DU&JAG
Det sista jag frågar innan vi bryter upp efter intervjun i det lilla huset i Stånga är det här:
Varför ställer du upp på att berätta om det här?
– För att det måste gå att prata även om det svåra. Jag vill inte att folk ska tassa på tå runt mig, undrar någon något är det bara att fråga, svårare än så är det inte.
I augusti opererades Melker på Karolinska sjukhuset i Solna för en elakartad tumör i hjärnan.
Från att han varit trögtänkt och seg i många år är han nu glasklar och alert, åtminstone de stunder han inte översköljs av massiv hjärntrötthet.
Det är bra, skönt. Han kan inte minnas senast han läst en bok utan kamp. Men han vet att det sannolikt inte varar i evighet. Sjukdomen är obotlig och risken att tumören återkommer är stor.
Han räknar med att den leder till döden.
– Det är som det är, jag försöker leva så bra det går. Det är värre för Linda som står bredvid och inget kan göra, säger han.
Vi pratar om det i den här intervjun. Om när livet ändras och ingenting längre är som förr.
Okej, vill du ha ett soundtrack till läsningen? Får Melker välja blir det svenska bandet LOK. För dig som inte vet är det rap-metal. Med andra ord: det brölar rätt bra, rätt hårt. Det är Melkers musik. Musik för en frostnatt, men när vi ses gör vi det trots allt i tystnad.
Stånga en fredagsförmiddag om hösten. Stilla, aningen av regn den här dagen, lukten av jord, löven som singlar.
För Melker och sambon Linda är det här världens mitt, mer centralt går inte att leva. Han har ursprung i Alskog, hon i Havdhem och då ligger Stånga mitt emellan.
– Jo, skrattar de. Här finns ju allt, skola, affär, bussförbindelse, bowling, skytte om man vill och det är nära till Hemse. Här saknar man inget.
Så det är mer nära till allt än långt till allt?
– Precis, vi trivs utmärkt. Här är inte långt till något.
Melker och Linda träffades för tio år sedan, nostalgikväll med kulörta lyktor på festplatsen Ekbacken i Garda, vid ett bord i öltältet hamnade de, de som aldrig träffats förr, och inledde med pilsner i glasen ett samtal som pågått sedan dess.
I dag har de två barn, när minstingen Juni, fem år nu, föddes tre månader för tidigt och dessutom tvingades genomgå en hjärtoperation lärde de sig tacksamhet för livet.
Dessutom lärde de sig lita på sjukvården, de sjukvård de håller högt.
– Det är coolt att betala skatt, var det inte så hon sa, Sahlin? Det är coolt när det leder till något så bra som vården är här, som Melker uttrycker det.
Kanske tänkte de också, efter dotterns tillfrisknande, att eländet i familjen var över.
Det var det inte.
För Melker kände med tiden att något inte stämde. Så trött var han där han arbetade på kontoret i Maskin- och marinteknik i Etelhem, firman som hans föräldrar driver.
Han sov dåligt om nätterna, tappade ord, tappade minnet, tvingades mejla sig själv för att inte glömma de mest vardagliga saker.
– Ja, säger Linda, du glömde allt, satt mest i soffan här hemma och orkade ingenting.
Melker diagnostiserades med utbrändhet och sjukskrevs en tid, gick tillbaka till jobbet…men tröttheten blev bara värre.
– Det som inte stämde var att du också blev så himla yr, säger Linda. Det där pågick i tre år, jag sa flera gånger åt dig att söka…
– …men jag hade aldrig tid, jag skulle ju jobba, skrattar Melker.
Till slut hann verkligheten i fatt.
Den 9 juni i år fick han ett gravt epilepsianfall på verkstaden i Etelhem, inför sina föräldrar som båda var på plats segnade han ner, skakande i hela kroppen, blå i ansiktet av syrebrist.
De tar sig till den stunden när vi ses. Melker minns inte mycket, han minns kramperna, minns när helikoptern kom efter en timme men inget däremellan.
Linda stod på Ica med barnen när samtalet kom, ända hit är hon nära känslorna, Melker också, ögonen tåras när de berättar.
– Vi har inte pratat så mycket om det här, märker jag…det var fruktansvärt, säger Linda. Innan jag hann dit! Och dina föräldrar, vilken chock, de trodde du skulle dö…bara tanken som föräldrar när det händer ens barn....
Ja, så var det. Okontaktbar låg Melker på golvet innan han flögs till intensiven på Visby lasarett och efterföljande röntgenundersökning.
Resultatet var, trots allt, hoppfullt. En godartad tumör.
Efter helgen reste Melker till Solna för ytterligare undersökningar. Den gången var läkarvetenskapens besked tyngre, sämre, värre…fullkomligt ogreppbart.
Elakartad gliom, en tumör i ett äggs storlek i hjärnans kognitiva center, vilket enkelt uttryckt gjorde att göromålen fastnade mellan tanke och handling.
Han tänkte göra saker men fick dem aldrig gjorda, vilket i och för sig tydliga tecken på utbrändhet, det han tidigare diagnostiserats för.
Drygt två månader efter det omtumlande beskedet opererades Melker på Karolinska. Under den tid som gått hade yrseln ökat och epilepsin hållits i schack av mediciner.
Två månaders väntan, du måste hunnit tänka en del, Melker?
– Nja, jag vet inte…jag orkade inte tänka, jag var så trött. Och det var svårt att greppa, jag har nog inte riktigt greppat det än, sånt här händer inte i min ålder.
Gliom är tumörer som uppkommer ur gliaceller i hjärnans stödjevävnad och är vanligtvis elakartade. Nervcellerna hos en vuxen skiljer sig från andra celler i kroppen genom att de vanligtvis inte delar sig. När nervceller dör ersätts de därför inte av nya. När hjärntumörer har dödlig utgång är vanligen gliom orsaken, uppger cancerfonden.se.
Den 20 augusti opererades alltså Melker under sju timmar på KS i Solna. Under ingreppet väcktes han och hölls vaken under nära tre timmar för att logopeder skulle kunna hålla koll på hans talförmåga.
En riskabel operation, talet skulle kunnat påverkas, men den visade sig gå så bra som den kunde gått. Allt som var möjligt att få bort är eliminerat och efter bara några dagar var Melker på benen.
Två veckor senare skrevs han ut från Visby lasarett.
– Läkaren blev så rörd att hon grät för att jag återhämtat mig så snabbt, säger Melker.
Så långt, alltså, så gott det kunnat bli.
Men så enkelt är det så klart inte. När vi ses för den här intervjun har det gått tre månader sedan operationen, håret har växt ut men hjärntröttheten är emellanåt massiv.
Vi har därför bestämt en tid när även sambon Linda är hemma. Hon jobbar natt inom hemtjänsten och har ibland lediga dagar.
– Jag tänkte att det är lika bra att hon var med, jag har ju lite svårt med minnet ibland och jag tappar fortfarande ord, jag tänkte att hon får fylla i vad jag menar om det behövs, säger Melker.
Under de många intervjuer jag gjort på ungefär samma tema som detta har jag ofta tänkt att det är personerna som står bredvid som borde hamna i fokus.
De som ser allt hända utan att kunna påverka, som får vardagen att fungera, som skjutsar hit och dit, sköter det som kallas marktjänsten.
Så jag frågar förstås Linda hur hon hanterat allt det här?
Hon sitter tyst ett tag, ser på Melker:
– Jag har nog inte heller riktigt fattat det. Jag gick in i någon slags katastrofläge, körde bara på rakt fram, jag fick ju ta hand om allt…och barnen, hur förklarar man det här för barnen!?
Har du hunnit läka?
– Nej, det tror jag inte…det är långt kvar. Men oj så vi har gråtit, jävlar vad vi har gråtit, det måste man göra, tror jag. Man måste ha en ventil.
Det blir lite tungt, det här. Så vi spränger in ett helt annat segment, frågor som inte har någon anknytning till något. Bara för att lätta upp, skicka tankarna åt andra håll.
Vilket är ditt förhållande till snö?
– Snö! Det är det bästa jag vet, jag bodde i Gällivare ett tag och det var bästa tiden, när det var snö och kallt, det är säkert, det.
När avnjuts en öl bäst?
– Man kan väl inte svara "alltid"? Kan man? Nej, vi säger väl en fredagskväll.
En enda maträtt resten av livet, vilken?
– Jag gillar sötpotatis och broccoli och sånt, vi odlar en del grönsaker här hemma. Det får bli en nötbit och rotfrukter, det tröttnar jag aldrig på.
Vilken period ni historien skulle du vilja besöka?
– Början av 1900-talet när (uppfinnarna) Edison och Tesla var igång, är man nörd på sån där teknik så är man.
Du skrattar mycket, märker jag. Vad skrattar du alltid åt?
– Du vet, när barnen gör något roligt. Jag försöker nog alltid ha glimten i ögat, att se det komiska i allt, även när det är tungt.
Nåväl, åter till nu och sedan. Vad framtiden innebär vet de inte. Ingen vet. Risken att tumören kommer tillbaka är stor, snitt-tiden för återfall är sju år.
– Jag utgår från att jag kommer att dö i cancer, men när? Jag vet inte. Men om livet inte blir så långt som jag vill får jag försöka att ha det så bra som möjligt, så tänker jag i alla fall nu, säger Melker.
Precis så säger han det, som meningen du just läst. Så självklart är det för honom.
– Jag är inte rädd för det, men jag oroar mig så klart för barnen, man vill ju vara med när barnen växer upp…
Barnen, ja. Idun är i skolan den här dagen, Juni är hemma, hennes ben är fulla av spring, hon visar mig att hon kan göra en volt i studsmattan i trädgården. För henne finns ännu inga faror.
Det är inte konstigt, tänker Melker, att han haft svårt att hitta orden eller glömt något han just läst, inte med tanke på tumörens storlek.
Nu är han mer briljant i tanken än på många år, åtminstone alltså de stunder han inte är trött intill vansinne.
Han har använt briljansen till att ta upp kampen för Stånga skola, en av åtta skolor som i en tjänstemannautrednings förslås läggas ner.
Satt sig in i allt; läst, skrivit, mejlat. Det är synd och skam, tycker han, om skolan skulle försvinna.
– Jag tror på de små skolorna, alla ser alla och det blir en större trygghet för barnen. Jag gick i Garda, det var perfekt.
Men sen blev det Högby i Hemse i sjuan, eller hur? Hur var den övergången?
– Då ville man ju dit! Då var man mogen, men mindre barn mår bättre av små sammanhang, det är jag övertygad om.
Vi stannar där, det här är inget debattinlägg, ingen intervju om skolfrågan i sak. Men tydligt är att debatten ger Melker bränsle och energi.
Tydligt är också att landsbygden är Melkers plats, ja, Lindas också. I Stånga finns som sagt allt.
– Bara den som bor på landsbygden kan förstå hur bra det är att bo här, säger han.
För närvarande är han sjukskriven efter operationen, arbetsträning väntar några timmar per dag.
Privat gör han inga större utsvävningar, han gillar att stå i källaren och löda. Med stolthet kallar han sig nörd. Och så är han radioamatör, ett minskande släkte.
På det sättet har han kommit i kontakt med världen; Kanada, Sydafrika och en gång fick han kontakt med en ryss som levde vid kinesiska gränsen.
Melker och Linda hoppas att livet ska kunna återgå till en ny normalitet, men de säger att de försöker hålla sig ifrån att se så långt in i framtiden.
Det som är nu har blivit viktigt, viktigare.
– Och jag är faktiskt samma person som tidigare, lite för fet, men annars är det bra. Det är inte farligt att prata med mig.
Har du upplevt att det är så?
– Jag var rädd för det, av folk skulle dra sig tillbaka, men det har inte varit så farligt. Dessutom gick jag direkt ut på Facebook så mina vänner skulle få veta; okej, så här är det. Det är inget att hymla med.