Kungsörnen hittades i Alva av en privatperson och har vårdats av Måns Hjernquist som är viltrehabiliterare. Det är en ungfågel utan synliga skador men utmärglad.
– Han är kraftlös och har dåligt med hull och muskler.
När Måns hämtade kungsörnen var den dyngsur och svag men inga ben verkar vara brutna. Den har inte heller några brännskador eller synliga sår.
– Jag gjorde en initial bedömning på plats och registrerade omständigheterna i terrängen, säger Måns som beslutade att det var värt att försöka rädda den.
Måns jobbar tillsammans med Fredrik Engström som är veterinär. En lokal har gjorts i ordning i Sproge där de kan behandla och mata skadade fåglar. Ett behandlingsrum och två större utrymmen finns, inredda för att fåglarna ska få så mycket lugn och ro som möjligt.
– Det är hans revir och där ska han få vara ifred för att återhämta sig.
Enda störningen i den vilda fågelns liv är när Måns ger honom mat och veterinären undersöker honom. Det är en avvägning som görs för att öka fågelns chans att överleva.
Efter ett par dagar med näringslösning har tillstånden inte förvärrats och örnen sväljer köttet som stoppas i hans mun. Nu ska också veterinären göra en mer ingående undersökning.
Fågeln hämtas och Måns tar ett fast grepp runt benen ovanför de enorma klorna. Örnen är vaken och blicken fast, till synes lugn och den gör inga ansatser till att fly. Det hade annars varit ett gott tecken.
Veterinären kollar temperaturen, känner på kroppen och vingarna och tittar i ögonen och halsen.
– Jag hör att den rosslar, säger Fredrik som misstänker en infektion i luftrören och ordinerar antibiotika.
Det är alltid en avvägning om det är värt att stressa örnen för att rädda den.
– Om den kan bli så återställd att den kan leva och skaffa sig mat själv, gör vi ett försök. En örn med en bruten vinge skulle aldrig klara sig. Vi avlivar hellre än att den lider i onödan.
Tyvärr klarade sig inte den här kungsörnen.
Det är bara hotade arter som rehabiliteras och görs då med tanke på populationen, inte på den enskilda individen.
– En enda kungsörn kan representera en procent av hela beståndet, säger Måns och jämför talgoxar i tusental med kungsörnar som bara finns i ett hundratal.
För att få jobba som viltrehabiliterare har Måns gått en kurs hos organisationen KFV, Katastrofhjälp fåglar och vilt. Förutom det behövdes en lokal och ett godkännande av länsstyrelsen. Han är den polisen vänder sig till när de får in rapporter om skadade fåglar.
Som viltrehabiliterade får Måns också mängder av samtal från privatpersoner som hittat en skadad fågel.
– I regel handlar det om fågelungar som folk vill veta hur de ska hjälpa. Rådet är att lämna dessa ifred. Det är ofta så att föräldrarna finns i närheten, säger Måns.
Kungsörnar skadas i första hand av elledningar och vindkraftverk. Sårskador av taggtråd är en annan orsak liksom olaglig jakt. Örnens enda fiende är människan.
– Viltrehabilitering är en form av kompensation för de skador vi ställer till med för rovfåglarna, säger Måns som några dagar senare hade örnen avlidit.
Allt arbete är ideellt. Inte en krona i stöd kommer från samhället vilket innebär att viltrehabiliterare står för alla kostnader själva, från att åka och hämta fågeln till mat, medicin och boende. Någon organisation för ekonomiskt stöd finns inte idag.
