonell, säger Matilda.
Det blir en tuff graviditet, med urinvägsinfektion, migränanfall, fostervattensläckage och graviditetsdepression. Trots sitt tillstånd vill hon gifta sig och det stora traditionella bröllopet byts ut mot en hemlig vigsel i stadshuset. Som man och hustru föder de en son.
Erik och Lukas efter födseln.
– Det går inte att beskriva Eriks blick och den lycka han kände då. Jag hade varit orolig innan att jag inte skulle känna kärlek för barnet på grund av min svåra graviditet, men hur mycket pain in the ass han än hade varit så skulle jag skydda honom mot allt, säger Matilda.
Matilda, Lukas och Erik tillsammans.
Graviditetsdepressionen släpper, men ersätts snart av en förlossningsdepression. Erik får ta hand om de båda och mår allt sämre han med. Till slut åker de till ön och föräldragården i Sproge. De har sömnbrist och småtjafs men har det ändå fint tillsammans. Tills allt förändras en tidig morgon.
– Lukas var ganska jobbig och vi hade sovit jättedåligt. Erik är utbildad i att sova dåligt och när Lukas vaknade vid fyra och vägrade somna frågade jag om han kunde ta honom. Erik satte sig upp på sängkanten och jag såg att något var fel, men jag tänkte att vi tar det imorgon bitti. Han tog Lukas i famnen och jag somnade om, berättar Matilda.
När hon vaknar ligger deras två månader gamla son och sover i vaggan. Hennes mamma frågar var Erik är och säger att bilen är borta. En ambulanshelikopter har synts i luften och det rapporteras om en olycka på vägen mot Visby.
– Jag ringde Erik. Snälla svara. Jag älskar dig. Bara svara, berättar Matilda.
Med mobilen i handen packar hon in sig själv, sin son och sin mamma i bilen och kör mot olycksplatsen.
– När jag kommer runt kröken ser jag en lastbil som är vält i motsatt körriktning och en vit bil i ett dike på andra sidan vägen. Då visste jag att det var Erik, säger hon.
Iklädd trasiga byxor och foppatofflor springer hon mot bilen men snubblar och blir uppfångad av en polis. Rabblar registreringsnumret på sin bil och får snart veta att det är han.
– Jag bara sjönk ihop, benen bara vek sig, jag kunde inte ens skrika. Jag hade Lukas i famnen men klarade inte av att hålla honom och tryckte upp honom i famnen på poliskvinnan. Stod där still. Tårarna rann. Jag visste inte om han levde, säger hon.
När han flygs iväg i ambulanshelikoptern får hon åka med polisbilen med blåljus till lasarettet. Erik är inne på operation. Pulsen har stannat och startats igen. Helikoptern ska ta honom vidare till Stockholm. Hon, bebisen och mamman åker efter med färjan och sätter sig slutligen i anhörigrummet på Karolinska sjukhuset. Där får hon veta av läkaren att hennes man nog inte kommer att överleva dagen.
– Jag ville inte ge upp eller ens tro det. När man är 23 år är det inte ett besked man tror att man kommer få om den man älskar mest. Han var levande och pigg ett dygn tidigare, säger Matilda.
Läget är kritiskt i en vecka. Halspulsådern och kroppspulsådern har brustit. Underkroppen är full av frakturer. Lungan får blodpropp. Hjärnan är förstörd. Hon lär sig snabbt om hans sjukdomsbild och pratar med sjukvårdspersonalen för att få kunskap och terapi.
– Jag tänkte utbilda mig till att vara hans sjuksköterska när han vaknade. När man har gift sig så är det i nöd och lust, säger hon.
Matilda är vid Eriks säng fram tills han dör 11.02 den 15 september.
– Det var som ett hål som aldrig tar slut, som att jorden försvann under fötterna. Jag var beredd på det, men ändå inte på att veta att det bara är Lukas, vår lilla, och jag kvar, säger hon.
Efter dödsbeskedet ska allt från begravning till bouppteckning lösas. Matilda tar med sig Lukas hem till föräldragården. Även om hon får stöd i sorgen får hon också trösta andra, bemöta frågor och höra rykten.
– Det var rykten om att de hade behövt kapa benen av honom för att komma loss. Många som sa att han hade tagit livet av sig eller att han hade tagit droger eller druckit alkohol. Många ville veta om vi hade bråkat. Det var svårt att hantera när allt var så nytt. Jag var så arg. Men jag var inte arg på Erik eller på lastbilschauffören, det var inte deras fel, säger Matilda.
Sedan olyckan har hon läst polisrapporten, vittnesförhör och obduktionsprotokoll.
– Han hade inga andra substanser i blodet än vad sjukvården hade gett honom, säger Matilda som har dragit sin slutsats om vad som hände.
– När lastbilschauffören såg honom i bilen hängde han över ratten. Det som troligtvis hände var att han fick en stroke när han körde bil. När jag berättade om Eriks symptom innan sa överläkaren att det lät rimligt, men de kan inte säga att det var det, säger Matilda.
En naturlig dödsorsak gör det lättare att gå vidare, tillsammans med hjälp från familjen, timmar av terapi, stöd från myndigheter och tid med sonen. Hon hoppas kunna få en egen lägenhet för henne och Lukas framöver. Nu klarar de sig på föräldrapenning, barnbidrag och änkepension och snart tar studiebidrag vid, när hon ska studera till undersköterska.
– Bara för att Erik dog får jag inte sluta leva. Först ville jag det, men jag är 23 år och vi har en jättefin liten bebis som bara har en förälder kvar, säger Matilda Lönnqvist.