Ronny är uppvuxen på Smissarve där hans föräldrar bedrev såväl taxifirma som hästverksamhet. När Ronny och Vanja tog över gården var uppfödningen ganska liten, men efter något år bestämde de sig för att investera i ett nytt fölsto.
Men de första åren som hästuppfödare var tuffa. Uppfödningarna säljs ofta på auktion på hösten samma år som de fyllt ett. Ronny och Vanja minns sina första auktioner, för 30 år sen, och hur svårt det var att locka spekulanter.
Efter en tid hade Ronny och Vanja byggt upp ett kontaktnät och framförallt en kundkrets. Framgångarna för uppfödarparet startade i början av 2000-talet med hingsten Super Light. Han kom senare att springa in över elva miljoner kronor under sin karriär i både i Sverige och i Frankrike – bland annat efter hela fyra starter i Prix d'Amérique, av många ansett som världens största travlopp.
På senare år är det framförallt hingsten Power som satt den gotländska gården på stora travkartan. Som treåring vann hästen Svenskt Travkriterium 2019 – samma år belönades Ronny och Vanja med ”Årets uppfödarbragd” vid Hästgalan. Och så sent som i januari förra året med i nyss nämnda Prix d'Amérique, tillsammans med kusken Robert Bergh.
– Det var stort. Vi hade varit på plats i Frankrike om det inte vore för pandemin och den stora smittspridningen som var just då.
Även om det är svårt att styra vart deras uppfödningar hamnar i slutändan, försöker de att hålla kontakt med köpare eller tränare för att följa hästarnas framtida karriärer på banorna. Det har blivit många resor både i Sverige och utomlands.
Av de prispengar som hästarna springer in, om de tar sig till travbanorna, kommer en andel alltid uppfödaren till dels. Så fungerar det med travsport, och det är en oerhört viktig del i ekvationen för att få en ruljans ekonomiskt.
Vanja poängterar att även om det handlar om mycket pengar, behövs dessa uppfödarpengar som bidragande inkomst för att hålla verksamheten flytande.
– Sedan är vi väldigt glada och tacksamma att vi har fysik och ork att vi hålla på med denna otroliga spännande hästverksamhet, säger hon.
Parallellt med hästarna – och egentligen deras huvudsyssla – har Vanja och Ronny drivit bussverksamhet i 45 år.
– Det har varit våran livsnerv. Vi har nog jobbat mer än vi borde så det var rätt skönt att ta det steget till att trappa ned, då när vi avvecklade bussbolaget 2020, säger Vanja.
Nu kan Ronny och Vanja, som hunnit bli 68 respektive 66 år, fokusera på ett pensionärsliv i hästens tecken.
– Det är ett perfekt pensionärsliv. Hästarna gör att man kommer upp på morgonen. Har man en dålig dag, oavsett hur trött man är, så får man alltid energi av att vara ute hos hästarna. De har en magisk kraft på något sätt, säger Ronny.
För drygt 25 år sedan insjuknade Ronny i cancer. Läkarna hade förbjudit honom från kontakt med pälsdjur under behandlingen på grund av infektionsrisken.
– Det första jag gjorde när jag kom hem var att gå ut till hästarna. Så det där lydde jag inte, säger han och skrattar lite.
– Så här efteråt kan jag ju säga att det var hästarna som räddade mig, fortsätter han.
Vi följer med ut i den stora lösdriften, där hästarna kan gå in under tak men också vistas utomhus om de vill, dygnets alla timmar. Ett gäng på sex föl och två vuxna ston lämnar ätandet för en stund och traskar nyfiket mot oss.
– Det är viktigt att de blir trevliga och trygga individer, säger Vanja.
Deras filosofi handlar inte om att avla på de dyraste hästarna, snarare är det år av erfarenhet och utveckling. Och lite tur, enligt Ronny:
– Det bör vara en bra exteriör och ett bra psyke. Vi kan göra vårt jobb genom att ge de en bra start i livet, med utevistelse och hagar på kalkrika marker för att de ska bli friska och tåliga. Men det som är allra viktigast är egentligen vad som händer sedan, vilka de kommer till.
– Det är en livsstil. Det är roligt när det går bra för dem på travbanan. Det blir ett slags bevis för att man lyckats med något bra. Sedan kan inte alla bli en ny Power, men det är alltid lika kul att följa dem genom livet, fortsätter Ronny.
Något som de försöker få till, särskilt på senare år, är att deras ston ska få komma tillbaka till gården som avelsston.
– Det är något som vi märker en efterfrågan på inte minst hos hästägarna. Man vill ge hästen ett gott liv även efter den slutat gå på travbanan, säger Ronny.